Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 13
SVENSK LÄRARETIDNING.
201
sanning, emedan den fördunklas af allehanda
biomständigheter. Människan inhämtar
kunskaper på grund af lydnad, fåfänga, timliga
fördelar, äregirighet; och med stor klokhet
har man äfven härpå grundat skolor och s.
k. uppfostringsanstalter. Den protestantiska
skolan grundar sig öfvervägande på lydnad,
den katolskt-jesuitiska på eggelse till täflan;
vår ryska skola på timliga fördelar,
ståndsföreträden och äregirighet. Likaledes
påverkas den undervisande af allehanda
biomständigheter. Men allas slutmål är likväl alltid
likställighet i vetande.
Hvad Tolstoi sagt rörande lagen for
bildningens fortskridande, hade äfven
missuppfattats. Men det om denna lag sagda är
endast en naturlig, ur definitionen härledd
slutsats, ty jämlikheten kan ej uppnås på
en lägre utan endast på en högre
utvecklingsgrad. Vi kunna nämligen tillägna oss
förgångna släkters idévärld, men de flydda
släktena kunde ej äga vår idévärld. Att
häraf draga den slutsatsen, att allt går
framåt till ett bättre, går icke an, ty man
måste först bevisa detta.
I sitt svar på anmärkningar af flera olika
granskare utvecklar Tolstoi begreppen
uppfostran, bildning och undervisning.
Pedagogerna, säger han, förväxla ofta
begreppen bildning och uppfostran. Franska
och engelska språken sakna t. o. m. ord för
begreppet bildning. Grundorsaken till denna
osäkerhet i uppfattningen af begreppen
bildning och uppfostran ligger i det gängse
pedagogiska åskådningssättet. Enligt
pedagogernas föreställningssätt inneslutes begreppet
bildning i begreppet uppfostran.
Pedagogiken sysselsätter sig endast med uppfostran
och betraktar den människa, som skall
bildas, som en varelse, hvilken helt och hållet
är öfverlämnad i uppfostrarens händer.
Endast genom honom får han mottaga bildande
och uppfostrande intryck af allehanda slag.
Den yttre världen får ej inverka på lärjungen
utöfver hvad uppfostraren bestämmer, han
har, med ett ord, att dana lärjungen efter
behag. På detta sätt förväxlas uppfostran och
bildning, och den grundsatsen gäller: utan
uppfostran ingen bildning. På senaste tiden
hafva de bättre pedagogerna, hvilka börjat
inse nödvändigheten af bildningsfrihet.,
kommit till den öfvertygelsen, att undervisningen
är det enda medlet till uppfostran. Men
undervisningen är obligatorisk, och så hafva
begreppen uppfostran, bildning och
undervisning förväxlats med hvarandra.
Den faktiska tvångsundervisningen har sin
förnämsta grund i regeringens behof att
uppfostra människor för särskilda ändamål;
samhället (d. ä., i inskränkt och vanlig
bemärkelse, myndigheterna och societeten) har
likaledes behof af att för sina särskilda
ändamål uppfostra människorna, men båda enligt
begrepp, som strida emot folkets
föreställningssätt och behof. Kunde blott folket
genom det tryckta eller det talade ordet göra
sig förstådt, så skulle vi få höra dess
stämma; därför måste vi lyssna efter densamma.
Vi förbigå Tolstois utförliga granskning
af de rådande åsikterna om bildning,
uppfostran och undervisning och öfvergå till
hans svar på trenne frågor, hvilka en af
hans kritiker, Grleboff, hade framställt, och
i hvilka han sammanfattat Tolstois >;
negativa åsikter» i uppfostringsfrågan. Dessa
frågor lydde som följer:
1. Hvad betyder skolans
icke-inblandning i uppfostran?
2. Är en sådan icke-inblandning möjlig?
2. Hurudan skall skolan vara, om hon
icke blandar sig i uppfostran?
Med skola förstår jag, säger Tolstoi, den
bildningsgifvandes medvetna inverkan på den
bildningsmottagande, alltså en del af
bildningen, sak samma hvari denna inverkan
uttrycker sig.
Undervisning af rekryter är en skola,
offentliga föreläsningar äro en skola, offentliga
för allmänheten tillgängliga samlingar äro
äfven en skola. Skolans icke-inblandning i
bildningen betyder skolans icke-inblandning i
bildandet eller utvecklandet af den
bildningsmottagandes åskådningar, öfvertygelse och
karaktär. Detta mål vinnes, om man
lämnar den bildningsmottagande full frihet att
upptaga, hvad som motsvarar hans behof, och
afvisa, hvad han ej behöfver eller vill
tillägna sig. Offentliga föreläsningar och
museer äro de bästa mönster för skolor, likaså
fria skolor för de lägre klasserna, bilder och
böcker, berättelser, sång o. s. v.
Svaret på första frågan inbegriper delvis
svaret äfven på den andra. Teoretiskt kan
man ej uppvisa möjligheten af en dylik
ickeinblandning; men erfarenheten visar, att
människor, som endast varit i tillfälle att mottaga
fritt bildande inflytelser, d. v. s. människor
af folket, äro friskare, kraftigare,
själfstän-digare, rättrådigare, humanare och framför
allt nödvändigare än de människor, som
åtnjutit någon slags s. k. uppfostran.
Hurudan måste alltså skolan vara för att
ej inblanda sig i uppfostringssaken? Hennes
mål måste vara endast och allenast vetande,
men icke resultatet af dess inflytande på den
mänskliga personligheten. Jag tror icke på
möjligheten af en teoretiskt uttänkt
harmonisk kodex för vetande, säger Tolstoi, men
jag tror därpå, att hvarje vetenskap genom
fri undervisning hos hvarje enskild människa
harmoniskt ordnar sig till en kodex för
vetande. Man skall invända, att den
undervisande alltid skall i och genom sin
undervisning sträfva efter att utöfva ett visst
uppfostrande inflytande. Denna sträfvan, säger
man, är så naturlig att det är omöjligt att
afvärja densamma. Dess tillvaro bevisar tör
mig blott så mycket mera nödvändigheten af
frihet vid undervisningsarbetets bedrifvande.
Då man säger, att vetenskapen i sig
innesluter det uppfostrande elementet, så är detta
både sant och icke sant, och denna tes
innehåller grundvillfarelsen uti den nuvarande
pä-radoxa uppfattningen af uppfostran.
Vetenskapen är vetenskap och innehåller i sig
ingenting vidare. Det uppfostrande elementet
ligger uti undervisningen i vetenskap och uti
lärarens kärlek till sin vetenskap och dess
frivilliga öfverförande, m. a. o. i förhållandet
mellan lärare och lärjunge. Vill du genom
vetenskapen uppfostra en lärjunge, älska då
din vetenskap, behärska den, och lärjungarne
skola fatta kärlek till både dig och din
vetenskap, och du skall uppfostra dem. Men
om du icke älskar den, så må du undervisa
huru mycket du behagar, och din vetenskap
skall ej utöfva något uppfostrande
inflytande.
Hurudan kommer alltså en skola att blifva,
om hon ej blandar sig i uppfostran?
En mångsidig och den mångfaldigaste
medvetna inverkan af den ena människan på den
andra i afsikt att meddela henne vetande,
utan att den, som mottager undervisning,
omedelbart med våld eller list tvingas att
omfatta, hvad vi behaga. Skolan kommer
kanske ej att bli en skola enligt våra
föreställningar - med bord, bänkar, katedrar -; hon
blir kanske en förevisningslokal, en teater,
ett bibliotek, ett museum, en föreläsning.
Programmen blifva måhända öfver allt olika.
Tolstoi säger slutligen - något som kan
lända hans motståndare till tröst -, att
dessa tankar, som han här »på ett
bristfälligt sätt uttalat, nog icke ännu på hundra
år komma att blifva förverkligade, eller de
nuvarande anstalterna ersatta af fritt
utvecklade inrättningar, grundade på den
generations frihet, hvilken inhämtar undervisning».
A. .M. Stefanson.
t
En efter annan bland arbetarne på
uppfostrans och undervisningens stora
sånings-fält skördas af den obeveklige liemannen.
En får i sin ålders höst, rik på år och
mödor, lägga sitt trötta hufvud till hvila,
en annan skördas på lifvets middagshöjd,
medan, en tredje knappt hinner taga de
första stegen på den bana, han beträdt med
sinnet fullt af goda föresatser och rika
förhoppningar. Döden räknar icke åren: då
timglaset är utrunnet, måste vi alla gå den
väg, på hvilken ingen vänder åter.
Det senaste dödsbudet kommer från
Norrköping, där läraren vid Stockholms
folkskolor August Melcher Stefanson hos
anförvanter sökt hem och vård under den
sjukdom, som allt sedan slutet af förra året
hållit honom bunden vid sjukbädden och
som genom döden ändades förliden fredag
den 25 dennes kl. 11 e. m.
S. var född i Norrköping 1853 och
således vid sin död endast 45 år gammal.
Efter att några år hafva studerat vid
Norrköpings allmänna läroverk genomgick han
folkskollärareseminariet i Linköping,
därifrån han utexaminerades 1873. Samma år
erhöll han anställning som extra lärare vid
Storkyrkoförsamlingens folkskola härstädes,
vann 1875 ordinarie anställning vid
Kungsholms folkskola och befordrades 1890 till
ordinarie lärare i andra lönegraden vid
Östermalms folkskola.
Den aflfdne var en bland dem, som från
början arbetade för bildandet af Sveriges
allmänna folkskollärareförening. Han var
nämligen den, som tog första initiativet till
denna förenings bildande, i det han den
27 november 1879 inom styrelsen för
hufvudstadens folkskollärareförening väckte
förslag, att föreningen vid följande
sammanträde skulle diskutera frågan: »Hvilka
åtgärder kunna vidtagas för en sammanslut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
