Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2. (732.) 9 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
N:r 2
SVENSK LÄRARETIDNING.
15
lade hans tankar, ehuru hon nogsamt
förutsåg, att hon vid hans sida kunde få
utstå många försakelser, målar deras
framtida lycka, säger han bland annat:
»I vår lugna hydda skall
fäderneslandets väl sysselsätta mig mer än i stadens
larm. När jag väl är på landet och ser
en medborgares son med en löftesrik
ande gå- utan bröd, tager jag honom vid
handen och bildar honom till borgare,
och han arbetar, äter bröd och är
lycklig. Och när en yngling utför en ädel
gärning och för den skull ådrager sig
hat från sin egen af människofruktan
skrämda familj, så skall han finna bröd
hos mig, så länge jag har något.»
2. Pestalozzi i Neuhof.
På sensommaren 1768 köpte
Pestalozzi i den fattiga byn ett litet stycke
land och började att odla kräpp och
trädgårdsväxter. Kort därpå erhöll han
understöd af en Züricherbankir,
utvidgade sin, egendom, byggde ett
boningshus och en lada och kallade sitt nya
hem Neuhof. 1769 hemförde han sin
brud. På egendomsköpet hade han
emellertid blifvit grundligt lurad. Själf var
han visserligen outtröttlig, men hans stora
opraktiskhet och bristande
detaljkännedom i sådant, som hörde till gårdens
skötsel, gjorde, att hela hans företag
gick »under arbete och^bekymmer» om
intet. Skulderna hade stigit, och 1775
var han utfattig. Då erhöll han hjälp
af sina svågrar och något af sin mor,
så att han kom något så när på fötter
igen.
Under de senare åren hade han
emellertid genom aktgifvande på sin lille son
gjort en del iakttagelser, hvilka bilda
grundvalen för de stora reformatoriska
idéer, som han sedermera bragte i dagen.
»Sak före ord, progressivt
framåtskridande, hvar sak för sig helt och
fullständigt, aldrig huller om buller. Allt
bannets kunskapsinhämtande är inte
vardt ett öre, om dess glada mod
därigenom går förloradt. Barnet måste
bestämdt veta, hvad som är förbjudet, om
man skall kunna fordra lydnad. Straffa
den oskyldige, så förlorar du hans hjärta.»
Dessa äro de viktigaste grundsatser, till
hvilka hans erfarenheter ledde honom.
Qjälf fattig hade han nu lefvat så länge
bland det fattiga folket, att han lärt
grundligt känna dess nöd. Midt under sitt
eget elände fattade han den djärfva
föresatsen att åtaga sig de fattiga. Men de
gamla medlen, den offentliga och enskilda
välgörenhetens tusentals allmosor
betraktade han såsom endast palliativ, hvilka
mera tjänade till att nära lättja, tiggeri
och hyckleri än till att afhjälpa det onda.
Det enda verksamma medlet för folkets
höjande vore uppfostran, utvecklingen
af de hos hvarje människa inneboende
krafterna till det mått, som motsvarade
hvars och ens behof, plikt och ställning
i lifvet. Med denna öfvertygelse växte
hos hanom tbegäret att själf sätta in sin
kraft på förverkligandet af detta mål,
och så kom det sig, att han 1775 öpp-
nade sitt hem för ett 50-tal fattiga barn,
somliga gripna direkt från landsvägarna,
och förvandlade det till en anstalt för
fattiga barns uppfostran.
Genom arbete, samlif och
undervisning ville han utbilda dessa barn till
dugliga och själfständiga medborgare.
»Huru gärna önskade man icke denna
varmhjärtade människovän, hvilken så
uppoffrade sig för andra som ingen
annan, lycka och framgång i sitt företag.
Icke utan djupt medlidande och djup
smärta ser man det stranda», säger
Pestalozzis förnämsta biograf, H. Morf. En
stor del af dessa tiggarbarn voro så
invanda i lättja, att de icke kunde finna
sig i det arbete, som de hos Pestalozzi
måste underkasta sig; icke heller tyckte
de om den enkla kost, som bestods dem
vid Pestalozzis bord, ehuru Pestalozzi
själf alltid gaf barnen de bästa bitarna.
Pestalozzi erhöll icke tillräckligt stöd hos
myndigheterna, och till upprätthållandet
af det stora fosterländska företaget
för-slogo icke hans egna krafter. Skulderna
ökades, och 1780 måste han upplösa
anstalten. Pestalozzi sörjde häröfver mest
för sin trogna makas skull. »I
öfver-måttet af sitt ädelmod hade hon
tillskjutet nästan hela sin förmögenhet.»
Pestalozzi gick nu bekymmerfulla dagar
till mötes. För sig och sin familj hade
han knappast bröd för dagen, och hans
hustru var sjuk. Hans forna vänner
ansågo honom förlorad och öfvergåfvo
honom alla på ett undantag när. När
de sågo honom på afstånd, veko de af
åt annat håll för att icke nödgas spilla
ett ord på en man, som icke stod att
hjälpa. Men trots allt - hans tro på
sanningen i hans uppfostringsidéer
rubbades icke det ringaste, och han
upphörde icke att eftersinna, huru det under
andlig och lekamlig nöd djupt suckande
folket skulle kunna vinna räddning. Och
då han icke var i stånd att i gärning
verka för sitt mål, sökte han göra det
genom ord och skrift. I »En enslings
aftonstunder» nedlade han (1780) sin
pedagogiska trosbekännelse. Här några
utdrag i korthet.
Alla människor äro till sitt väsen lika.
Allmän utbildning af människonaturens
inre krafter är det allmänna målet äfven
för de lägst stående människors
uppfostran. Dessa krafters öfvande och
till-lämpning på människolifvets särskilda
förhållanden är yrkes- och
ståndsbildning. Denna måste alltid underordnas
människobildningens allmänna ändamål.
Först är du barn, människa, sedan
lärjunge i ditt yrke. Den, som afviker från
denna naturens ordning och på ett
onaturligt sätt för tidigt tränger fram
faek-bildningen, han leder mänskligheten bort
från åtnjutandet af de naturligaste
välsignelser in i ett klippfylldt haf.
Förtröstan på Gud är källan till allt
oskrymtadt faders- och broderssinne i
mänskligheten - källan till all rättfärdighet.
Faders- och broderssinne i
samhällsan-dan är källan till allt verkligt
samhälls-godt.
1781 utkom den nu världsbekanta
»Lienhard och Gertrud», i hvilken han
»talar sitt första genomträngande ord
till de fattiga och öfvergifna; till deras
hjärtan, hvilka äro satta att vårda sig
om de fattiga; till mödrarna, hvilka äro
bestämda att för sina barn vara, hvad
ingen annan på j orden kan vara.» Boken
väckte stort uppseende. Kalendrar förde
utdrag af densamma till den aflägsnaste
hydda, och Pestalozzis namn höjdes med
ära. Ekonomiska sällskapet i Bern sände
honom en tacksägelseskrift jämte 50
dukater och en medalj med inskriften:
»Åt den bäste medborgare.»
Men Pestalozzi märkte snart, att
»Lienhard och Gertrud» lästes mera för nöjes
skull, och att läsarne icke gärna ville
för egen del draga lärdom af densamma.
Då utgaf han 1782 »Kristoffer och Elsa
läsa Lienhard och Gertrud på
aftonstunderna». I denna påvisar han utan
bilder orsakerna till de företeelser, som
skildras i Lienhard och Gertrud och
följderna af dessa. Men detta var för
hårdsmält föda. Boken vann ingen
närmare spridning.
År 1783 utkom en afhandling om
lagstiftning. Den slutar med följande
märkliga ord: »Den äkta lagstiftningens ande
bygger sin makt på en rättfärdighet, som
hvilar pä gudsfruktan; på en mänsklighet,
som har sin rot i ödmjukhet; på en
mildhet, som framväller ur kärlek; på en
vishet, som förebygger det onda, innan
det har kommit; och på ett ädelmod,
som uppoffrar sig för land och folk.»
Den sista skrift, som Pestalozzi utgaf
från Neuhof, var »Undersökningar öfver
naturens gång i människosläktets
utveckling», frukten af tre års mödor. Denna
utkom 1797.
Så verkade Pestalozzi oförtrutet, alltid
för ett och samma mål. Trots sitt
världsrykte vann han dock intet praktiskt
deltagande för sina sträfvanden. Af den
tongifvande öfverklassen, de rika
pen-ningearistpkraterna betraktades han på
sin höjd som en godmodig drömmare,
hvilken någon gång kunde få en ljus idé.
Att omsätta hans idéer i praxis -
därom kunde det för detta slags folk icke
ens vara tal. Förgäten och nedtryckt
framsläpade han i djupaste nöd sin
»bekymmerfulla tillvaro».
o. Pestalozzi j Stans.
De sociala och politiska
missförhållandena i Schweiz blefvo slutligen så stora,
att folket icke kunde fördraga dem, och
på våren 1798 utbröt en revolution, som
hade till följd, att de schweiziska
kantonerna förenades till en enda republik.
Den nya författningen förklarade folkets
upplysning och moraliska utveckling vara
en af grundvalarna för samhällets väl,
och professor Stapfer i Bern, en
alltigenom ädel och för folkets väl
nitälskande man, utnämdes till minister för konster
och vetenskaper. »Nu eller aldrig», tänkte
Pestalozzi, som fortfarande drömde sin
ljufva dröm om sitt folks fullständiga
pånyttfödelse genom uppfostran. Efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
