Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 34. (764.) 19 augusti 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 34
FÖR DAGEN.
En allmänt medborgerlig
examen.
1.
Vid det allmänna skolmötet i Örebro
1868 kom biand annat äfven
examensväsendet på tal, och en bekant dansk
skolman, dåvarande
seminarieförestånda-reia J. T. A. Tang på Blågård, fällde
därom det omdömet, att det egentligen
var ett »legitimeret dårekistevsesen».
Uttrycket väckte naturligtvis de
skarpaste gensägelser, och den våghalsige
talaren höll formligen på att blifva
»uppäten» därför. Men detta hindrar ej, att
han med sitt vingade ord gifvit uttryck
åt en ganska allmän mening, och att
mången skolman - om han närmare
rannsakar sig själf - måste känna sig
frestad att nästan helt och hållet göra
det till sitt.
Nästan - säga vi. Ty om uttrycket
skulle afse icke blott examensväsendet i
sitt nuvarande skick utan
examensväsendet i och för sig, så innebär det
onekligen en öfverdrift. Detta
examensväsende beror nämligen icke uteslutande på
fördom och tom konventionalism; det
har därjämte en fast grund i nu rådande
samhällsförhållanden.
De flesta människor befinna sig i
sådana ekonomiska, omständigheter, att de
vid en viss ålder måste se sig om
efter något att lefva af. I saknad af
andra försörjningsmedel än sin personliga
arbetsförmåga måste de skaffa sig någon
tjänst, vare sig hos enskilda personer
eller bolag eller hos kommun eller stat.
Under forna tider, då konkurrensen var
mindre och alla förhållanden enklare,
behöfde examensväsendet härvid ej spela
någon synnerlig roll. Arbetsgifvaren ägde
oftast personlig kännedom om den
tjänstsökande eller åtminstone om hans släkt.
Han kunde därför utan synnerlig risk
antaga honom på prof, och han hade i
allmänhet tillfälle att uppmärksamt följa
den unge under hans försök samt att gifva
honom den anvisning och handledning,
sorn han behöfde för att taga sig fram.
Ännu i våra dagar kan sådant gå för
sig: i de enstaka fall nämligen, där den
tjänstsökande eller hans målsman står i
. ett personligt förhållande till
vederbörande arbetsgifvare.
Men dessa fall äro som bekant
numera jämförelsevis ytterst sällsynta; det
personliga träder allt mer och mer
tillbaka för det rent affärsmässiga. Något
i förväg befintligt individuellt intresse
gifves i allmänhet icke, tiden har blifvit
för dyrbar för att medgifva några försök
eller någon i lugn och rö meddelad
handledning, och tillströmningen af
tjänstsökande har på alla banor blifvit så
öfverväldigande, att vederbörande
arbetsgifvare, då han skall träffa sitt val, icke
längre kan åtaga sig hela pröfningen af
deras användbarhet utan måste fordra,
att en del af denna pröfning skall vara
undangjord förut. Han vill härigenom
erhålla någon garanti för tillvaron af vissa
allmänna förutsättningar, utan hvilka det
vanligen icke ens skulle löna sig att
anställa ett försök. Krafvet på en i
förväg undergången pröfning i afsikt att
vitsorda befintligheten af dylika allmänna
förutsättningar är en naturnödvändig
konsekvens af den fortgående
samhällsutvecklingen.
Häremot skulle man visserligen kunna
invända, att hela denna utveckling är på
villospår, och att man - långt ifrån att
böja sig därför - borde med all makt söka
återföra förhållandet mellan arbetsgifvare
och tjänstsökande till dess forna, mera
personliga och patriarkaliska karaktär.
Ja väl. En dylik sträfvan är all ära
värd och kan - där den är uppriktig
och icke stannar vid vackra ord -
å-stadkomma mycket godt.
För bedömandet af nu föreliggande
fråga torde denna sträfvan emellertid icke
hafva någon synnerlig betydelse. Den
saknar nämligen all tillämplighet på de
oändligt många fall, där arbetsgifvaren
ej längre är en person utan ett bolag,
en kommun eller en stat. Hvarken
aktie-ägarne eller allmänheten kunna hafva
någon personlig kännedom om de unga
människor, som vilja träda i deras tjänst,
ej heller hafva de något tillfälle att pröfva
deras duglighet och med uppmärksamt
deltagande följa deras första famlande
försök.
På detta område säger det sig därför
själft, att man i mer eller mindre grad
måste kräfva en viss yttre garanti.
Hvarje resande, som bestiger ett bantåg eller
en ångbåt, vill gärna i förväg vara
någorlunda säker på, att maskinisten
känner sin maskin och dess
verksamhetssätt. Hvarje sjuk, som anlitar ett
apotek, anser sig kunna göra anspråk på
någon visshet om att farmaceuten
förstår läkarens recept och kan skilja den
ena drogen från den andra. Hvarje
fader och moder, som måste öfverlämna
sitt barn åt det offentliga
undervisningsväsendet - och deras antal är ju det
vida öfvervägande - har den
påtagligaste rätt att fordra åtminstone någon
borgen för att de personer, hvilka få
detsamma om hand, äro i besittning af
vissa härför oundgängligen nödiga
egenskaper.
Äfven de, som i examensväsendet
endast se ett ondt, skola vid betraktande
af dessa och liknande exempel
tvifvelsutan medgifva, att det i alla händelser
för närvarande är ett nödvändigt sådant.
#
Å andra sidan skola säkerligen de,
hvilka ej principiellt vilja bryta stafven
öfver examensväsendet i och för sig,
villigt medgifva, att detsamma lätteligen
öfvergår till att blifva ett verkligt och högst
allvarsamt ondt.
Här ligger nämligen den stora faran
ytterst nära till hands, att man i
betydlig grad öfverskattar omfattningen och
värdet af den garanti för duglighet, som
en examen kan erbjuda.
Första följden af en dylik
öfverskatt-ning måste gifvetvis blifva den, att man
blir bedragen i sina förväntningar. Hvad
en examen kan vitsorda är ett visst
minnes- och begreppsförråd samt en viss
andlig »träning» eller »dressyr». Men
dessa gifva i och för sig ingen verklig
kompetens på det praktiska lifvets olika
områden; de utgöra blott en af
förutsättningarna härför, och det ingalunda den
mest viktiga.
Andra följden af examensgarantiernas
öfverskattning måste blifva den, att
uppmärksamheten härigenom drages bort
från de tvänne garantier, i hvilka den
rätta och egentliga säkerheten för
praktisk kompetens så godt som uteslutande
är att söka.
Huru förvärfvas nämligen verklig
duglighet i ett visst yrke? Erfarenheten svarar:
genom praxis, genom arbete i yrket. Det
kunskapsförråd och den »träning», som
genom skolstudier förvärfvas, äro goda och
i de flesta fall oumbärliga. Men det är
en fullständig illusion att tro, att de skulle
kunna gifva det väsentliga. Huru högt
skolväsendet än må uppdrifvas, aldrig
skall man dock komma därhän, att det
varder en fabrik, som levererar färdiga
fabrikat, hvilka genast, så fort de
passerat apparaten och erhållit slutstämpeln,
äro i det hela taget allt hvad de böra
vara Tvärtom, det hufvudsakligaste
utbildningsarbetet måste alltid komma efter
examen, och det enda, som denna i
någon mån kan vitsorda, är möjligheten
att utan allt för stor risk kunna få börja.
Detta är i själfva verket allt, som kan
i förväg vinnas, oeh därför äfven allt,
som bör i förväg fordras och eftersträfvas.
Men om de genom examen vitsordade
skolstudierna sålunda icke kunna meddela
praktisk duglighet utan endast äro en af
förutsättningarna härför, så måste de väl
i alla händelser utgöra den första och
förnämsta af dessa förutsättningar?
Äfven å denna fråga gifver
erfarenheten ett klart och tydligt svar, och detta
svar är ett nej. Den viktigaste
kompetensförutsättningen för inträde i en viss
verksamhet ligger icke i kunskaper och
»träning» utan i något, som måste finnas
tidigare, nämligen: naturlig anläggning
för ifrågavarande verksamhet. I strid
mot den af naturen gifna anläggningen
kan ingen verkligen framstående
yrkesduglighet vinnas, studieförberedelserna
må göras huru långvariga och vidlyftiga
som helst. Uppfostrans mål är att utveckla
det faktiskt gifna, att fortsätta det
faktiskt påbörjade, att i möjligaste mån hjälpa
barnet att blifva hvad det af naturen är
är ämnadt till. Bortseendet från
naturanlaget är därför det gröfsta fel, som vid
uppfostran öfver hufvud taget kan begås.
Den uppfostrare, som betraktar barnet
såsom ett indifferent ler, hvilket kan
formas till snart sagdt hvad som helst, han
har fullständigt missförstått sin uppgift.
Och det examensväsende, som hvilar på
en dylik åskådning, är i grund och botten
förfeladt samt gör mera skada än gagn
och är - förr eller senare - dömdt till
undergång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
