Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 49
SVENSK LÄRARETIDNING.
775
en mängd namn och mera låta lärjungen
erhålla en ingående kännedom om
fäderneslandets och mänsklighetens store.
Därigenom skulle denna undervisning hos den
unge väcka fosterlandssinnet och
samfundsandan samt intresse för såväl
fäderneslandets som hela mänsklighetens lycka och
utveckling.
Lektor A. Bendixson instämde i allt
väsentligt med inledaren men ville därjämte
skarpt betona inbillningskraftens betydelse
vid historieundervisningen. Liksom
naturvetenskapen stöder sig på åskådningen, måste
historieundervisningen stödja sig på
inbillningen. Endast genom en tillräckligt
utvecklad fantasi kan man lefva sig in i en
annan persons eller tidsålders lif. Det är
genom inbillningskraften i dess högsta och
ädlaste bemärkelse vi, under det vi lefva
vårt eget lif, lefva med vårt eget folk och
den öfriga mänskligheten. I allmänhet är
det omöjligt att få en klar bild af det som
ligger fullständigt utoin iribillningskraftens
erfarenhetsgräns eller om det som saknar
anknytning till något förut kändt. Barnen
böra därför bibringas en viss kunskap om
rådande sociala förhållanden. En konkret
historisk kunskap kunde nämligen
omöjligen meddelas, innan barnet hade åtminstone
någon slags uppfattning af hvad ett folk
är och dess samfundsförhållanden. Därför
gällde det att vidga barnets erfarenhet och
gifva fantasien näring. Endast härigenom
kunde lärjungarna lära sig att lefva med
sina hjältar, med sitt folk, känna dess
intressen, tro och hoppas med det och liksom
själf lefva om igen folkets historia.
Endast så blifver det möjligt att leda
ynglingen genom ett lif med förgångna släkten
fram till ett lif med den nuvarande
mänskligheten.
Lektor M. Höjer instämde till fullo med
de båda föregående talarne i princip. Han
hade länge sökt i sin undervisning tillämpa
de nu framhållna grundsatserna men ej
uppnått önskadt resultat. Detta berodde på
de stora svårigheter, som bereddes lärarne
»af k. m:ts nådiga skolstadga och
censorer». Den breda basis, som inledaren
fore-l slagit, vore visserligen den enda riktiga. Men
de stora fordringar, som ställdes på
lärjungens kunskaper i rena minnessaker samt den
ringa tid, som särskildt i de högre
klasserna vore anslagen åt historien gjorde det
alldeles omöjligt att gå så mycket på
bredden som man ville. Och hvad
läroböckerna beträffade, vore det svårt att alltid vara
konkret i en lärobok, som ej får räkna mer
än ett visst antal sidor.
Tal. hade själf gjort ett försök och
därvid funnit, att en lärobok, uppställd så att
den blefve tillräckligt konkret, borde
innehålla en samling biografier jämte en
kortfattad framställning af de minnessaker, som
ovillkorligen borde inläras. Emellertid hade
denna plan ej kunnat" genomföras, emedan
lärarne själfva ej ville hafva någon ändring.
Talaren hade tagit kännedom om docenten
Larssons lärobok, hvilken i förordet
utlofvade en konkret framställning. Men vid en
närmare granskning funne man snart, att
äfven i densamma förekomme abstrakta
uttryck och vändningar. Talaren ville ej
därmed utdöma denna bok; endast påvisa
svårigheten eller rättare omöjligheten att inom
en så trång ram inrymma en tillräckligt
konkret framställning.
Professor H. Hjärne kunde i mycket
instämma med de föregående talarne.
Emellertid ville han gent emot dem särskildt
framhålla betydelsen af den politiska
historiens studium. Detta finge så mycket
mindre undanskjutas från skolundervisningen
som det är en gren af utvecklingen, hvilken
barnen minst af allt känna. Och dock är
kännedom häraf så nödvändig för det
medborgerliga lifvet. För att få tiden att räcka
till alltsammans kunde man knappa af på
den äldsta tidens och medeltidens historia.
Och detta kunde man göra så mycket hellre
som dessa delar erbjuda så föga, som är
fullt pålitligt. För de historiska anekdoterna
hade talaren föga förtroende. Skulle de
förekomma borde de vara fullt bestyrkta.
Skolföreståndarinnan Anna Sandström
framhöll, att man kommit in på den
ömtåligaste punkten i fråga om
historieundervisningen: den historiska undervisningens
ställning till den historiska vetenskapen.
Den senare plockar bort den ene efter den
andre af historiens gestalter, tager bort det
ena draget efter det andra. Medeltiden
erbjuder snart endast en samling tomrum.
Hvad skola vi till slut få att ge barnen,
som kan intressera dem? Ännu finns Erik
den helige kvar, men äfven hans tillvaro
torde vara hotad. Men om någon
historieundervisning skall vara möjlig på de lägre
stadierna, behöfva vi personligheter. Nu
tar vetenskapen bort dessa, och hvad den
lämnar är så beskaffadt, att nian därmed
bjuder barnen stenar i stället för bröd.
I själfva verket befinna vi oss i ett
förtvifladt läge. Omtala vi för barnen något
roligt, så säga vetenskapsmännen, att detta
icke är sant, och omtala vi det, som är
sant, är detta dödande tråkigt. Skall denna
strängt vetenskapliga utgallring fortgå och
den vetenskapliga kritiken bestämma, hvad
som skall läsas i skolan, måste vi slutligen
fullständigt stryka historien från de ämnen,
som skola läsas under barnaåldern. Men
det är ieke blott nöjet man på detta sätt
beröfvar oss, det är historieundervisningens
etiska betydelse. Äfven öm man vid
historieundervisningen ej alltid kan uppvisa, att
det rätta segrar, så kan man alltid uppvisa,
att handlingskraft och energi vinner sin
belöning, men att slappheten går under.
Vidare kan man visa, huru hänförelsen segrar
- om äfven ibland på det orättas sida -
och i våra tider är det af stor vikt att
framhålla hänförelsens betydelse. Men för
att kunna visa detta behöfva vi åskådliga
karakteristiker, personligheter, icke tomma
rustningar, sådana vi se dem uppställda i
museerna. Vi skulle vilja bedja
vetenskapsmännen att icke nöja sig med att plocka
bort personligheterna eller de karakteristiska
dragen hos dem utan hjälpa oss att förstå
dem.
Professor Hjärne: Historien förlorade ej
så mycket på kritiken, ty denna är icke
blott negativ utan äfven positiv. Många
nya drag och personligheter letades fram
som kunde vara fullt ut lika intressanta,
som de kritiken utgallrat. Och äfven om
en del mytologiska händelser och personer,
som vore nog så intressanta, bortskaffades
ur historien, kunde detta ej hjälpas. Man
finge då för öfrigt ägna så mycket mera
uppmärksamhet åt dem, som vore kvar.
Under alla omständigheter måste man gifva
lärjungen begrepp om, hvad som förstås
med historisk trovärdighet.
Folkskollärarinnan f röken Rosalie Lindgren
framhöll, att den lärobok i historia, som
allmänt användes i våra folkskolor, är så torr
och tråkig, att det är omöjligt att väcka och
underhålla barnets intresse för ämnet. På
grund af den knappa tiden hinner läraren
ej utjämna bristen genom en utförligare
muntlig framställning. Och den utförligare
framställning, som läseboken erbjuder, är till
största delen alldeles onjutbar för barnen.
Följden blir, att barnen få afsmak för
läsning af historien och äro vid skoltidens slut
glada, att de sluppit detta plågoris.
Folkhögskoleföreståndaren T. Holmberg
ansåg, att man mycket väl kunde börja den
egentliga historieundervisningen med Gustaf
Vasa, sedan man framställt så mycket af
medeltidens historia, som vore nödvändigt
för att förstå det efterföljande. Historien
borde läsas så, att den blefve
intresseväckande, karaktärsdanande och politiskt
uppfostrande.
Kandidat Laurin ville framhålla, att de
kulturhistoriska skildringarna icke borde
hänvisas till öfversikterna, hvilka vanligen
öfver-hoppas. Ville förorda museibesök med
lärjungarne såsom synnerligen lämpliga att
väcka deras intresse samt åskådliggöra
åtskilligt af det lästa.
D:r A. Rydfors medgaf, att
kulturöfver-sikterna äro tråkiga. Den historiska
framställningen borde göras så bred, att
kulturhistorien kan tagas med och sammanväfvas
med den politiska, från hvilken den icke
får skiljas. Frågan är blott, huru detta
lämpligen skall ske. Emellertid måste man
söka ge lif åt kulturhistorien, exempelvis
genom att låta fingerade personer uppträda.
Fil. lic. Nilsson ville nedlägga en protest
mot den underström af erkännande af
krigshistoriens betydelse, som gått igenom några
af anförandena. Man kunde ju ej utelämna
denna del af historien, men den borde
framställas så, att lärjungarne såge, huru
mänskligheten gått framåt i humanitet och att
krigen vore en kvarlefva af forna tiders
barbari.
Professor Montelius: Det ville förefalla,
som om man under diskussionen låtit orden
»krigshistoria» och »kulturhistoria»
bortskymma det förhållandet, att den utveckling,
som staterna ofta underginge genom krig,
också vore en grad af kulturutveckling. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
