Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 16
Folkskolereformatorn
Torsten Rudenschöld.
De senaste åren af hans lefnad.
6.
Såsom förut (i n:r 12) är berättadt, hade
Rudenschöld, under det striden om
lankaster-metoden inom sammansatta utskottet pågick,
genom tidningarna inbjudit Stockholms
folkskollärare till ett möte den 9 september
1857 samt till deras granskning framlagt 7
af honom uppsatta punkter rörande de med
monitörssystemet förenade svårigheterna och
olägenheterna. Sedan hvarje punkt blifvit
af de tillstädeskomna diskuterad och enhälligt
godkänd, hade deras ålderspresident,
magister Hj. Ruus, å deras vägnar intygat,
att de till alla delar instämde i de af
Rudenschöld framställda satserna.
Naturligt var, att detta instämmande skulle
väcka förstämning hos lankastersystemets
anhängare såväl inom som utom utskottet.
Man härmades på lärarne, som låtit »locka»
sig till ett dylikt förräderi, samt ombesörjde,
att mötet blef på ett för syftemålet
lämpligt sätt omtaladt i tidskriften
»Föreningen». Då man icke kunde få några
gensagor från de i mötet deltagande, måste
nian nöja sig ined korrespondenser från ett
par af de frånvarande. I slutet af oktober
fick man därför i »Föreningen» läsa tvänne
meddelanden om ifrågavarande möte: den
ene bref skrif våren berättade, att han jämte
5 andra suttit i samlingslokalen en half
timme men sedan gått sin väg, emedan i
rummet var beckmörkt (1); den andre åter
upplyste, att mötet blifvit hållet och att
diskussion ägt rum samt att grefvens satser
»ej af de närvarande kunnat annat än
bejakas» och att en af dem »lärer» hafva
påtecknat dem ett gillande. Denna rapport
gaf tidskriften anledning till följande
egendomliga utbrott:
Kan det vara möjligt, att Grefve R.
dikterar ett >till alla delar godkändt* program,
äskande underskri/ter helt enkelt - och
ingenting vidare? Omöjligt kan Grefve R. handla
så indelikat! - - Tack, aktade insändare,
för det ljus denna artikel sprider öfver
åtskilligt, som för alla dem, hvilka bo i en
aflägsen landsort, varit dunkelt och ofattligt I
I den sista af de omskrifna sju
punkterna hade blifvit framhållet, att under då
brukliga läseordfting »den samvetsgranne
folkskolläraren måste svårligen nedtryckas
af medvetandet att antingen försumma den
ena delen af skolan, medan han bjuder till
att sköta den andra väl, eller ock sköta
allt samtidigt med mindre än half kraft,
således illa». Denna punkt var så
mycket förargligare, som den på det mest
uttryckliga sätt fritog lärarne från hufvud
-skulden för de rådande missförhållandena
och i stället lade densamma på den
härskande metoden. Den bemöttes af
tidskriften på två alldeles motsatta sätt.* Enligt
det ena, hvarvid det framför allt gällde
att försvara lankastersystemet, fick punkten
behålla sin verkliga mening men bestreds
till sin riktighet; hvad som felades -
menade man - vore icke, såsom Rudenschöld
trodde, en duglig metod utan fast mer
dugliga lärare: »skolan har mera behof af
lärare med verklig håg för sitt kall och goda
undervisningsgåfvor än nya lärometoder»l
Enligt det andra sättet åter, hvarvid det
i främsta rummet gällde att beröfva
Rudenschöld lärarnes förtroende, gaf man hans
sats en alldeles ny mening: han hade ju
sagt: »lärarne sköta sina skolor illa!» l
sin sista bok hade han dessutom talat om
»den till förvildning lätt ledande orolighet»,
som endast ofullkomligt kunde
förekommas i de stora lankasterskolorna, där
hundratals barn voro samlade i ett rum
under en lärare, fördelade i en mängd kretsar
under ledning af små monitorer. Han hade
följaktligen påstått, att där hans skolplan
icke vore antagen, där försummade lärarne
sina skolor och bidroge till ungdomens
förvildning!
Härmed var måttet emellertid ej till fullo
rågadt. Medan man ännu väntade på hvad
det slutliga resultatet af skolfrågans
behandling vid riksdagen egentligen skulle blifva
(de tillgängliga penningmedlens användande
till uppmuntran åt sådana kommuner, som
utbildade sitt folkskoleväsende, särskildt
genom inrättande af småskolor, eller deras
öfverlämnande till kommunerna endast mot
villkor af lärarelönens höjande till 400
kronor), insändes till »Föreningen» en artikel
ined of ver skrif ten »Ett ord medan tid är»,
daterad: »Norra Sverige i december 1857»
och undertecknad »J. B. R.». Ehuru
insändaren behöll sin anonymitet äfven
gentemot tidskriftens utgifvare, befanns hans opus
af denne så belysande, att det infördes.
Dess innehåll var följande:
Tidskriftsutgifvarens försvar för
lankaster-skolan hade »mycket smärtat Eudenschölds
vänner utan att gagna någon». För land och
rike hade det sannerligen varit »illa», att
folkskolestadgan någonsin sett dagen. Förut
kunde svenska folket »liknas vid blomstret
uti Saron»; man var då van att hos
detsamma »endast finna barnslig fromhet,
gudaktighet och dygd». Men så kom 1842 års
folkskola »med sina följder af förvillelser och
otro likt giftiga svampar». Hjärtat sved vid
tanken på allt ondt hon gjort. Hon hade
lofvat upplysning och begreppsutveckling
m. m. sådant. Men »det var icke första
gången, som Satan lofvat vishet och förstånd åt
människan för att därigenom göra stora
fiska-fangen åt afgrunden». Hvad hade följden
blifvit? Jo, sedan bonddrängarna genom i
skolan öfvad begreppsutveckling lärt sig att
likt Satan till Eva tala ljufliga ord, så hade
de oäkta barnens antal allt mer tilltagit! Och
sedan äfven kvinnan i folkskolan fått vara
med om begreppsutvecklingen, så sökte hon
draga nytta däraf och började använda
medel, som kunde dölja hennes skam för
människor! Folkskolan hade härvid varit
understödd af tidskriften »Läsning för folket»,
hvilken bidragit till ökad läslust, hvaraf Satan
och hans tjänsteandar icke uraktlåtit att
begagna sig. Läslusten hade framkallat en här
af gudlösa tidningar. Bönderna hade blifvit
högfärdiga, byggt sig palatslika bostäder och
efter herr Ekströms önskan t. o. m.
planterat träd kring dessa! Men ju mera
tillpyn-tadt hemmet blefve, ju större makt finge
högmodsdjäfvulen öfver dess ägare. Från
Satan själf hade den tanken kommit att
hänvisa barn och ungdom till naturens
betraktande !
Allt detta hade den ädle Rudenschöld
insett, och därför hade det ock varit endast
ordets kunskap, som han funnit för folket
hälsosam, medan Ekström därjämte ifrat äfven
för trädgårdsskötsel och naturens kunskap.
Rudenschöld visste, att »begreppsutveckling
är ett förfärligt ondt, hvars följder icke
kunna beräknas», och han yrkade därför, att den
stora mängdens skolkunskaper aldrig borde
»sträcka sig öfver innanläsningsfärdighet och
katekeskunskap samt för de lyckligare
begåfvade litet hufvudräkning och l skrif konst».
Han hade nu också vunnit allmänt och
odeladt bifall af alla, som ville och kunde
uppfatta den utomordentlige mannens
sträfvanden. Den utmärkt stora framgång hans
förslag rönt vid riksdagen, vore ett afgörande
bevis för att svenska folket ännu icke vore
af Gud förkastadt, då Herren låtit en man,
i mycket jämförlig med Gamla testamentets
profeter, uppkomma ibland oss. Att
bekämpa honom vore otacksamt, enfaldigt och
gagnlöst, och Ekström borde därmed upphöra.
» Skall Tit. fortfara såsom barnalärare, så vänd
om, medan tid är! Sök icke sin ära uti hvad
Gud förkastat - 1842 års fdlkskola! Se på
Rudenschöld, uppfatta grunden till alla hans
bemödanden, och förnim den vällukt, han
sprider kring land och rike!» Ville Ekström
detta, så skulle han vänligt mottagas samt
användas t. ex. såsom lekmannapredikant.
»Huru mycket mera välsignelserik skulle icke
den aktade Utgifvarens verksamhet blifva, om
han ville ägna sig åt ett sådant värf! För
Gud är ingenting omöjligt. Den aktade
utgifvaren är ingen dag säker.»
Man behöfver knappast hafva genomögnat
en enda af Rudenschölds skrifter för att
genast märka, från hvilket läger denna ömkliga
mystifikation förskrifver sig. »Föreningens»
utgifvare synes ock till en början hafva
åtminstone anat rätta sammanhanget, ty i sin
efterskrift yttrar han bland annat:
För själfva saken vore det väl, om någon
- - - vjj]e mildt och öfvertygande visa
insändaren J. B. R., att han är en skådespelare,
ifall anledning därtill röjt sig, eller en from
och välmenande man men kortsynt och
vilseledd, hvilken själf genom
begreppsutveckling skulle hafva mycket att lära.
Men denna glimt af förståelse synes
genast hafva blifvit släckt af den djupt rotade
misstron till lankastermetodens farlige
motståndare. Den anonyme insändarens
oförsynta påstående, att han vore en
Rudenschölds meningsfrände, togs för kontant.
Här ha vi ägget! ropade man; genom J.
B. R. har »profeten» nu blifvit afslöjad,
och man har ändtligen kommit på det klara
med hvad som varit den innersta tanken i
hans besynnerliga verksamhet!
Såsom ett uttryck för denna uppfattning
fick man i »Föreningens» första nummer
för 1858 läsa ett stycke med titeln »Den
innersta tanken», utgörande ett versifieradt
samtal mellan hr A., som är en vän af
folkskola, förståndsutveckling och goda seder,
samt hr JE>., som är en fiende till 1842 års
folkskola men en vän till »gabbskolor» och
»gummskolor», till okunnighet och förtryck
m. m. Hr A. frågar på halsbrytande meter:
Hvad är väl den innersta tanken, min vän,
då sjöbussar, fattighjon, »stöplar»* du än
så ihärdigt yrkar må taga
om hand svenska böndernas barn, så att de
må lära sig finna att af A B C
ej gagnande kunskaper draga?
Med erkännansvärd uppriktighet svarar
»rudenschöldianen» B. härå, att den
»landtliga enfalden» trifdes bäst, då han bodde
i båset hos korna och intet vetande hade,
att fjortonde Karl begått ett svårt misstag,
* Dialektord, hvars betydelse lär vara:
oanständig och sedeslös människa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
