- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 16:e årg. 1897 /
762

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

762

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 52

På alla dessa missförhållanden bör det
ändtligen bli ett slut, och för det
ändamålet måste folkskolekursen afkortas till
summa fem år i stället för de af
normalplanen anvisade sex l

Krafvet på en dylik afkortning utgör
själfva grundmelodien i hr Junius’
framtidsmusik, och för att få detta kraf väl
inprägladt i sina troende, söker han skäl
från de mest olika håll, bundsförvanter
från de mest skilda läger.
#

Först och främst väntar han sig
naturligtvis ett kraftigt stöd i
konservatismen. Han försummar därför intet
tillfälle att beteckna sträfvandet för
folkskolans utveckling såsom ett uteslutande
»liberalt», »liberal-demokratiskt»,
»demokratiskt », »demokratiskt-socialistiskt»,
»socialistiskt». Ja, för att i sina
omstört-ningsplaner framstå endast såsom den
sant konservative skyr han icke ens det
påståendet, att den afgångsålder, »som
folkskolestadgan ursprungligen afsåg»,
var just den af honom som maximum
fordrade, nämligen fyllda 12 år.

Detta påstående är som bekant
fullständigt gripet ur luften. Den ålder, som
man för 50 år sedan i allmänhet tänkte
sig för afgång från folkskolan och
utträde i lifvet, var konfirmationsåldern.
Det har varit det moderna
fabriksväsendet förbehållet att i detta afseende
förändra tänkesätten.

Månne det för öfrigt är klokt att
framställa folkskolans höjande som ett
uteslutande »liberalt» önskemål? Borde
det icke med lika rätt betecknas såsom
en af den sanna konservatismens
angelägnaste omsorger?

*



Det är betecknande, att samme
författare, som i ena spalten gör utfall på
utfall mot den sunda och framsynta
liberalism, som satt folkupplysningens kraftiga
befrämjande på sitt program, i den andra
spalten visar sig som en slaf under den
föråldrade afart af liberalism, som går
under namn af »Manchester-doktrinen».
Samhället bör - menar han - i afseende
på skolväsendet inskränka sig till jämt
upp hvad dess själf bestånd kräfver. Hvad
därutöfver är, det är af ondo: ett olidligt
»förmynderskap», ett »våld», ett
»legaliserad! plågeri», ett »tyranni»! Och hvad
är det månne för slags folkbildning, som
samhällets »själfbestånd» kräfver? Jo -
svarar hr Junius - läsa, skrifva och
räkna, hvarken mer eller mindre.
Förmodligen tror han, att hrr agrarer skola
taga detta hans påstående för kontant.
Det vore dock eget, om icke mer än en
af dem skulle göra sig den frågan: hänger
verkligen Sveriges »själfbestånd» därpå,
att våra pigor »kunna meddela sig genom
det skrifna ordet» samt äro förtrogna med
»operationerna» och »procedurerna» vid
»quattuor species i decimalbråk»?

Å nej, vill hr Junius vara följdriktig
i sina förlegade manchester-teorier, så
måste han bryta stafven öfver hvarje
för-nliktelse för föräldrarna att låta sina barn

j komma i åtnjutande af skoluppfostran.
| Att hans medlidande med »de stackars
j barnen» icke omfattar 7-11-åringarna
l utan begynner med 12-åringarna, härrör
väl - uppriktigt sagdt - ingalunda af
omsorg för fäderneslandets »själfbestånd»,
utan beror helt enkelt och prosaiskt
därpå, att, enligt hans mening, först
12-åringarna kunna göra fullt skäl för sig på -
fabriken. Hinc illse lacrymee, det är
ut-tydt: häraf dessa tårar l

Eri tredje bundsförvant i sin attack
mot folkskolan söker hr Junius i den
reaktion mot öfverskattningen af enbart
boklig lärdom, som är ett af vår tids
mest glädjande kännemärken.

Med rätta beklagar han sig öfver den
bland svenska föräldrar rådande äflan
»att draga alla sina söner öfver på
intelligensaristokratiens område», att bringa
dem »in på skrifvarevägen och till de
litterata yrkena», ehuru på långt när ej
alla äro »utrustade med anlag och
fallenhet för bokliga eller skrifvaregöromål».

Vet du - skrifver han - när jag betraktar
denna mängd af människor i vår tid, hvilka
icke på de litterata eller skrifvareyrkenas väg
komma fram men som genom statens
kostnadsfria undervisning blifvit för fina att
»tjä-I na» eller »arbeta», dessa inom yngre och
nå-! got mognare åldersklasser allt talrikare
fore-j kommande pauvres honteux*, som rimligtvis
! vore dömda att svälta, om det ej funnes så
| mycken mänsklig beskedlighet rundt omkring
- och när jag bredvid dessa halfexistenser
ställer den kraftige, rättframme och hurtige
arbetaren, som tidigt fick lära sig slita ondt,
| men brutit sig själf väg och därför uppträder
S med den nyttiga människans hela s j älf känsla
| mot eho det vara må: då väckes hos mig ett
i tvifvelsmål om den kostnadsfria, resp.
obliga-! toriska undervisningens förträfflighet, och jag
: blir bestämdt öfvertygad, att den s. k.
»allmänbildande» kostnadsfria undervisningen i
j landet bör samvetsgrant regleras och begränsas.

På hvilken undervisningsanstalt är det
nu,^ som författaren kastar skulden för
denna föräldrarnas äflan att, oberoende
af »anlag och fallenhet», tvinga alla sina
söner in på lärdomsbanan samt i
samband härmed för den växande mängden
af »halfexistenser» och »pauvreshonteux»?
Månne på vårt nuvarande allmänna
läroverk, hvars underförstådda förutsättning
är, att alla 9-åringar af öfverklass blifva
studenter? Nej - i omedelbar följd med
det ofvan anförda fortsätter författaren
till den tänkande läsarens häpnad:

Jag har nu anförtrott dig, värderade vän,
hvad jag tänker om folkskoleväsendet.

Meningen är förmodligen, att om blott
folkskolans fjärde årsklass afskaffas och
jämte den äfven alla fortsättningsskolor
och »repetitionsskolor», så skall detta på
något outransakligt sätt åstadkomma, att
föräldrar af öfverklassen låta endast de
verkligen studiebegåfvade bland sina barn
vandra läsvägen, medan däremot de
öfriga efter högst fem års undervisning
sättas i fabrik eller verkstad för att blifva
icke »pauvres honteux» utan »kraftiga,

j * Märk väl: understödsbehöf vande, som
ge-i nom sin börd tillhora öfverklassen.

rättframma och hurtiga arbetare, som
tidigt få lära sig slita ondt».

Dylika framställningar tarfva intet
bemötande; de falla sönder af sig själfva.

Sin fjärde bundsförvant tror sig
för-fattaren finna i de pågående
reformsträf-vandena inom folkskolan, och han gör sig
stor möda med att söka bevisa, att det
är justi folkskolans stympning, som
hen-nes reform väsentligen ligger. Det är
icke utan, att han för detta ändamål en
smula koketterar med den »manliga och
kvinnliga lifvakten omkring tidens tomma
läserifantom». En och annan gång
låter han nämligen krigstrumpetens skräll
för ett ögonblick afbrytas af lena
flöjttoner örn »folkskolans myckna ädla och
idoga arbete» och om den
»beklagansvärde läraren», som är så hårdt pressad
af »den liberala folkskolevurmen».

Det är just inga nyheter hr Junius
förkunnar folkskollärarekåren, då han
framhåller, att det bildningsresultat, som
folkskolans lärjungar föra med sig ut i
lifvet, ofta är allt för klent,
undervisningen i folkskolan allt för litet väckande
och intresserande, själfverksamheten allt
för litet tagen i anspråk, kort sagdt: att
det hela ännu allt för ofta är mera
an-lagdt på läxplugg än på uppfostran. Få
torde ock de lärare vara, hvilka ej
gärna skola instämma i följande yttrande:

Det är ingen tvingande nödvändighet att
enligt klassiskt recept rötterna nödvändigt
skola vara så bittra, för att frukterna skola
bli så mycket ljufvare. Det gäller blott att
på verksamt sätt underhjälpa lärjungens håg
och lust.

Gamla bekanta äro ock författarens
uttalanden mot den »myckna
katekesläsningen» och den »otympliga
statsläseboken för folkskolan», om än få lärare
torde vilja underskrifva allt hvad han
härom har att förmäla. I hufvudsak
befogadt, ehuru i uttrycket något
öfver-drifvet, är äfven hans klander af den nu
rådande öfverbefolkningen i skolklasserna.

Det kan ej - säger han med rätta -
göras i folkskolorna så mycket som man går
och inbillar sig. Lärjungeantalet i hvarje
afdelning är för stort, och det är en orimlighet
att fordra, att flertalet skall kunna komma
längre än till de för tillfället inlärda
mekaniska svaren. Man hängifver sig åt en
illusion, som tyvärr är oerhördt utbredd, då man
tror, att något verkligt vetande i regeln låter
sig bibringas genom denna massundervisning.
Massundervisning för barn, så vidt den
gäller verkligt följdriktigt förstående, är ett
sående på hälleberget.

Befogadt är slutligen ock hans
betonande af att folkbildningsarbetet icke bör
vara slut med afgången från folkskolan,
utan att »folkbiblioteken» och den
»po-| pulärt vetenskapliga litteraturen till
godt-köpspris» äfven ha en stor uppgift att
fylla. Detta torde åtminstone inom
folkskollärarekåren vara allmänt insedt, och
författarens utfall mot »våra pedagogers
egenkära föreställning, att bildning fås
blott genom skolorna» är endast ett af
hans vanliga hugg i vädret.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 17:19:09 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1897/0766.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free