Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (765.) 26 augusti 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 35
SVENSK LÄRARETIDNING.
495
I alla endast erinren Eder och beh j är ten, att
både seminariet och dess rektor ytterst
af-sett och afse Edert sannskyldiga bästa.
Käre vänner! Jag inser och betänker f
ull-val, att seminariet själft eller modern, som
fostrat Eder, har första och största
inteckningen i Edra hjärtan, men jag vågar dock
hoppas och tro, att I hafven rum däri äfven
för mig.
I haden annars icke ställt Edra steg till
seminariet just detta år, som har så stor
betydelse för mig i mitt förhållande till
detsamma. Det är nämligen i år 30 år, sedan
jag anställdes såsom ordinarie lärare, och,
hvad redan blifvit framhållet, 25 år, sedan
jag öfvertog rektoratet därvid.
I haden annars icke just denna dag, då jag
fyller mina 60 år, velat se mig inför Eder
och glädja mig med Edra välönskningar med
afseende på mitt enskilda och offentliga lif.
I haden annars icke just denna dag velat
öfverlämna åt seminariet den bild af mig,
som I och Edra kamrater önskat fästa
därvid såsom ett minne af våra gemensamma
sträfvanden därsammastädes.
För Edert kära besök, för Edra vänliga
lyckönskningar och för all annan yttring af
Eder stora godhet mot mig ber jag att få
tacka Eder ur djupet af mitt hjärta, på
samma gång jag anhåller att få genom Eder
sända en innerlig och förbindlig hälsning till
Edra dimissionskamrater och mina älskade
f. d. lärjungar. i
Till sist tillåter jag mig att lysa Herrens i
frid och välsignelse öfver Eder, Edra hem
och Eder betydelsefulla verksamhet, sägande
alltså: Herren välsigne Eder etc.
Samtliga närvarande inbjödos härpå till j
rektorsbostaden, där förfriskningar
serverades och ett lifligt samspråk mellan rektor
och hans forna lärjungar utvecklades. Många
gamla gemensamma minnen blefvo därunder
framdragna.
Mot slutet af samkvämet tog
folkskolläraren J. Franzén (tillika slöjdlärare vid
seminariet) till orda, därvid yttrande:
Hr rektor! Då vi i dag slå ring omkring
Eder, är det icke en blott konventionell
uppvaktning vi göra Eder enligt tidens sed, utan
vi hafva samlats här, såsom redan nämdt,
emedan vi känt ett verkligt behof att en gång
högtidligen säga Eder ett tack.
Tillåt mig att å mina kamraters vägnar
särskildt tacka Eder för Edert personliga
förhållande till oss. Därvid kunde vara mycket
att nämna. Jag skulle kunna tala om Edert
goda hjärta, som gent emot oss tagit sig
uttryck på mångahanda sätt: med råd och dåd,
med stöd och hjälp i allehanda trångmål; jag
skulle kunna tala om enskilda samtal, som
Ni haft än med den ene än med den andre
af oss, stundom för oss i viss mening
förkrossande, stundom lyftande och
uppmuntrande, alltid hälsosamma, alltid af den art,
att någon ny sten skulle fogas till den
karaktärens byggnad, som Ni hos oss velat hafva
fram; jag skulle kunna tala om den samvets-
grannhetens guldvåg, på hvilken 111 väger allt,
innan Ni fäller Edert omdöme, något, som jag
mer än mina kamrater under de senaste åtta
åren varit i tillfälle att bevittna, en
samvets-grannhet, som gör, att vi i Eder haft och
hafva icke blott en rättvis domare utan ock
en kraftig försvarare, när så krafts och
kräfves ; jag skulle kunna tala om mycket, mycket
annat. Men jag vill icke dröja därvid. Jag
ber att endast få taga fram två ting.
Då vi som lärjungar sutto vid Edra fötter,
dröjde det icke länge, förrän vi hos Eder
förmärkte en bestämdhet och fasthet, gent emot
hvilken en lärjunge icke resonnerar. Denna
förstodo vi icke genast att till sitt rätta värde
uppskatta. Vi hafva nu lärt oss värdera den,
och just för denna Eder orubbliga fasthet,
som åt vårt eget lif gifvit en begynnande
hållning, vilja vi säga Eder ett ärligt tack.
Men om deri ledning, Ni ägnade oss,
sålunda var präglad af bestämdt allvar, så bar
dock detta allvar aldrig surmulenhetens drag.
Lika bestämdt, som Ni afvisade ungdomligt
s j älf s våld, lika tydligt ådagalade Ni, att Ni
icke ville se ungdomslifvet och
ungdomsglädjen förkväfda. Skämt och glam, ja till och
ined frisk uppsluppenhet såg Ni gärna. Vi
tacka Eder för den lärdomen, att manligt
allvar och sann lifsglädje icke stå fientliga mot
hvarandra utan kunna trifvas samman. Ja,
för allt hvad Ni personligen för oss har varit
och är tacka vi Eder.
Eru rektorska! Ni undrar säkert icke öfver
att under omständigheter, som i dag antydts,
aktning och tillgifvenhet för vår rektor hos
oss spirat upp och vuxit sig allt starkare.
Ni förstår oss då också, då vi nu anhålla att
såsom vittnesbörd om denna vår aktning och
tillgifvenhet för den man, hvilken äfven Ni
så högt värderar, få till Eder öfverlämna ett
exemplar af hans bild. Öfver honom, öfver
Eder och Eder familj, öfver hela Edert hem
hvile lycka och välsignelse under kommande
dagar!
Till familjen öfverlämnades nu ett exemp
lar i gips af den förut omnämda
medaljongen.
&
Under dagens lopp ingingo till rektorn
en mängd telegram från forna lärjungar. Vi
återgifva endast följande:
På Eder sextioårsdag bringa undertecknade,
forna elever, Eder en varm hälsning med
innerlig önskan om riklig kraft till fortsatt
väl-signelsebringande arbete för folkskolan och
uttala med tanke på Eder tjugufemåriga af
största nit och trohet kännetecknande
verksamhet som rektor ett ur hjärtat gående tack
för god utbildning.
(21 lärare vid Göteborgs folkskolor.)
Forna lärjungar frambära vid 25-års-jubileet
på 60-talet sina varmaste lyckönskningar.
(14 lärare i Simrishamnstrakten.)
Vördnadsfull tacksamhet för lång
samvetsgrann och välsignelserik verksamhet samt
varmaste välönskningar på denna dag.
(2 lärare i Halland.)
Länsskolmötet i Halmstad.
Hallands läns tolfte allmänna
folkskole-niöte hölls i Halmstad den 18 och 19 dennes.
Första m ö tesdagen.
Efter inledningsgudstjänst i kyrkan af
biskop E. H Rodhe samlades mötesdeltagarne
i allmänna läroverkets stora, för tillfället
högtidsklädda sal. Sedan själfva mötet här
öppnats ocli funktionärer blifvit utsedda,
såsom i förra numret omnärndes, började
man diskutera de frågor, som voro
uppställda på dagens program.
Första frågan: Kan
flickskoleundervisningen utvecklas till någon större
själfständighet, lämpad efter kvinnans särskilda
bestämmelse^ och hvad kan folkskolan göra
härför? inleddes af folkskollärarinnan Albertina
Johansson i Falkenberg, sona framhöll, att
skolan måtte mera än hittills ingifva barnen
kärlek till kroppsarbetet, att undervisningen
i slöjd och hushållskunskap borde
allmännare meddelas flickorna, och att sången
flitigt borde öfvas.
Diskussionen blef liflig.
Hof predikanten Neuman i Falkenberg
instämde med inledarinnan och förordade
inskränkning i matematik- och
grammatikun-dervisningen för flickorna, på det tid måtte
vinnas till slöjd, hushållsundervisning ni. fl.
praktiska ämnen. I kristendom kunde de
däremot näppeligen få för mycket. Han
blef dock motsagd i ett eller annat
hänseende af nästan alla de följande talarne,
såsom lektor Fr. Anderson i Halmstad,
kyrkoherden Ahlberg i Laholm, folkskollärarne
Norrgren i Harplinge, Kjellman i Eldsberga,
Rulländer i Tönnersjö m. fl., hvilka ej ville
vara med om någon skillnad i gossars och
flickors bokliga undervisning på folkskolans
stadium. På förslag af hr S. Sandqvist i
Halmstad gjorde mötet följande uttalande i
frågan:
Med hänsyn till kvinnans och mannens
gemensamma bestämmelse att blifva goda
medborgare i samhället böra gossar och flickor
uppfostras genom hufvudsakligen samma
undervisning.
Med hänsyn till kvinnans särskilda
bestämmelse bör kvinnlig slöjd införas i skolorna
så tidigt som möjligt och längre fram huslig
ekonomi.
Andra frågan: Huru böra lärokurserna
i kristendomskunskap uppgöras for att
tillfredsställa pedagogikens kraf? inleddes af
folkskolläraren /. N. Vetterstrand i
Halmstad, som med styrka framhöll, att man vid
kristendomsundervisningen mera än hittills
borde rätta sig efter barnanaturens
psykologiska utveckling och ej börja med de
abstrakta satserna i katekesutvecklingen förr,
än barnet något så när hade förutsättningar
att kunna fatta dem. Grunden borde
läggas med bibliska historien; ty i de religiösa
verklighetsbilderna komme de religiösa
sanningarna fram. Jesus hade genom sitt sätt
att undervisa själf anvisat vägen: konkreta
bilder ur omgifningen och historisk
framställning utan systematisering. Läsning af
katekesen borde därför tidigast inträda i
folkskolans andra, klass.
Inledaren föreslog följande uttalande:
Då kristendomsundervisningen för att fylla
sin uppgift att tala till såväl barnens förstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
