Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 31. (761.) 29 juli 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
442
SVENSK LÄKARETIDNING.
N:r 31
stående. Hennes energi mattades icke,
förrän förhöret tog slut.
För ett par år sedan skref jag till
dåvarande kyrkoherden Otto Stjernqvist i
Önne-stad och had honom lämna mig svar på några
af mig framställda frågor om Anna Åfelt.
Hans vänliga svar hade följande lydelse:
- - - Anna Åfelt var född i Vinslöfs
församling den 16 januari 1817 och började
sin lärareverksamhet i Önnestad 1837. Då
den nya folkskolestadgan utkom, blef det fråga
om, huruvida hon kunde antagas till
ordinarie lärarinna., hvilket hela församlingen
önskade. Efter en långvarig skriftväxling mellan
församlingsstj^relsen och myndigheterna löste
Anna Åfelt själf frågan på så sätt, att hon
1846 hos k. rmt sökte tillåtelse att få
undergå examen vid seminariet i Lund. Denna
önskan blef beviljad, och följande året tog hon
denna examen med mycket goda betyg. Hon
hade många år förut genomgått en kurs i en
växelundervisningsaiistalt, som förestods af
kyrkoherden d:r Bergman i Vinslöf och
blifvit af honom högt vitsordad.
Till ordinarie lärare i Önnestads folkskola
antogs hon 1848 och kvarstod vid denna
befattning till 1874, då hon erhöll afsked med
pension. Vid afskedet betygade församlingen
henne sin erkänsla i varma och berömmande
ordalag. Ett uttryck af församlingens
tacksamhet var det äfven, att hon erhöll en
kaffe-servis af silfver, hvartill allmänt bidragits.
Ännu 10 år lefde den afhållna lärarinnan i
den krets, där hon under 37 år utöfvat en
väl-signelsebringande verksamhet, aktad och ärad
af alla. Hon afled den 22 maj 1884. Hennes
minne lefver och skall länge lefva i
välsignelse bland de många, hon med så stor
skicklighet och trohet undervisat. - - -
Alla kyrkoherden Carl ströms barn
undervisades i Anna Åfelts skola, och några af dem
fingo af henne sin hufvudsakliga undervisning.
*
Sedan jag efter mera än två månader
af-slutat denna långa inspektionsresa, hvilken
hvarje söckendag upptagit minst sex timmar
och ofta därutöfver, fann jag mig så
öfver-ansträngd, att jag måste under sex veckor
underkasta mig en bad- och hrunnskur. I
bref till biskop Thomander anhöll jag i
be-vekliga ordalag att icke blifva anmäld till
förnyadt uppdrag som folkskoleinspektör,
emedan min hälsa och mina krafter voro brutna.
Men i oktober månad ingick ett förordnande
för mig från statsrådet Carlson att under
tre år utföra detta uppdrag i Kristianstads
och Blekinge län. Min hälsa var då
återställd, och jag emottog det oväntade
uppdraget med glädje och tacksamhet. Icke blott
der »e redan nämda åren utförde jag
inspektion i Kristianstads och Blekinge läns
folkskolor utan ett år därefter i halfva
Malmöhus län. Arhetet blef mig med hvarje år
lättare och obehagen minskade, så att jag
ytterligare några år fortsatt detsamma, om
icke pastorala göromål gjort det till en
skyldighet för mig att anhålla om entledigande
från uppdraget att vara folkskoleinspektör
vid slutet af 1867. H. Schönbeck.
Brefkort från söder.
Zürich den 15 juli 1896.
Att folkundervisningen i Tysklands
protestantiska stater öfver hufvud, särskildt i
konungariket Sachsen, äfvensom i vissa
schweiziska kantoner står särdeles högt,
torde for flertalet af denna tidnings läsare
vara bekant. I Sachsen är seminariekursen
sexårig, och att folkskollärarne där erhållit
en grundligare och mera vidt omfattande
bildning, än hvad som kommit flertalet af
deras kolleger i andra land till del, det
märker man också redan vid en ytlig
beröring med dem. Yrkesbildningen trycker,
som kändt, då den icke uppväges af någon
större allmänbildning, oftast sin stämpel på
yrkets män, så att man redan i mannens
yttre, i hans fysionomi och gester, kan läsa,
hvad han är. Detta låter sig emellertid
ytterst sällan göra i fråga oni den
sachsiske folkskolläraren. Att häris sociala och
ekonomiska ställning också är relativt god,
behöfver knappast sägas.
Hvad åter undervisningen i Tysklands
södra stater beträffar, är det för en
främling rätt svårt att följa med. l Sachsen
talas en från högtyskan vidt skild dialekt
- och det af lärare såväl som elever. De
förra hunna dock tala ren tyska. T
Wurtemberg åter talas en annan dialekt, i
Bajern »ganz änders» o. s. v. Det är så,
att tyskar från rikets skilda delar
understundom ha lika svårt att förstå hvarandra
som t. ex. svenskar och danskar.
Öfver ingången till de tyska skolhusen
läser man nästan alltid ett bibelspråk eller
en sentens, och skolsalarna äro i regel prydda
med frälsarens och kejsarens porträtt.
Redan häraf kan man sluta sig till skolans
tendens. »Grud, öfverhet och fosterland»
är de tyska skolornas lösen.
I Böhmen, som jag hastigt genomreste,
vardt jag obehagligt Öfverraskad af den
geografiska okunnighet, jag där mötte i fråga
om Sverige. Medelklassens kännedom om
vårt land inskränkte sig oftast till -
»Andree», »Schwedischen Punsch». Ja, till
och med en böhmisk apotekare, med
hvilken jag några timmar hade ressällskap,
visste icke, huruvida Sverige låg söder eller
norr om Östersjön.
Särskildt tilltalande i vissa tyska staters
och schweiziska kantoners skolorganisation
är den obligatoriska skolplikt, som ålagts
lärjungarne efter genomgången folkskolekurs.
I Sachsen liksom i kantonerna Thurgau,
Zurich m. fl. äro gossarne och ofta äfven
flickorna skyldiga att efter slutad 8-9 årig
skolgång ännu tre år (15-18) besöka
skolan vissa timmar i veckan. Hvad detta har
att betyda, förstår en hvar, som gjort sig
reda för, hvilken kritisk period deri tiden
är - en period, under hvilken skolans vård
och ledning kanske mer än någonsin är af
nöden. Det ingår dock icke i planen för
dessa korta resebref att lämna några
utförligare referat eller komma med längre
reflexioner.
I kantonen Zurich har man lagstiftat in
i minsta detalj angående skolhusbyggnader,
materiel, luftväxling, lärarebostad o. s. v.
Men det har sig svårt att i Schweiz få tag
i de olika kantonernas folkskolelagar. Hos
skolmannen träffar man dem sällan i sin
helhet, och i bokhandeln äro de icke
tillgängliga. Naturligtvis kan man af lärare
och andra fackmän förskaffa sig en hel del
upplysningar, men helst vill man dock ha
den tryckta lagen. Här i Zurich måste jag
vända mig till »Obmannamt». Där möttes
jag af stor välvilja men erhöll därjämte
det beskedet, att man just nu vore
sysselsatt med att sammanföra och komplettera
de sedan 1859 utkomna cirkulären till en
ny folkskolelag - och den skulle jag få,
när jag ville skrifva efter den.
Helt naturligt tillsluter jag under min
resa icke öga och sinne för allt annat än
skolan. De storartade, imposanta panorama
naturen upprullar tvingas man ja att se
och beundra. Och besitter man något af
allmäntmänskliga intressen, kan man
omöjligen utan vidare förbigå allt historiskt och
intressant. Det må sägas, att jag t. ex. i
Konstanz ingalunda försummade att se det
dominihanerhloster (nu delvis förvandladt
till hotell), hvarest Huss satt fången, det
hus, där han greps (och på hvilket år 1878
en minnestafla med reliefbilder uppsattes af
hans landsmän bredvid en reliefbild från
1415 med srnädevers), samt den plats, där
han och Hieronymos blefvo brända,
kännetecknad genom ett klippblock »Huisenstein».
O. B.
FÖR DAGEN.
En fördom,
som börjar gifva med sig.
Mångahanda äro de grunder, med hvilka
man söker försvara den nuvarande
splittringen i vårt offentliga
undervisningsväsende.
De egentliga orsakerna till denna
splittring äro, såsom hvar man vet, af social
art. De därför anförda skälen borde
följaktligen äfven vara af samma
beskaffenhet. Så äro de fortfarande i det
dagliga lifvet och voro det ock i den
offentliga diskussionen ännu för någon tid
sedan. Under de senaste åren synes man
emellertid hafva börjat finna dessa skäl
mindre lämpliga. Visserligen händer det
ännu någon gång, att en öppenhjärtig
senator i ett öppenhjärtigt ögonblick,
omgifven af en sympatisk åhörarekrets,
förklarar det vara folkskolans uppgift
»att meddela den grundläggande
bildningen för vårt arbetsfolk». Men vid
närmare eftersinnande finner t. o. m. han,
att ett dylikt yttrande skulle taga sig
något underligt ut i tryck anno 1896,
hvaraf följden blir, att det vid den s. k.
justeringen erhåller både en annan form
och ett annat innehåll. Likaledes kan
det ock hända, att den gamla
kammarteorien om »lärd bildning» för de
»bildade», »allmän bildning» för
medelklassen och »folklig bildning» för småbönder
och arbetare understundom ånyo dyker
upp i form af en uppsats eller
riksdagsmotion. Men dessa kuriositeter väcka
numera så ringa genklang, att deras
dagar tydligen äro räknade.
Ståndsskolans vänner hafva efter hand
måst uppgifva dessa ohållbara positioner.
De hafva dragit sina stridskrafter tillbaka
från de af allmänna tänkesättet redan
underminerade utanverken för att i
stället samla dem i själfva hufvudfästet. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:11 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1896/0442.html
