- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 17:e årg. 1898 /
776

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

776

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 49

politiska formernas omdaning och frihetens
utveckling äro att anse såsom faser af
kulturen. Och sålunda innebär krigshistorien
också ett mått af kulturhistoria.
Beträffande förslaget att låta vår svenska
historieundervisning börja med Gustaf Vasa ville
talaren anmärka, att det åtminstone på
skolans högre stadier vore nödvändigt att
uppvisa gången af mänsklighetens utveckling
och sålunda äfven vårt folks. Det gällde
att uppvisa samhällets daning och
utveckling ur de enklaste förhållanden. Det är
t. ex. lärorikt att se, huru ännu för 500
år sedan slafveri förekom i vårt land. Den
unges blick skulle Öppnas för i längesedan
svunna tider gjorda eröfringar på kulturens
fält och för den mödosamma vägen från ett
lägre kulturstadium till ett högre. Och
han skulle måhända då känna mer
benägenhet att, när så behöfves, försvara hvad som
förvärf väts under seklers kamp och arbete.

*



Den tre timmars långa" debatten var
härmed slut, och beslöt mötet att
diskussionen skulle utgöra svar på frågan.

fa 1899 0in

18:t>e årgång,

, pm, ufgifningetiber oc0
Bfifva oföränfrrabe.

Öft>er 800 stora ftparfetbor for
bet 0iffia;a prieef af

3 kr. 50 öre.

porträtt eller annan illustra*
tion i regeln

* i ()t?arje nummer, *

prenumerera på närmaste postanstalt

fore julafton,

6å får tfK tftmfngen genast på nyåret
ocb Blipper vänta på Böta sfcoltiEbeter,

FÖR DAGEN.

Fängelse eller uppfostran?

I föregående nummer lämnade vi en
kortfattad öfverblick öfver det
betänkande, som nyligen blifvit af
Tvångsuppfostringskommitténs krimiiialistiska
afdelning till k. m:t ingifvet.

Utom de förslag, som där
uppräknades, innehåller betänkandet dels en
utförlig motivering för dessa förslag,
dels en historisk öfversikt af
lagstiftningen på förevarande område såväl
utrikes som hos oss, dels slutligen ett
försök till statistisk utredning rörande
antalet minderåriga förbrytare i vårt
land. Till historik och statistik torde
vi återkomma, men största intresset
knyter sig gifvetvis vid själfva de af
kommittén framlagda förslagen samt
de till stöd härför anförda motiven.

Det första och starkaste intrycket man
af betänkandet i dess helhet erhåller
är, att detsamma hvad de minderåriga
beträffar principiellt innebär en
fängelseväsendets abdikation till förmån
för uppfostran, ett offentligt erkännande
från juridikens sida, att den måste
lämna en del af sina uppgifter och
åligganden i pedagogikens händer.

För straffbarhet* bör - säger kommittén
- förutsättas en viss allmän mognad i
omdöme och själfständighet i vilja hos gärnings
mannen och icke blott en hos honom
förefintlig förmåga af uppfattning i ett visst,
särskildt angifvet hänseende. En dylik mognad
och själfständighet antager vår lag ett barn
hafva vunnit först vid fyllda 15 års ålder,
och en tidigare mognad kan ingalunda anses
vara ådagalagd därigenom, att barnet
föröf-vat vissa gröfre brott, äfven om det pröfvas
hafva ägt urskillning nog att inse det
brottsliga i den föröfvade gärningen.

Barnets handlingar äro nämligen synnerligen
ofta bestämda af rent tillfälliga intryck,
hvarför det äfven kan komma att begå till och med
grofva brott af bevekelsegrunder,, som aldrig
skulle inverkat å den fullvuxne, och hvilka icke
kunna tillskrifvas ett medvetet brottsligt uppsåt.

Så länge dessutom en person kan anses
mottaglig för en uppfostrande behandling - och
detta gäller äfven en brådmoget utvecklad och
djupare fördärfvad 14-åring - måste en dylik
behandling vida mer vara ägnad att varaktigt
inverka å brottslingen än undergående af
bestraffning, synnerligen om denna bestraffning i
de allra flesta fallen skulle befinnas för ett barn
olämplig eller ock af ringa verkan. - - -

Att en längre tids ensamhetsfängelse för
en f j or tonåring Q måste för hans utveckling
vara i högsta måtto skadligt, är så uppenbart,
att man kan antaga, att domstolen på grund
af brottslingens minderårighet vanligen
kommer att i sitt domslut stanna vid ett kortare
frihetsstraff eller vid böter. Men äfven det
korta frihetsstraffet är - - - i hög grad
olämpligt för den unge förbrytaren, och
bötesstraffet, hvilket, där barnets föräldrar eller
målsmän ej förmå gälda böterna, öfvergår till
sådant frihetsstraff, faller under samma
förkastelsedom.

Icke nog med att kommittén sålunda
för brottslingar under 15 år bestämdt
yrkat det juridiska straffets utbytande
mot uppfostran (och i konsekvens
härmed bortfallandet af strafflagens 5 kap.
§ 2); den anser ett dylikt utbytande
vara i vissa fall lämpligt äfven för
brottslingar af högre ålder.

På samma gång kommittén på de skäl, som
nu blifvit anförda - yttrar den - finner [-[juridisk]-] {+[ju-
ridisk]+} straffbarhet böra utan undantag
inträda först vid fyllda 15 år, håller
kommittén före, att möjlighet bör beredas att mot
personer, som vid föröfvändet af en brotts-

* Pedagogiskt bildade läsare torde noga
uppmärksamma, att »straffbarhet» och
»straff-löshet» i kommitté-betänkandet alltid tagas i
juridisk bemärkelse, icke i pedagogisk.

lig gärning väl öfverskridit denna gräns för
absolut [juridisk] straffrihet men dock ännu
på grund af försenad utveckling, försummad
uppfostran eller ogynnsamma omständigheter i
öfrigt befinna sig pä ett barns ståndpunkt,
kunna använda samma uppfostringsmedel som
emot minderårig under 15 år.

I sådant syfte har kommittén föreslagit en
öfvergångsperiod, under hvilken visserligen i
regel bestraffning inträder, men hvarunder
domaren är berättigad att med hänsyn till den
mindre grad af utveckling, den tilltalade
hunnit, utbyta det straff, han borde undergå, mot
en uppfostringsåtgärd. Denna
öfvergångsperiod anser kommittén kunna bestämmas till
åldern mellan 15 och 18 år.

I öfverensstämmelse med den
åskådning, hvarpå dess förslag i sin helhet
hvilar, framhåller kommittén ock
uttryckligen, att »män noga bör akta sig för
att likställa de uppfostringsåtgärder,
som enligt 5 kap. strafflagen kunna
mot minderåriga föreskrifvas, med
egentliga straff».

Teoretiskt här kommittén sålunda
med all önskvärd tydlighet häfdat, att
det icke är af de juridiska straffen man
har att vänta brottsliga barns inre
moraliska förbättring, utan att det är till
deras uppfostran man i detta afseende
måste sätta sitt hopp. Detta står ock
i full samklang med kommitténs
uppdrag, som afser framläggande af
»förslag om åtgärder förberedande af
lämplig uppfostran dels åt minderåriga
förbrytare, dels ock åt vanartade och i
sedligt afseende försummade barn».

Återstår då att se, genom hvilka
medel kommittén tänkt sig sitt
pedagogiska syfte förverkligadt.

De i strafflagens 5:e kapitel nämda
uppfostringsåtgärderna äro som bekant
tvänne: 1) aga, 2) insättande i allmän
uppfostringsanstalt.

Hvad den förra af dessa åtgärder
beträffar, har nu gällande strafflag på
det skarpaste betonat dess egenskap af
uppfostringsmedel och sorgfälligt
undvikit allt som kunnat gifva den
karaktären af »egentligt straff». Det är
tydligen för att på otvetydigaste sätt
markera detta, som lagstiftarne gifvit kap.
5 § * l dess nuvarande lydelse.
Domstolen äger, heter det, förordna, att barnet
af föräldrar eller annan, under hvars
vård och lydnad det står, med aga hemma
i huset rättas skall. Och till yttermera
visso har genom prejudikat blifvit
fastslaget, att domstol icke ens har rätt att
låta vittnen närvara vid ägans
verkställande.

Allt detta vore förträffligt, om de
brottsliga barnens föräldrar eller
målsmän i allmänhet kunde antagas vara
uppfostrare i detta ords verkliga
betydelse. Men detta är så mycket mindre
förhållandet, som själfva hufvudorsaken
till barnens brottslighet vanligen just
är föräldrarnas ocb målsmännens
grofva försummande af sina
uppfostrareplikter. Följden blir, att det
föreskrifna uppfostringsmedlet oftast icke
kommer till användning.

För att råda bot på detta missför-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:41:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1898/0780.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free