Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 13. (952.) 28 mars 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 13
SVENSK LÄIIARETIDXIXG-
207
jämförelsevis små skatter, ringa värnplikt
och skyddade läge. Men han blef mycket
häpen, då jag talade om, att Sveriges
bönder aldrig varit lif egna, och att de varit
representerade i riksdagen allt sedan 1435.
Det var styft, tyckte den hedersmannen.
På 3a/2 timme gick det sedan med
snälltåg från Zwittau öfver Ertinn till Wien.
Jag gjorde mig där först underrättad om
Centralbiblioteket. Denna inrättning har
tillkommit hufvudsakligen genom
universi-tetsprofessorn d:r Eduard Revers energi
och offervillighet, och det var också därför
som han i fjor hälsades med uppvaktning
och tackadresser af såväl arbetare som
studenter. »Protektoratet» öfver det hela
innehafves af »den höga akademiska
senaten». En förening, som kallar sig »Der
Yerein Centralbibliotek», har konstituerat
sig med syfte att i alla Wiens stadsdelar
grunda folkbibliotek med »läshallar», och
från centralbiblioteket förses dessa filialer
- f. n. elfva - med böcker, därifrån
ombesörjes inbindning o. s. v. Vid
bibliotekens och läsrummens inrättning och
förvaltning är i stadgarna föreskrifvet, att
hvarje ensidigt religiöst eller politiskt
partisyfte ej må få lof att göra sig gällande.
Böcker och tidskrifter af den mest olika
färg och åskådning inköpas och framläggas.
Föreningen består af ordinarie medlemmar,
som erlägga minst l florin årligen;
extra-ordinarie medlemmar äro de, som äga
föreningens läskort, berättigande till boklån
och tillträde till läsrummen, hvarjämte
styrelsen har rätt att kalla hedersledamöter.
Styrelsen består af sju på generalförsamling
valda ledamöter.
Wiens folkbibliotek hafva under de sista
åren i verksamhetens omfång öfverträffat
alla städer på Europas fastland. För
omkring tio år sedan kommo på Wiens
folkbibliotek 100,000 boklån, på Berlins 300,000.
Men år 1899 var proportionen förändrad:
1,700,000 band Utlånta i Wien och blott
600,000 i Berlin! I denna senare stad äro,
, såsom förut är sagdt, folkbiblioteken en
kommunal inrättning, medan i Wien en
vida större verksamhet har underhållits blott
genom enskild offervillighet. Föreningens
bokförråd uppgår till 200,000 band. Många
äro de, som stödja föreningen med gåfvor.
Kejsaren och ärkehertigarne synas bland
dessa samt flera medlemmar af den högsta
adeln: Karl Wittgenstein ger 3,000 floriner
årligen, Albert v. Rothschild 1,000 floriner
o. s. v. Men föreningens förhoppning är
gifvetvis, att både kommunens och statens
myndigheter skola främja dess verksamhet.
Centralbiblioteket och dess filialers årliga
inkomst- och utgiftsstat belöper sig till
omkring 76,000 floriner årligen : bokuppköp gå
till 50,000 floriner, bokbindning och
tryckning till 8,600 floriner, arvoden till 4,200
floriner m. m.
Hvad som besjälat män sådana som
professor Reyer och så många andra af
Wienuniversitetets samt andra den vetenskapliga
världens förare till att med så stor ifver
omfatta folkbibliotekssaken är uteslutande
ett humanistiskt intresse: att lyfta, väcka
och upplysa folket, det strängt arbetande
folket genom att i dess lif införa ett ideellt
moment. Och nog är det väl behöfligt i
den ytliga, njutningslystna Donau-staden.
Professor Reyer träffade jag ej i Wien
- han var ute på resor - men genom
hans tillsägelse var jag väntad i
centralbiblioteket (Rothgasse 8), där de
tjänstgörande damerna förde mig omkring och
meddelade mig nödiga upplysningar.
Äfven Wien har liksom Berlin sitt
»Urania», fast det icke är så väl ordnadt,
så systematiskt ledt som det i den tyska
kejsarstaden. Det ligger i Pratern, den
väldiga allbekanta folk- och tivoliparken,
lika besökt af den förnäma världen som
af de mera borgerliga klasserna. Midten
af Uraniabyggnaden utgöres af en 800
personer rymmande teater för föreläsningar
hvarje dag med skioptikonbilder, experiment
med Röntgenstrålar o. s. v. Jag åhörde
där »en resa genom världen». Föredraget
tycktes roa publiken, men det var föga
instruktivt, snarare hoprafsadt och planlöst.
Det föreföll mig, som om det mest ginge
ut på att roa folk med bilder. T
utställningssalarna, ordnade i två halfrunder från
teatern, var åtskilligt sevärdt, lärorikt och
vackert af populariserad vetenskap. Ett
rum rörande bakteriologi och näringsmedel:
vackra taflor funnos öfver baciller,
montrer visande kolonialvaror och dessas
förfalskande, österrikiska sädesslag och
kulturväxter m. m. En sal åskådliggjorde hygien
och fysiologi, en rörde bergsväsen (sålunda
fanns det en vackert gjord droppstensgrotta,
rika mineralogiska samlingar o. s. v.), en
sal fanns för zoologi. I denna senare fäste
jag mig vid en nog så lustig, fast ytterst
modern plansch, föreställande »människans
stamträd»: nederst en »urcell» och så
följdes dennas utveckling genom hela den
organiska världen, tills »Homo Sapiens» stod
färdig öfverst i trädtoppen. Montrer
funnos med utmärkta insektsamlingar, i
synnerhet fjärilar o. s. v. Amanuensen Kuhn
visade mig inrättningen och framhöll, att
arbetarne äro vida mer intresserade och
vetgiriga än de bildade klasserna, som anse
sin bildning en gång för alla färdig och
afslutad; »de tänka blott på sina nöjen».
(Detsamma gäller nog andra länder och
storstäder än Österrike och Wien).
Uraniabyggnaden och dess samlingar hafva
kostat omkring 80.000 floriner.
Hvad är att frukta af 19OO års
normalplan?
Såsom det var att vänta, hafva de
från normalplan kommittén utgångna
spörsmålen om, hvilka nyheter som
kunna komma att bjudas på i en
blifvande ny edition af normalplanen,
öfver allt mottagits med största
intresse. Inom lärarekretsar hafva flera
af de framställda frågorna väckt oro
och bekymmer. Det frågas litet
hvar-städes: »Hvad tänker man företaga
med vår folkskola? Är hon icke
folkets egendom? Kan det vara
möjligt, att påtryckningar från ett
fåtal, som är utan hjärta för folkets
bildningsbehof, och som mest arbetar
utanför offentlighetens ljus, skola
kunna föranleda bestämmelser, som
skulle förstöra hvad offentliga
institutioner och tuséndeu af enskilda byggt
upp genom mera än ett halft sekels
arbete?»
Äfven andra folkskolans vänner hafva
med undran, för att icke säga häpnad,
tagit kännedom om de framställda
spörsmålen. Det frågas: »Kunna de
verkligen vara framställda på allvar? Vi
ha ju en folkskolestadga, som är
tillkommen genom riksdagens medverkan.
Det är väl icke tänkbart, att de
styrande skola vara med om att på en
bakväg i väsentliga delar göra dess
bestämmelser om intet.»
En del af landsortspressen har
börjat ägna frågan uppmärksamhet. Det
ansedda Östergötlands Dagblad har i
en längre artikel påvisat, att det är
den vidt utbredda spekulationen i
barnarbetet, som drifvit fram sträfvandet
att upprätta ersättningsskolor,
förminska barnens skoltid, och stympa skolans
läroplan genom borttagandet af historia,
geografi och naturkunnighet.
Icke är det omtanke om ungdomens
kroppsliga, intellektuella och sedliga
utveckling, som födt dessa förslag; det
ligger i öppen dag. Däraf är ock
tydligt, att de icke kunna hafva sitt
ursprung från den kommitté, som håller
på att omarbeta normalplanen, liksom
ej heller från andra folkskolans
officiella ledare. Deras goda vilja att
befordra folkskolans ändamål kan icke
betviflas. Men då nutidens reaktionära
strömningar med stor intensitet
framfört dessa och liknande förslag och för
dem vunnit anhängare bland folk af
alla klasser, icke minst bland
samhällets öfre och öfversta lager, så hafva
vederbörande väl icke ansett sig kunna
undslippa att upptaga dem till
pröfning.
Under dessa förhållanden är det af
stor vikt, att barnens och ungdomens
målsmän inlägga sina gensagor emot
yrkandet på bestämmelser af detta slag,
och vi förmoda, att sedan
uppmärksamheten väl blifvit riktad på, hvad som
synes försiggå bakom kulisserna, skall den
folkskolevänliga delen af vårt svenska
folk - och denna är lyckligtvis den
största - genom alla till buds stående
medel värna om folkskolan. Härvid
är det särskildt angeläget, att
lärarekåren framlägger de erfarenheter, den
gjort i de föreliggande frågorna.
I nya folkskolestadgan omnämnes
för första gången ersättningsskolan. Det
troddes då, att med denna endast afså-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
