Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10. (688.) 6 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 10
SVENSK LÄRARETIDNING.
115
före 1904 års utgång. Vid denna tidpunkt
skulle dessutom genom den årligen
skeende utlottningen efter proportionell
beräkning den post, som utgöres af 5
procents obligationer, hafva nedgått till 170,000
kronor.
Af kommunallånen, hvilkas belopp vid
utgången af år 1894 nådde 485,900 kronor
28 öre, skulle 10 år senare i följd af
såväl den årliga amorteringen som inträdd
uppsägningsrätt endast 307,668 kronor 45
öre kunna påräknas efter nu gällande
räntefot, som för dessa lån växlar mellan högst
5 och lägst 4 procent.
Af öfriga lån, som vid 1894 års slut
utestodo till belopp af 702,161 kronor 50
öre, är den största delerf ställd på viss
tids uppsägning, vanligen 6 månaders.
Tvänne betydligare amorteringslån kunna
under angifna närmaste tio åren i sin
helhet uppsägas, och endast ett ouppsägbart
amorteringslån finnes, hvarå vid 1904 års
slut kommer att återstå 79,715 kr. 98 öre.
Detta lån löper med 4 procents ränta.
Således skulle af kassans hela vid 1894
års slut fast placerade kapitaltillgång,
utgörande såsom anförts 3,057,261 kr. 78
öre, tio år senare endast ett belopp af
557,384 kr. 43 öre eller något mera än
Ve kunna beräknas hos kassan fortfarande
befintligt efter den räntekurs, som för det
närvarande i hvarje särskildt fall gäller.
De öfriga f)/o af detta kapital skulle innan
den angifna tidpunkten hafva hunnit
omplaceras och blifvit beroende af de
växlingar i räntan, som under dessa år
otvifvelaktigt komme att inträda.
Det nu anförda jämte senare tiders
erfarenhet om räntans konstanta nedgång
visar tillräckligt, huru oviss och enligt
direktionens tanke äfven ohållbar den af
revisorerna uttalade förmodan torde vara,
att medelräntan å kassans kapital för
ännu ett par decennier framåt skulle kunna
beräknas öfverstiga 4 procent.
Direktionen tillåter sig att i detta
afseende framhålla, hurusom den 6
innevarande månad på börsen i Berlin såldes
Svenska statens 3 Va procents obligationer
efter en kurs af 102,20 procent och dess
3 procents obligationer efter en kurs af
97,20 procent. Såvida inga särskilda, till
räntefotens stegring verkande händelser
komma att inträffa, synes man med
afseende på sådana förhållanden snarare se
saken i för ljus dager än motsatsen, om
man antager, att tio år härefter första
klassens värdepapper här i landet lämna ränta
efter 3-Va procent.
#
Mot de skäl, som ^riksdagen i sin skrik
velse den 6 maj 1893 anfört till stöd för
höjning af folkskollärarnes änke- och
pupillkassas pensioner, har direktionen
förklarat sig icke hafva något att erinra.
Men då direktionen enligt sitt utlåtande
den 19 mars 1894 funnit sig endast med
tvekan kunna biträda förhöjningens
bestämmande i enlighet med hvad professor
Lindstedt och nu sedermera äfven revisorerna
föreslagit, så har detta uttalande bestämts
helt i och | hållet efter finansiell hänsyn,
enär direktionen såsom nyss framhållits
med afseende å den rörlighet, som kassans
placeringar äro underkastade, och å
räntans sjunkande tendens icke känt sig till
fullo öfvertygad, att kassan utan ökning
vare sig utaf statsbidraget eller af
delägar-nes afgifter kan bära de större kostnader,
som en sådan åtgärd måste medföra.
Betraktas åter frågan från synpunkten
af pensionärernas behof tvekar direktionen
icke att på det varmaste förorda det nådig
proposition till riksdagen aflåtes om
pensionernas höjande i enlighet med professor
Lindstedts förslag, ty direktionen håller
med bestämdhet före, att pensioner till de
belopp, som därigenom komme att
fastställas, icke med afseende å
pensionärernas behof och efter för handen varande
förhållanden äro större än som i de allra
flesta fall oundgängligen kräfves såsom
bidrag från pensionkassan till en nödtorftig
bärgning.
Erfarenheten torde visa, att endast i
undantagsfall en folkskollärare kan af sina
lönemedel inbespara öfverskott till
tryggande af familjens ekonomi, och därför utgör
nog i regeln pensionen den viktigaste
tillgången för familjens utkomst i händelse,
att en delägare i kassan med döden afgår.
Pensionernas värde kunna otvifvelaktligen
mycket växla efter förhållandena inom de
särskilda orterna, en omständighet, som
har fått ett uttryck däri, att för de större
städerna och för landsorter med lifligare
industriella förhållanden och däraf
orsakade högre lefnadskostnader
delaktighetsbeloppen i regeln öfverstiga minimum, men
i intet fall torde pensioner efter de belopp,
som med denna förhöjning afses, eller för
ensam änka en summa af lägst 175 och
högst 250 kronor samt för änka med ett
eller flera barn af lägst 263 och högst
375 kronor, kunna lämna sina innehafvare
tillräckliga medel ens till den nödtorftigaste
bärgning.
Om det sedan framdeles skulle visa sig,
att genom den ifrågasatta förhöjningen det
nu befintliga kapitalöfverskottet komme att
försvinna och brist hota att uppstå, finge
man vara beredd att vidtaga särskilda
åtgärder för pensionernas uppehållande
antingen genom pensionsafgifternas höjande
eller genom ökade statsanslag. Direktionen
får nämligen å pensionärernas sannförstådda
intresse bestämdt afstyrka, att den
ifrågasatta förhöjningen, såsom revisorerna
hemställt, bestämmes att utgå endast »tills
vidare». En sådan bestämmelse synes
direktionen hvarken vara riktig eller lämplig.
Den är ej riktig, emedan delaktighet i
folkskollärarnes änke- och pupillkassa är
obligatorisk för alla folkskollärare, som
efter kassans inrättande vunnit fast
anställning - endast folkskollärarinnorna kunna
efter behag i kassan ingå eller icke -,
och då således de afgifter, som till kassan
erläggas äro tvång säf gif ter, som under alla
händelser skola utbetalas, äfven för den
händelsen, att kassan icke skulle för sin
solvens behöfva uttaga dem till deras fulla
belopp, så bör väl också den pensionsrätt,
hvartill afgifterna bereda rättighet, vara
lika klar och bestämd samt fri från på
konjunkturerna eller eljest i reglementet
icke förutsedda omständigheter beroende
inskränkningar. Och såsom en obehörig
inskränkning skulle en dylik bestämmelse
med skäl uppfattas.
Direktionen finner den föreslagna
bestämmelsen äfven olämplig. Skulle den leda
till praktisk påföljd, så att efter några år
pensionerna minskades, kommer den helt
säkert att framstå rent af såsom förhatlig.
Ty ju torftigare de ekonomiska förhålian- j
den äro, hvari en samhällsklass befinner
sig, desto mera kännbart måste det vara
för dess medlemmar, att sedan de inrättat
sitt lefnadssätt efter en högre inkomst, se
sig nödsakade att i följd af minskade
tillgångar ålägga sig ytterligare inskränkningar
i lefnadsvanorna.
Det vill emellertid synas, som om enligt
revisorernas egen tanke hela planen om
minskning i pensionerna, därest kassan
icke förmådde bära dem, icke egentligen
skulle vara afsedd att utföras, utan att
andra utvägar framför denna borde i
sådan händelse anlitas, men äfven om
bestämmelsen skulle komma att finnas mera
för syns skull, måste dess införande i reg~
lementet anses synnerligen otjänligt.
FÖR DAGEN.
Mindre dogmatisk - mera
religiös och etisk.
Med anledning af vår i förra numret
gjorda hemställan hafva vi haft nöjet
mottaga följande
Förklaring1.
Herr Bedaktör!
Ni önskar förklaring rörande en fråga,
som Svenska folkskolans vänners
förvaltningsutskott detta år utsändt till
lokalföreningarna, nämligen denna:
Hvilka syften kunna förena sig om yrkandet
på mindre dogmatisk och mera etisk kristen^
domsundervisning ?
Ni vill veta frågans innebörd. Eder
förefaller det, »som om det korrektaste hade
varit» att fråga så här:
Är det från vissa håll framställda yrkandet
på en mindre dogmatisk samt en mera religiös
och etisk kristendomsundervisning berättigadt?
Nu var det emellertid alls icke
meningen att fråga om den saken. Vi ville blott
fråga, från hvilka »håll» (för att nu bruka
edert eget uttryck) yrkandet på mindre
dogmatisk och mera etisk
kristendomsundervisning kan konsekvent framställas. Men
när detta var vår afsikt, då hade det väl
icke varit korrekt att fråga så, som Ni
föreslår.
Men hvarför brukade vi ordet »syften»
och icke något annat, som möjligen
förefallit eder tydligare? Vi kunde ju hafva
frågat: Hvilka hafva förenat sig om
be-rörda yrkande? Nej, det kunde vi icke,
ty vi önskade framkalla diskussion om
principer, icke om några vissa personer.
Personerna må ju sedan själfva pröfva sin
ställning till principerna!
Ni tror, att frågans uppställare haft i
åtanke tionde allmänna folkskolläraremötets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
