Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 20. (750.) 13 maj 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 20
skildt beslut af församlingen eller någon
annan myndighet, - hvilken denna myndighet
skulle vara, säger utskottet ej uttryckligen.
3. Jag önskar, att andra ålderstillägget
må utgå efter tio års tjänstgöring.
Utskottet däremot ifrågasätter, »huruvida icke
härmed må anstå ytterligare en tid af fem år»,
och att det således skulle åtnjutas först efter
15 tjänsteår.
4. Jag föreslår, att ålderstilläggen -
såväl det nya som det förutvarande - skulle
utgå helt och hållet af statsmedel.
Utskottet däremot finner det angeläget, »att till
nu ifrågavarande ålderstillägg bidrag lämnas
af vederbörande kommun».
Hvad då först angår lärarinnorna, hvilka
utskottet vill undantaga från det andra
ålderstillägget, så tror jag icke, att det skulle
vara lämpligt att i fråga om så små löner,
som det här gäller, införa en skillnad.
Tjänstgöringen är densamma och utbildningen
densamma. Det synes då rättvist, att lönen
ock är densamma. Åtminstone bör man
icke så bestämdt uttala sig, som utskottet
gör, utan på sätt den föregående talaren
utvecklade nöja sig med en utredning.
Utskottet vill vidare undantaga de
folkskollärare, hvilka »jämte denna tjänst
bestrida befattningar, hvarigenom de bereda
sig en biförtjänst». Ja, det är sant, att
det finnes folkskollärare, som hafva
biförtjänster. Detta är nästan nödtvunget med
nuvarande löneförhållanden. En del af dessa
bisysselsättningar äro utan tvifvel hinderliga
för skolarbetet. Grodt vore därför, om
genom en löneförbättring lärarne kunde sättas
i tillfälle att mera odeladt ägna sig åt sin
tjänst. Andra sysselsättningar åter äro af
sådant slag, att de icke egentligen hindra
läraren i hans skolarbete. Jag tänker då
särskildt på organisttjänst.
Nu menar utskottet, att för dessa
folkskollärare »vederbörande församlingar icke
kunna känna sig uppfordrade att bidraga till
ett andra ålders tillägg». Härom vill jag
endast säga, att så länge det icke gäller för
andra tjänstemannakårer, att den ordinarie
lönen skall minskas i händelse af biförtjänst,
så länge bör det väl icke rimligen kunna
ifrågasättas för folkskollärarne, vår lägst
af-lönade tjänstemannaklass.
Jag ber att få erinra därom, att på
1860-talet var det under några år så bestämdt,
att de folkskollärare, som tillika voro
klockare, icke ägde komma i åtnjutande af en
då beviljad löneförhöjning, i det fall, att
lönerna tillsammans öfverstege ett visst
belopp. Riksdagen insåg emellertid själf det
orättvisa häri och beslöt, att från och med
1876 klockare-skollärare skulle utan alla
inskränkningar få åtnjuta båda lönerna
oafkor-tade. Icke skulle väl riksdagen vilja ånyo
införa en anordning, som den själf förkastat?
Eftersom nu enligt utskottets mening »icke
för hela denna personal en löneförhöjning
är af omständigheterna påkallad», så bör
förmånens beviljande »i hvarje särskildt fall
göras beroende af för handen varande
omständigheter», på det att, såsom utskottet
yttrar längre ned, denna löneförhöjning må
komma »endast de lärare till godo, hvilka
verkligen äro i behof och förtjänta däraf».
Men hvem skall afgöra detta behof och denna
förtjänst? Skall det tillsättas en särskild
pröfningsnämd härför? Utskottet menar
förmodligen, att församlingen skall afgöra den
saken. Men då blir det nog i åtskilliga
fall - märk: jag säger åtskilliga, icke alla
- så, att det rena godtycket blir rådande.
Den lärare, som visar sig själfständig på ett
eller annat sätt, får intet; den, som kryper,
som ej har en egen mening, han får. Kan
det verkligen vara lämpligt att införa ett
dylikt godtycklighetssystem för lärarne åt
folkets barn, helst då det icke gäller för andra
tjänstemän i vårt land?
På 1880-talet var det ju så, som den
föregående talaren erinrade, att det första
ålderstillägget utgick endast i det fall, att
församlingarna härom beslöto. Ena året
höjdes lönen, andra året sänktes den igen.
Häraf alstrades som bekant en mängd
processer. Och missnöjet med detta system
var så allmänt, att riksdagen själf på
sammansatta stats- och lagutskottets hemställan
fann sig föranlåten att vidtaga en ändring.
Det vid 1891 års riksdag föreliggande
förslaget att göra det då villkorliga
ålderstill-lägget efter fem års oförvitlig tjänstgöring
obligatoriskt fann det sammansatta
utskottet »förtjänt af uppmärksamhet», och det
yttrade härom följande:
Då förslaget synes ägnadt att medföra
önskvärd likformighet och stadga i
folkskollärarepersonalens aflöningsförhållanden, anser sig
utskottet böra understödja detsamma.
Och jag ber att få påminna om, hvad en
af kammarens ledamöter, representanten för
Kinda och Ydre domsaga, anförde, då
frågan förelåg här i kammaren den 2 maj 1891.
Hr Petersson i Hamra yttrade då:
Då frågan om höjning af folkskollärarnes
aflöning med 100 kr. senast förekom i
kammaren, var jag af den åsikt, att beviljandet
af det sjunde hundradet borde bero därpå,
huruvida församlingarna ville bidraga därtill
i samma proportion som förut eller icke. Jag
ansåg nämligen, att det vore nyttigt, att
församlingarna i detta afseende finge hafva ett
ord med i laget. Emedan det visat sig, att
genom nuvarande bestämmelser en mängd
rättegångar uppstått, hvilka säkerligen alstrat
ovilja mellan församling och skollärare, och
som i följd däraf skolan blifvit lidande, så
vill jag icke längre hålla på församlingarnas
afgöranderätt om ålderstillägget.
Båda kamrarna godkände också utan
votering sammansatta stats- och lagutskottets
hemställan. Därmed erkände riksdagen, att
för folkskollärarne böra gälla samma
bestämmelser som för andra tjänstemän, d. v. s.
att ålderstillägget icke göres beroende af
godtycket utan utgår i alla de fall, där
tjänstgöringen är oförvitlig.
Med afseende pä tidpunkten för det andra
ålderstilläggets inträde kunna helt
naturligt meningarna vara delade. Jag har
föreslagit 10 år, enär detta är det vanliga för
andra tjänstemän - så i posten, telegrafen,
tullen, riksbanken, allmänna läroverket o. s. v.
Af de folkskoleinspektörer, som yttrat sig
i denna del af frågan, hafva ock nästan
samtliga ansett, att det andra ålderstillägget
borde utgå efter JO år. Jag skall endast
erinra om, hvad en af dessa inspektörer
anför till stöd härför. Han skrifver:
Den lön, som en skollärare åtnjuter under
de första 10 åren, torde kunna anses
någorlunda motsvara både rimliga anspråk och
rimliga behof. Men efter denna tids förlopp
blifva behofven större. Familjen ökas,
barnen växa till och hafva större kraf på
existensmedel; de behöfva uppfostran, på det att
de må kunna skaffa sig sin framtida
bärgning. Vi få icke tänka såsom önskligt, att
lärarens hem nedsjunker i fattigdom och brist
eller att hans barn bära alla fattigdomens
tecken; vi få icke heller anse såsom önskligt,
att hans barn icke skulle få annan uppfostran
än den, som på den orten kan vinnas. Det
är icke nyttigt för skolan, att lärarens hem
och lärarens barn icke kunna höja sig öfver
den ståndpunkt, som intages af daglönarens.
Sträfvan att »hålla sig uppe» är icke här
klandervärd utan är en plikt för läraren,, om hans
arbete skall få framgång. Men han måste få
medel härtill. Den lärare, som hade
tillräckligt under de första 10 åren af 600 å 700 kr.,
behöfver sedan få sin lön ökad, såvida han
skall kunna föda de sina och lämna de barn,
som nu kräfva uppfostran, en sådan.
Hvad slutligen angår sättet för
ålderstilläggets utgörande, så har jag föreslagit,
att såväl detta som det första
ålderstillägget skulle bestridas helt och hållet af
statsmedel, och jag har till stöd härför anfört:
att skolutgifterna härigenom skulle i någon
mån jämnare fördelas, enär skoldistrikten
endast hade att bidraga till den för alla lika
begynnelselönen;
att kommunerna skulle vinna lättnad i sina
utgifter, enär de sluppe att utgöra någon del
af ålderstilläggen;
att j om skoldistrikten skulle bidraga till
ålderstilläggen, det skulle kunna hända, att
lärare ined 5 ä 10 tjänsteår blefve, äfven om
han vore bättre meriterad än en yngre
lärare, vid tillsättandet af en plats förbigången
af en nyss från seminarium utgången
opröf-vad lärare, på den grund, att den förres
aflöning genom skoldistriktets bidrag till ett
eller två ålderstillägg kräfde större utgifter
från församlingens sida, samt
att det syntes obilligt, att ett skoldistrikt,
som antoge lärare med 5 ä 10 tjänsteår,
skulle belöna en tjänstgöring, som verkställts
å annan ort.
Utskottet däremot förklarar sig »icke
kunna tillstyrka, att beträffande fördelningen
mellan stat och kommun af kostnaderna för
folkskollärarnes aflöning, andra
bestämmelser skulle gälla för en del af den kontanta
lönen än de, som för öfriga delar af
samma lön äro stadgade». Om detta är
riksdagens mening, så kan det naturligtvis icke
vara lärarekåren så synnerligen emot. För
den har det ingen väsentlig betydelse, om
ålderstillägget utgår från det ena eller andra
hållet. Jag hade emellertid trott, att vid
en tidpunkt, då statskassan sväller af
öfverskott, medan de kommunala bördorna trycka
ganska hårdt och ojämt, man borde söka
åstadkomma en skattelindring och
skatteutjämning för församlingarna.
Gifvet är emellertid, att om riksdagen
icke beslutar, att hela andra ålderstillägget
skall utgå af statsmedel, ej heller min
framställning i andra punkten angående första
ålderstillägget bör bifallas.
Jag har nu uttalat mig angående de af
utskottet ifrågasatta begränsningarna.
Villigt medgifver jag, att andra här inom denna
kammare kunna hafva en annan mening,
och att skäl äfven för en sådan kunna
anföras. Om kammaren, såsom jag hoppas,
är med om det skrifvelseförslag, som
utskottet här ifrågasatt, så hemställer j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
