Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Geijer såsom uppfostringstänkare, af Fridtjuv Berg
- N:r 21 (804). 26 maj 1897
- Utställningen, utställningsporträtt 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
målningsarbeten m. m. återstodo. Sedan dessa
arbeten nu i dagarna af slutats, kommer
folkskolehuset att invigas nästa fredag kl.
6 e. m. med sång och tal.
Skolbesök hafva redan börjat afläggas å
utställningen af åtskilliga klasser vid
Stockholms folkskolor. Barnens förtjusning öfver
hvad de fått se har varit allmän.
Geijer såsom
uppfostringstänkare.
6. Geijers skolorganisatoriska
åsikter efter »affallet».
Den djupare lifsuppfattning, hvartill Geijer
genom en långsamt fortskridande utveckling
omsider kommit, har satt sin prägel på så godt
som allt, hvad han under sina senaste tio
år skrifvit. Den genomgår icke allenast hans
litterära, historiska, sociala och politiska
uppsatser i Litteraturbladet 1838–40, utan
äfven hans anföranden inom prästeståndet vid
1840–41 års riksdag, hans »Föreläsningar
öfver människans historia» 1841–42, hans
föreläsningar öfver »Vår tids inre
samhällsförhållanden» 1844 och öfver den
»nyeuropeiska odlingens hufvudskiften» 1845, hans
afhandlingar om »Tidens religiösa fråga» 1846
och 1847 m. m., att icke tala om hans dikter
och melodier, hvilka från denna tid hafva
en skärare, innerligare, mera personlig klang
än någonsin tillförene.
Det ligger i sakens natur, att denna högre
och klarare lifsuppfattning måste taga sig
uttryck äfven i det sätt, hvarpå Geijer
numera bedömde uppfostringsfrågan.
För denna bibehöll han fortfarande sin
gamla förkärlek. Mer eller mindre
utförliga uttalanden därom finner man inskjutna
i nästan alla hans senare skrifter, till och
med i sådana som vid ett flyktigt betraktande
kunde tyckas vara för densamma tämligen
främmande, såsom artikelföljderna om
»fattigvårdsfrågan» och »representationsfrågan», ja
t. o. m. i sådana uppsatser som den om
»ministerstyrelse» och i recensionen öfver »De la
Gardieska arkivet» m. fl. Mera uteslutande
åt pedagogiken ägnade äro: anmälningarna
af J. O. Vallins »tal vid invigning af det
nya katedralskolehuset i Uppsala den 21
oktober 1837» (Litteraturbladet januari 1838)
och af tidskriften »Läsning för folket»
(Litteraturbladet april 1838), de fem
afhandlingarna om »Läroverksfrågan»
(Litteraturbladet juni, juli, september, oktober 1838 och
december 1839) samt recensionen öfver A.
Oldbergs »Hemskolan» (i tidningen
Uppsala-Korrespondenten 1843).
*
Det är säkert mer än en egendomlig
tillfällighet, att Geijers första offentliga
proklamerande af sitt »affall» skulle ske just
genom ett uttalande i skolfrågan, och att
detta uttalande skulle vara framkalladt af
en annan stor mans »affall» just i samma
fråga. Vallin hade nämligen, lika väl som
Geijer, dittills varit räknad såsom en af den
pedagogiska konservatismens säkraste stöd,
och hans tal väckte nu hos Geijer minnet
af den tid, då de båda såsom medlemmar
af »stora uppfostringskommissionen» sökt
hålla de nya sträfvandena stången.
Jag hade, äfven jag — säger han — af min
öfverhet varit kallad att yttra mig i de
flerfaldiga öfverläggningar, som i de för
undervisningsverkens granskning tillkomna
kommittéer delat både dessas ledamöter och
allmänheten, och hade därvid fattat posto ibland
försvararne af det gamla. Där syntes äfven,
men hördes mindre, nuvarande ärkebiskop
Vallin, utmärkt genom en nästan aldrig
afbruten tystnad. Det är sant, nära ett tiotal
af år hade sedermera förflutit. Men hans
röst hade i dessa frågor, äfven under denna
tid, föga varit offentligen hörd, ehuru hans
nit för det uppväxande släktets bildning visat
sig praktiskt fruktsamt.
Så mycket större blef allas förvåning, då
denne man nu genom framläggande af
»grunddragen till ett nytt system för allmänna
uppfostran» visade sig vara en radikal
reformvän på ifrågavarande område. Det
dittills rådande skolsystemet hvilade, förklarade
han, på kastbildnings-principen. Dess
grundfel låge däri, att barnen genom detsamma
likasom »förutbestämmas till möjligen en
helt annan framtid än den, som lik en
outvecklad knopp slumrar i deras gifna, ännu
dock okända fallenhet». Denna
kastbildningsprincip vore, menade han, »oförenlig
med både samhällets och människoandens
giltiga fordringar». Med förkastande af
densamma måste skolväsendet afpassas efter
barnets naturliga utvecklingsstadier. »Basis
är folkskolan.» I denna borde inhämtas
religionskunskap, innanläsning, skrifning och
räkning samt de enklaste begrepp om
naturen, världen och fosterjorden. För dem af
folkskolans lärjungar, som vore i tillfälle
att studera vidare, borde finnas en
fortsättningskurs, »profskolan», i hvilken
lärjungarna borde sysselsättas uteslutande med
sådana ämnen, som äro allmänbildande och
för hvar och en gagneliga, såsom svensk
språklära, religion, räkning, geografi, historia,
fornsagor, skrifning, linearteckning, geometri,
sång och gymnastik. Först efter
genomgående af denna praktiska allmänbildningskurs
samt tidigast vid 12–13 års ålder borde
läsningen af främmande språk samt därmed
sammanhängande »lärda» (klassiska eller reala)
studier begynna.
Så inrättad, ordnad och utförd — yttrade
talaren till slut — synes mig den offentliga
elementarundervisningen i vårt land komma
att nöjaktigt och verkställbart motsvara både
sitt ursprungliga ändamål och tidens billiga
fordringar. På samma i moderjorden
djuplagda, omhägnade och vattnade rot växer den
till en stam, som är fast och gemensam och
så i rätta tiden skjuter ut därifrån sina båda
starka och fruktbara hufvudgrenar.
Folkskolan är roten, profskolan är stammen, och
grenarna utgöra hvad man kallar lärdoms- och
apologistskola.
Till sin öfverraskning fann Geijer
sålunda, att hans och Vallins åskådningar
samtidigt genomgått ungefär samma inre
»revolution».
Jag vet ej — sade han — om de liberalare
teorierna här vilja skryta af en seger, men
visst är, att filantropien eröfrat mig åt dem.
För mig har det skolsystem blifvit det bästa,
som utsträcker uppfostrans fördelar till det
största antalet af medborgare, liksom jag
anser den regering och det regeringssätt för de
bästa, som befordra det största antalets lycka.
Det förra är ett stort medel till det senare:
ett ändamål, som för öfrigt väl kan vinnas
på flera vägar, men hvartill grundligaste och
säkraste medlet dock lärer vara, att hvar och
en, så vidt möjligt är, sättes i stånd att
lagligen och lofligen taga vara på sina egna
angelägenheter.
Fordom hade hans begrepp om uppfostrans
ändamål varit ett annat, nämligen att den
borde forma den enskilde till en i
möjligaste måtto användbar medlem af den klass,
som han genom födseln tillhörde: den »lärda»
(offentliga) eller den »olärda»
(näringsklassen). Denna åtskillnad hade han emellertid
nu funnit vara af historien själf omstörtad.
Det är — säger han — öfver tjugu år
sedan jag först begynte tänka och yttra mig i
dithörande frågor. Vid nogare efterseende
har jag hakat upp hela mitt förråd af
argumenter i det ämnet på en enda spik —
skillnaden emellan en s. k. offentlig klass och en
näringsklass — och en däraf deducerad
skillnad emellan publik uppfostran, som bör vara
statsbestyr, och privat uppfostran, som bör
förblifva enskildt bestyr. — Spiken,
misstänker jag, lärer vara slagen i en öfverflödig vägg.
Ty ponera, att den nyare tidens rörelse
bestått däri, att hvad man kallat näringsklass
blifver en offentlig klass, ett nytt uttryck af
det offentliga lifvet, så har jag arbetat på en
skiljevägg, som ingenting skiljer. Jag har nu
sett mig om på båda sidor. På den ena
sidan, den gamla sidan, den lärda sidan och
min sida, skulle väl den egentliga, rätta,
förträffliga, offentliga andan och lifvet florera.
Så är det skrifvet, och så har jag trott. Det
är ej utan, att den där ock går igen från forna
dagar, men är i aftagande och vet ej rätt
besked. På den andra lefver den
uppenbarligen i tilltagande. För min del förmenar jag
således oförgripligen, att om man helt sakta
bortflyttade väggen, därigenom ingen
olägenhet uppstode, utan tvärtom ömsesidig fördel.
De, som däraf vänta en gruflig omstörtning,
skulle förvåna sig, huru litet oväsende däraf
följde i världen.
Det är i denna anmälan, som Geijer först
framställde sitt bekanta påstående, att »den
s. k. klassiska lärdomen finge maka åt sig»,
samt tillbakavisade densammas anspråk att
företrädesvis representera den idealistiska
sidan af undervisningen, medan de s. k. olärda
ämnena åter skulle företrädesvis
representera den materialistiska. Rätt besedt vore
den praktiska allmänbildning, som tiden
kräfde, enligt Geijers mening fullt lika ideell
som någonsin den akademiska.
I allmänhet fruktar jag — sade han — att
bokregementets tider äro förbi, äfven i den
s. k. lärda världen. Den har själf icke
minsta andelen i allt det missbruk, hvarigenom ordet,
så till sägandes, förnött sig och snart blott
till tidsfördrif fyller människornas öron. — —
Man deklamerar så mycket emot en
öfverhandtagande materialistisk riktning. Jag tror
ej man tyder den rätt. Jag fyller i dag mitt
femtiofemte år och tackar Gud, att jag ser
himmelen öppnare öfver jorden än äfven i
mina barndomsdrömmar. Ack, många törsta!
Gif dem den läskande drycken! De skola
vara tacksamma äfven för en droppe däraf.
I sina uppfostringsafhandlingar från 1811
och 1813 hade Geijer förfäktat satsen:
»Drick djupt eller smaka icke!» Nu hade
ihåligheten och själfmotsägelsen i detta
valspråk blifvit honom uppenbar, och han vardt
därför en af dem, som kraftigast arbetade
på att förbereda och genomföra folkskolans
lagstadgande. I en anmälan af »Läsning
för folket», inryckt i det häfte af
Litteraturbladet, som utkom omedelbart efter det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:56 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1897/0292.html
