Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 43
SVENSK LÄRARETIDNING.
681
än genom sitt utskott eller i enlighet med
därom framställd motion utarbeta en sådan
upplaga, och då ett sådant förslag icke
föreligger, och det ej ens ifrågasatts att
återremittera förslaget till utskottet i sådant
syfte, hvilket motionen i alla fall icke
afser, tror jag icke för min del, att det kan
ligga inom kyrkomötets befogenhet att
godkänna motionen. Men däremot finner jag
det af hr Lyttkens framställda förslaget,
på samma gång det svarar emot ett
utomordentligt stort praktiskt behof af att någon
åtgärd i det angifna syftet vidtages, icke
kunna annat än blifva föremål för beslut,
om kyrkomötet behagar däri instämma.
Biskop C. H. Rundgren: Att motionärens
förslag går för långt torde vara uppenbart,
ty vi ha ju icke, såsom en föregående
talare har nämt, en godkänd och ^antagen
bibelöfversättning. Men jag ber få fästa
kyrkomötets uppmärksamhet på en
omständighet, som verkligen är af den största
betydelse, och det är den, att enligt katekesen
den andra trosartikeln i mänga stycken är
olik kyrkohandbokens. Den betydelse, som
tillägges våra tre trosartiklar, är väl så stor,
att vi omöjligen på ett kyrkomöte, då
uppmärksamheten blifvit fäst på denna olikhet,
kunna undanskjuta frågan. Det är ju den
allra enklaste åtgärd att ingå till’k. m:t
med en anhållan om en föreskrift, att
ordalagen i den andra trosartikeln i katekesen
göras öfverensstämmande med
kyrkohandboken. Då hafva vi icke gått längre än
hvad skäligt är. Men däremot hafva vi
åstadkommit den stora fördelen, att icke
själfva vår trosbekännelse läses och läres
annorlunda af barnen än som den ständigt
i våra kyrkor läses.
Det må leda till hvilken åtgärd som helst,
anhåller jag, att kyrkomötet måtte till k. m:t
ingå med underdånig hemställan, att k. m:t
ville vidtaga åtgärder, att ordalagen i andra
trosartikeln i katekesen göras
öfverensstämmande med kyrkohandboken.
Domprosten J. Personne: Af formella
skäl och fast frågan därigenom kommer att
uppskjutas, hvilket är mycket ledsamt, ber
jag att få förena mig med hr Lyttkens i
hans förslag.
Sedan öfverläggningen härmed
förklarats slutad, framställde hr vice
ordföranden propositioner i enlighet med
de gjorda yrkandena och förklarade
sig finna propositionen på bifall till
det af hr Lyttkens framställda förslag
vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes och antogs
därvid som kontraproposition med 36
röster bifall till utskottets hemställan mot
20, som ville som kontraproposition
antaga biskop Rundgrens yrkande.
I själfva hufvud voteringen segrade
hr Lyttkens yrkande med 3^ ja mot
23 nej.
Biskop C. H. Rundgren yttrade härpå:
Jag anhåller att få till protokollet
antecknadt, att ett förslag om katekesens
öfverensstämmelse med kyrkohandboken uti andra
trosartikeln blifvit af 1898 års kyrkomöte
undanskjutet.
FÖR DAGEN.
»Praktisk undervisning.»
Under årets lopp och senast i
numret för den 7 sistlidna september
hafva vi haft anledning sysselsätta oss
med en agrar-pedagogisk författare,
som Göteborgs Aftonblad på svenska
folkskolans minnesdag den 18 juni
presenterade för allmänheten under namn
af »En röst ur fackmannalägret».
Hvad vi mot denne författares
beprisade »afknappningsförslag» i främsta
rummet ansett oss böra framhålla är
som bekant, att det till sin innebörd
och motivering varit lika dunkelt och
själfmotsägande som författarens
egendomliga, på en gång sött vänskapliga
och bittert fientliga förhållande till det
organ, hvari hans afknappningstankar
först trädt fram i offentlighetens ljus.
Nu har i samma organ varit synligt
ett slags genmäle mot vår artikel i
numret för den 7 september, hvilket
genmäle bär rubriken »Praktisk
undervisning» och föregifver sig vara skrifvet
af den författare, mot hvars
framställningar våra kritiska anlmärkningar
varit riktade. Visserligen (framträder
gen-mälaren, egendomligt nog, under ett
nytt namn - han kallar sig nämligen
denna gång »Olof» - men detta må
ju vara hans ensak, ehuru det
onekligen bidrager till reda i en diskussion,
om en kritiserad författare bibehåller
det namn, under hvilket han blifvit
kritiserad.
Hufvud summan af hans genmäle är,
att vi uti vår kritik af hans
»afknappningsförslag» och hans härför lämnade
motivering icke användt eri nog
aktningsfull ton. För att i detta afseende
undervisa genom föredöme, utlåter han
sig till en början på följande värdiga
sätt:
Här om dagen råkade jag trampa en
»by-racka» på foten - liktornen, höll jag på att
säga. Först gnällde hon, sedan skällde hon -
på afstånd förstås, ty hon sprang undan af
förskräckelse.
Då kom jag att tänka på den där
artikeln i Svensk Läraretidning. Vårt
folkskoleväsen är en öm punkt för mången, och det
var denna ömma punkt jag och flera med
mig råkat komma när. Och strax därpå
hördes en gnällande och en skrällande röst -
men på behörigt afstånd, ty den värde
artikelförfattaren upptager icke en enda punkt
af det som den dunkla rösten uttalat* utan
ställer sig på afstånd och hånar, liksom en
gång Goliat. Men jag befarar (?), att hånet
skall tystna, då stenen ur Davids slunga
träffat jätten i pannan.
Ja ja, får »rösten» ännu en tid öfva
sig i den ädla stenkastningskonsten, så
kommer han tvifvelsutan att däri vinna
en aktningsbjudande färdighet. Han
går ju i en god publicistisk skola.
* Jämför våra artiklar i n:r 27, 29, 30 och 36!
Utan att någonsin släppa vår
uppfostran i god ton ur sikte öfvergår »den
värde artikelförfattaren» därpå till vår
undervisning. Hufvudstycket i hans
lektion är så bra, att det vore synd,
om våra läsare ej skulle la det in
ex-tenso. Så här lyder det:
Herr artikelförfattare i Svensk
Läraretidning! Jag ber Er icke om ursäkt, då jag
påstår, att Ni är dum, då Ni prof var på att
begabba det genom Göteborgs Aftonblad
framlagda förslaget till en ny läro- och läsebok.
Ni skall snart själf inse, att Ni är det, och
kanske själf bedja om ursäkt härför, sedan
jag gifvit Er en smula undervisning.
Jag vill då på ett helt barnsligt sätt
försöka visa Er, huru en dylik bok borde och
kunde vara beskaffad, på det Ni måtte vara
i stånd att fatta det.
Tänk Er en bok lika stor som den s. k.
läseboken, hvilken allmänt användes i
skolorna. Tänk Er vidare, att första afdelningen
innehåller en kortfattad geografisk beskrifning
öfver fäderneslandet, Europa och de öfriga
världsdelarna. En dylik afdelning kommer
att upptaga högst 150 sidor. Behöfver jag
säga Er, att väggkartor skulle finnas i skolan
och dessutom hvarje barn hafva sin kartbok?
Andra afdelningen vore en god och
kortfattad framställning af vår historia,
upptagande lika många sidor.
Tredje afdelningen komme att innehålla det
viktigaste af naturläran jämte hälsovårdslära
i samband med beskrifning af
människokroppen - högst 200 sidor. - Förstår Ni inte
detta?
Den fjärde afdelningen skulle innehålla en
samling konkreta räkneuppgifter på 100 sidor.
Kanske Ni blir förvånad, då jag nu
föreslår femte afdelningen böra vara en -
sångbok. Nå, lugna Er, till dess jag fått erinra
Er, att vår nuvarande läsebok inrymmer flera
sånger än barnen under hela sin skoltid hinna
lära sig.
För undervisning i geometri, språk- och
rättstafningslära är lärobok på folkskolestadiet
öfverflödig - så vida man ej vill göra
folkskolan till bottenskola för den högre
språkundervisningen.
Den föreslagna läro- och läseboken komme
sålunda att innehålla mellan 6-700 sidor,
under det den nuvarande har öfver 900. Vill
man sålunda nödvändigt ha den lika stor som
den vi nu ha, så finnes godt utrymme för en
afdelning af blandadt innehåll, afsedt för
kursiv läsning.
Den nu oniordade läro- och läseboken
skulle vara en skolans tillhörighet och
användas endast i skolan.
Men huru skulle det gå med hemläxorna?
frågar väl författaren i Svensk Läraretidning
helt förbluffad. Jag svarar honom ganska
lugnt: Hemläxor äro öfverflödiga och skadliga
för folkskolans barn. Bra mycket bättre kan
undervisning meddelas utan än med sådana,
och jag kan meddela den ärade författaren,
att jag undervisat ett helt år utan att ge
nämnvärda hemläxor. Önskar han öfvertyga
sig om resultatet af en dylik undervisning,
så står det honom fritt att när som helst
göra det genom att examinera de lärjungar,
som det året gingo i min skola, fast det nu
är öfver tolf år sedan. Efter en sådan
undersökning skulle det nog bli honom svårt att
längre håna den »dunkla» rösten.
Vi erkänna gärna, att vår ärade
undervisare nu utvecklat sitt förslag »på
ett helt barnsligt sätt», och vi bedja
ödmjukast om ursäkt för att vi äro så
»dumma». Men det är två ting, som vi
verkligen ännu icke riktigt begripa. För
det första: huru vi skola bli i tillfälle
att examinera de lärjungar, som gingo
i hans skola för öfver tolf år sedan?
För det andra: i hvilket afseende den
där läro- och läseboken med 150 sidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
