- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 16:e årg. 1897 /
237
(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geijer såsom uppfostringstänkare, af Fridtjuv Berg - N:r 18 (801). 5 maj 1897

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Svensk Läraretidning

VECKOBLAD FÖR FOLKUNDERVISNINGEN.
N:r 18. (801.) STOCKHOLM, 5 MAJ 1897 16:e årg.
Prenumerationspris:
1/1 år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr., 1/2 år 2
kr., 1/4 år 1,25 kr. (postarvodet
inberäknadt).

Prenumerationen sker
såväl i landsorten som i Stockholm
å närmaste postanstalt. 		Byrå:
Barnhusgatan 6, en tr. upp.
Kontorstid: 10—1, 4—6.
Allm. tel. 60 00.

Postadress:
Läraretidningen, Stockholm N. 		Redaktör och ansvarig utgifvare:
EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 10—11, 5—6.

Förläggare:
Svensk Läraretidnings Förlagsaktiebolag.

Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholm. 		Lösnummer
à 10 öre säljas å tidningens byrå
samt å allm. tidningskontoret
Gust. Adolfs torg 10.

Utgifningstid:
hvarje onsdags förmiddag. 		Annonspris:
25 öre pr petitrad (= 14 stafvelser).
Födelse-, förlofnings- och vigselannons
1 kr., dödsannons 2,50 kr.

Annons bör vara inlämnad
senast måndags afton för att
inkomma i veckans nummer.

Geijer såsom
uppfostringstänkare.

4. Geijers skolorganisatoriska
tankar: före »affallet».



        (Forts.)

Mest helgjuten träder Geijers
konservativa åskådning i skolorganisatoriska frågor
oss till mötes uti hans uppsats »om det
offentliga läroverket», ursprungligen en
recension af C. U. Broocmans »Magasin för
föräldrar och lärare», offentliggjord i Svensk
Litteraturtidning 1813. Man märker här
tydligt, huru den reaktionära
tidsutvecklingen ryckt Geijer med sig. År 1810 och
1811 var han ännu Rousseau-entusiasten,
hvars lösen var återgång till naturen. Nu
äro loforden öfver »Emiles» författare
förstummade, och lösen är återgång till det
fornåldriga. År 1810 betonades
hufvudsakligen uppfostrans förhållande till individen,
det psykologiskt-pedagogiska, och syftet var
att påvisa det gängse uppfostringsväsendets
oöfverensstämmelse med barnanaturen samt
att yrka på genomgripande reformer. Nu
åter lägges hufvudvikten på uppfostrans
förhållande till samhällsskicket, det
socialpedagogiska, och syftet är att påvisa det
bestående skolväsendets väsentliga
öfverensstämmelse med det gammalsvenska samt att
yrka en ännu närmare anslutning därtill.

De stora allmänna grundtankarna äro
emellertid äfven här, liksom nästan alltid
hos Geijer, slående sanna.

Liksom ett ungt träds utveckling och
trefnad ej blott beror på den ans det får —
säger han — utan ännu mer på den jordmån,
i hvilken det gror, och den himmel, under
hvilken det växer, på samma sätt ligger det
i uppfostran mindre vikt på det eller det
undervisningssättet än på beskaffenheten af
vissa stora naturliga förhållanden. Dessa
innefattas i förhållandet till föräldrar och till
fädernesland. All mänsklig bildning är
samhällsbildning d. v. s. sker i och genom
samhälle och för det, ifrån hushållet, det enklaste
samhälle och ännu styrdt af föräldramakt, upp
till staten. Emellan samhället och dess
medlemmar är en beständig växelverkan. De
bestämma det hela: det hela bestämmer åter
hvar och en, och denna senare verkan skall
naturligen vara betydligast på det
uppväxande släktet, själft ännu obestämdt till krafter
och bildning och öppet för alla intryck. Det
är det gemensamma intrycket af detta hela, af
den moraliska värld, hvari ungdomen lefver,
som på den har det viktigaste inflytande, ty
det ger den form, hvari dess hela karaktär
bildar sig, och bestämmer dess seder. Det
ges därför ej någon egen metod att i dessa
afseenden väl uppfostra. Denna metod är
densamma som metoden att väl lefva, att
vara god make, god husbonde, god
medborgare, att väl regera sitt hus och bidraga att
samhället blir väl regeradt. För ungdomens
uppfostran till dygd vänte man hvarken af den
ena metoden eller den andra några underverk,
ehuru deras uppfinnare prisa hvar och en sin
såsom särdeles förmånlig i denna hänsikt.
Det gifves inga knep att bilda människor.
Men första villkoret är att själf vara det.
Hvad man ej har kan man ej ge, och hvad
man vill meddela måste man först äga. En
fördärfvad generation uppföder otvifvelaktigt
en ännu sämre, om den också vore utrustad
med all möjlig insikt i uppfostringsläran. —

Det är ingalunda min afsikt att genom dessa
anmärkningar förringa undervisningens värde.
Jag vill blott, att man af den ej fordrade,
hvad den är långt ifrån att ensamt kunna ge,
att man insåge, att det allmänna
uppfostringsverket ej är något styckverk, som för sig
själft kan bringas till fullkomlighet och ge,
Gud vet hvilka märkvärdiga följder, utan att
det beror på ingenting mindre än samhällets
hela skick och dess förbättring, hvilken ej
heller uteblifver, så länge den anda, som gör
medborgare till ett folk och mäktiga af alla
enskilda uppoffringar för allmänt väl, ännu
har sin fulla liflighet.

Allt detta är sundt och riktigt och väl
värdt att beaktas i en tid, då man ej
sällan söker intala sig, att de
social-pedagogiska reformkrafven stå i strid med de s. k.
»rent» pedagogiska, och att endast de senare
uti organisatoriska frågor böra hafva något
berättigande.

Geijer synes emellertid under detta
utvecklingsskede luta åt en motsatt ensidighet,
och det är icke utan, att han, trots sin
protest, ådagalägger en viss ringaktning för de
psykologiskt-pedagogiska sträfvandena,
antagligen af den orsaken, att dessa, om de
finge göra sig gällande, nödvändigt måste
undergräfva och kullkasta de teorier om
ståndsuppfostran, som Geijer här i ännu
skarpare form än förut framlägger.

Det var en tid — säger han — då allt
europeiskt samhälle var organiseradt genom
stånd. Ehuru dessa genom sin representation
alla ägde stämma i allmänna angelägenheter,
var likväl emellan de högre (adel, präster) och
det tredje ståndet (borgare, bönder) den
skillnad, att detta senare blott var offentligt
såsom stånd, men en medlem af de högre ej
blott delade sitt stånds inflytande på allmänna
angelägenheter utan var för sin person en
offentlig man d. v. s. en sådan, på hvars
personliga värde i befattning med ämbeten och
offentliga angelägenheter staten räknade. Det
var adel och prästerskap, hvilka samhällets
offentliga intressen lågo närmast, som utgjorde
den viktigaste delen af ämbetsmannaklassen,
och det var då naturligt, att staten genom en
offentlig uppfostran sörjde för dessa stånds
bildning. — Det var lika naturligt, att staten
lät uppfostran inom tredje ståndet vara de
enskildas angelägenhet, emedan han här ej
hade samma uppfordran, nämligen att bilda
dess medlemmar till offentliga män.

Geijer måste, ehuru med en viss
motsträfvighet, erkänna att denna
ståndsskrankornas tid nu var försvunnen.

Omständigheterna — fortsatte han — hafva
ändrat sig. Stånden hafva smält tillsammans
och förlorat sin förra betydelse, om ock ej
sin benämning. Adel och prästerskap äro i
Europa ej mera hvad de hafva varit till
tänkesätt, seder, anseende och förhållande till
staten. Det tredje ståndets närmaste intresse,
det ekonomiska, har blifvit det högsta, dränkt
de öfriga och småningom förändrat
statsförfattningarnas väsende, om ej öfverallt med
häftiga hvälfningar, om ej öfverallt till
namnet, dock lika säkert till saken. Är det bättre
eller sämre? Ho kan sägat? Det, som faller,
är visserligen moget att falla, men något bättre
än detta var i sina goda dagar är man ännu
långt ifrån att hafva uppställt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:56 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1897/0241.html
Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free