- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 16:e årg. 1897 /
502

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

502

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 36

endet eller bakåtsträfvandet se samhällets
enda räddning. Det är därför helt
naturligt, att hon allt som oftast göres till
föremål för mer eller mindre skickligt
utförda attacker från ifrågavarande håll.
Långt ifrån att verka nedslående på
folkskolans vänner böra dessa attacker
följaktligen för dem innebära en
uppmuntran. De visa nämligen, att folkskolan
trots alla sina brister dock verkar, samt
tillika - och hvad mera är - att hon,
i stort sedt, verkar i den rätta riktningen.
#

Närmaste anledningen till dessa
betraktelser utgör en uppsatsföljd med
titeln »Vårt farligaste samhällsonda och
botemedlen därför», hvilken varit synlig
i Göteborgs Aftonblad och nyligen
utgifvits i bokform.

Egentliga syftet med nämda
uppsats-följd ligger visserligen icke inom det
pedagogiska utan inom det straffrättsliga
området. De sträfvanden, som allt sedan
Oskar I:s tid här gjort sig gällande, äro
nämligen grundfalska, säger författaren
(märket C. G.); straffets ändamål bör
ingalunda vara att förbättra den brottslige
utan att utkräfva vedergällning för det
begångna brottet, och rättvisans absoluta
grundsats är för honom det mosaiska
budet: öga för öga och tand för tand
- ett bud, som han genom någon
egendomlig men för läsaren ofattlig
tankevändning förklarar vara ett slags
populär tolkning af Kristi maning: »Hvad I
viljen att människorna skola göra eder,
det gören I ock dem!»

liar är icke platsen att följa
författaren i hans kritik af hvad häri kallar
»vår strafflags oefterrättlighet», huru
frestande detta ock kunde vara. Ej heller
vilja vi för närvarande uppehålla oss
vid det påstående, som utgör
grundförutsättningen för hans framställning,
nämligen att brottsligheten skulle befinna sig
i stark och ovedersäglig tillväxt.

Öfverfall med knif eller revolver,
mord-brandsanlä£:gningar, våldtäkter,
järnvägsatten-tater och rinmord höra ju - utbrister han -
nästan till ordningen för dagen, liksom
fick-tjufverier, inbrottsstölder och hemgång. Och
osäkerheter på gator och vägar för anfall af
i frihet s söfvande ligapojkar, luffare och
tattare, emellan deras hemsökelser i de
enskildes bos ;äder, har aldrig varit större än nu.

Dylika utgjutelser äro lätta att
nedskrifva, men hvar och en, som i
erfarenheten, i historien och statistiken
söker grund för sin öfvertygelse i frågor
af denna art, skall snart finna, att dessa
utgjutelser s öfverensstämmelse med
verkligheten är långt ifrån så otvifvelaktig,
som mången vill låta påskina.

För författaren i Göteborgs Aftonblad
är emellertid brottslighetstillväxtens
verklighet något, som ej behöfver bevisas;
det enda som kräfves är att utpeka dess
orsaker och botemedel

Förnämsta orsaken till det onda finner
han, såsom redan blifvit antydt, i vårt
»klemiga» straffsystem. Men vid sidan
häraf verka enligt hans uppfattning två
andra faktorer: den ena »aolag och
uppfostran», c en andra »folkskoleväsendet».

Om man förbigår - säger han - de
impulser till det onda, som ligga i
människonaturen och äro nedärfda samt framkallas af
personligt hat, förtviflan eller verklig nöd,
hvilka i alla tider funnits och hvilka
svårligen någonsin kunna undanrödjas, så är den
sämre uppfostran nu emot förr och den större
brist på upptuktelse, som ingenting för resten
förmår i dåliga hem, där exemplen utöfva
ett större inflytande än förmaningarna, den
första men därför icke den förnämsta or se-ken.

»Man skulle ju kunna tänka sig»,
fortsätter han, »att de dåliga intrycken från
de tidigare barnaåren borde kunna’
paralyseras af en ändamålsenlig fortsättning
af uppfostringsarbetet underuppväxttiden.»
Men detta inträffar icke, ty efter de
dåliga hemmen kommer folkskolan och
denna verkar icke förbättrande utan
tvärtom förvärrande på »ynglet från dessa
pariashem»:

D-en obligatoriska skolgången är nämligen den
andra i ordningen af de orsaker, som hafva
ett menligt inflytande på en mycket stor del
af dessa barn. Erfarenheten gifver vid
handen, att detta studerande icke är nödigt eller
nyttigt ens för den ungdom, som icke är att
räkna till proletärernas klass: l:o) emedan det
för alla i små omständigheter sträfvande
föräldrar är en för kännbar uppoffring att hålla
i skola alla sina barn, hvilkas hjälp i hemmen
de oftast hafva svårt att af vara; 2:o) emedan
barnen ofta lära sig mycket ondt i detta
sällskap af jämnåriga, där de dåliga subjekternas
sällskap alltid utöfvar ett stort och farligt
inflytande på de andra; 3:o) slutligen därför att
de långa hvilosturiderna emellan
läsetimmar-iia, under hvilka dessutom arbetet mycket
ofta är af underhaltig nytta för lärjungarna,
vänja dem till lättja och föda anspråk på
mycken ledighet, hvilka anspråk fortfara, äfven
sedan de sluppit ifrån skoltvånget och skola
göra skäl för födan, vare sig hemma eller
borta. Äfven sedan de inträdt i
värnpliktsåldern återfinna de samma utsträckta
ledighetstid på exercisfältet och uppfatta den lätt
såsom en rättighet, och de blifva på så sätt
sedermera tröga och håglösa i sitt arbete.

Då det är ett axiom, att lättja och fåfänga
äro roten och upphofvet till nästan all nöd
och fattigdom här i världen, och då nöd och
elände åter så ofta locka människorna in på
lastens bana, så kan denna »tränering i frihet»,
som folkskolan tvingar alla att undergå -
både dem, som hafva håg och fallenhet för
bokliga studier eller som hafva anledning att
ägna sig åt de lärda yrkena, och dem, h vilkas
förutsättningar och lust ligga åt mer praktiskt
arbete, hvilket vanligen erbjuder en tidigare
och säkrare utkomst, om än på den sociala
rangens stege stående något lägre än de
teoretiska och litterära yrkena, inom hvilka
kampen om lefvebrödet redan är allt för stor -
omöjligen vara rätta sättet. Det är ett
experiment med ungdomen, som vi fäder för 50 år
tillbaka motvilligt underkastade oss, men som
om det ytterligare skulle »utvecklas», såsom
våra pedagoger tyckas ifra för, det är bättre
att vi uppgifva ju förr dess hellre.

Om de unge af all denna lärdom, som man
räknade på att den skulle framkalla deras
bättre egenskaper på samma gång som höja
deras intelligens, icke blif vit bättre -hvilket
är desto påtagligare att den icke kunnat bli,
som ingen obligatorisk lektyr är för dem
före-skrifven att efter skolåren öfva sin
läsekun-skap på - men den ofantliga tillväxten af
dålig tidningslitteratur,, som efter folkskolornas
upprättande massvis sprides, bevisar, att sådan
lektyr företrädesvis läses i de kretsar, där
den är farligast och depravationen är
märkbarast, så är det bästa vi kunna göra att
återgå till det forna sättet, då barnen både
uppfostrades och njöto undervisning i hemmen -
med frihet f or dem, som ville och kunde att i de
offentliga skolorna vinna ökade kunskaper
och utbildning.

Motståndet mot detta yrkande på
återgång till »det forna sättet», då inga
lagstadgade folkskolor funnos, väntar sig
författaren egentligen endast från dem,
hvilka hafva personlig fördel af det
ondas fortvaro.

Att den dåliga pressen - säger han - som
skördar så god ekonomisk vinst på den
allmännare läskunnigheten, skall af alla sina
krafter motsätta sig den här yrkade reformen
af skolväsendet, är ett skäl mera för dess
genomförande.

Lika omöjlig och reaktionär skall en sådan
reform anses af den armé på öfver 12,000
skolmästare och skolkvinnor, som staten och
kommunerna nu hafva att först seminarielära
och sedan underhålla och aflöna, förse med
bostad, kofoder och vedbrand och med s. k.
trädgårdsland i tunnlandtal samt vidare med
semester och ålderstillägg. Ty för dem är
skolan såsom deras lefvebröd af ogemen nytta.
Och om lönen icke räcker, så kunna de bara
- liksom stationskarlarne, hvilka då alla
förmåner medräknas äro bättre aflönade än en
professor för 50 år sedan - klaga och
petitionera. Att taga afsked från sysslor, hvilka
hundratals aspiranter icke begära bättre än
att få öfvertaga mot förutvarande förmåner,
göra ej gärna personer, som hafva det så bra.

Å andra sidan räknar författaren på
medhåll från allmänheten samt från
statens och icke minst från kyrkans främste
män.

Reformen - säger han - påkallas dock
lika mycket ur statsnyttans och den allmänna
moralens intresse, som ur den menighets, som
närmast har att bära kostnaderna för detta
skolmästrande och dess konsekvenser, oaktadt
den har det sämst och själf får behålla minsta
delen af sitt tunga arbetes frukter. Olyckan
är, att denna menighets representanter i
riksdagen förmodligen icke våga framhålla
sina fattiga kommittenters intressen emot de
katedervane och mycket talrike
representanterna för lärarekåren och löntagarns, hvilka
förmodligen icke ens skola gilla de modesta
inlägg i frågan, som i ett utmärkt herdetal i
en prästkonfereiis i Stockholm af en af våra
främste ecklesiastike stormän i somras
gjordes i denna menighets intresse.*

Åtskilligt af hvad ifrågavarande
författare yttrat är till den grad barockt,
att man svårligen kan tro det vara sagdt
på allvar. Så t. ex, jämförelsen med
professorernas löner samt den storlustiga
antydningen, att de stackars
allmogemännen i riksdagen icke skulle våga
framhålla sitt stånds intressen gent emot
de katedervane och mycket talrike
representanterna för lärarekåren!

Annat åter innehåller visserligen ett
korn af sanning, men detta korn är så
inveckladt i missförstånd och
själfmot-sägelser, att författarens därur dragna
slutsatser blifvit fullständigt vilseledande.

Sålunda är det naturligtvis alldeles
riktigt, att en af brottslighetens
hufvudor-saker måste sökas i dålig
hemuppfostran eller, som författaren på sitt mera
kraftiga språk uttrycker sig, uti den
omständigheten, att så många barn få växa
upp såsom »yngel» i »pariashem». Men
huru han med en sådan uppfattning kan
yrka, ätt »ynglet från dessa pariashem»

* Möjligen syftar författaren här på ett
anförande vid den sjette allmänna svensk
lutherska prästkonferensen i september 1896. (Se
Svensk Läraretidning n:r 37 förra året!)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 21:06:17 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1897/0506.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free