Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 19. (958.) 9 maj 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 19
Vid föredragningen af § 2, som
fastställer minimiåldern för inträde i
fabriksarbete, uppträdde
kontraktsprosten Sjöholm (Eskilstuna), som
yrkade dess höjande till 13 år. Uppenbart
vore, att industriarbetet utöfvar ett för^löande
inflytande på de ungas själslif samt att
bestämmandet af en så låg minimiålder som 12
år måste komma att förkorta den obligatoriska
undervisningen och att sänka folkskolans nivå.
Generaldirektör Almen vände sig mot det
gängse talet om att barnen skulle gå och slå
dank samt bli moraliskt fördärfvade, ifall
de ej tidigt komme in i fabrikerna. Vid 12
år vore de unga hvarken i fysiskt eller
moraliskt afseende tillräckligt utvecklade. Tal.
fann det märkligt, att man visade mindre
ömhet om barnen än om boskapen. Landtmannen
spara sina uppväxande hästar och öfriga
husdjur, men de veta att de få ersättning för
sina uppoffringar längre fram. Skall man då
icke visa samma omtänksamhet i fråga om
de mänskliga arbetskrafterna? Skall man sätta
den ännu icke ens halfvuxne till ett arbete,
som ofta hvarken är måttligt eller lätt?
Sådant kommer att straffa sig själft. Tretton
års ålder vore det minsta man kunde begära.
D:r Leman däremot försvarade utskottet.
Han framhöll, att gentemot läkarne och
folk-skollärarne stodo ej blott industriidkarne utan
ock de stackars fattiga föräldrarna.
Back-stugusittare och andra medellösa ha rätt att
låta barnen i god tid börja bidraga till sitt
uppehälle. I många industrier vore arbetet
dessutom ganska lätt.
Fabrikör Almström sade sig i
ecklesiastikdepartementet ha fått upplysning om, att
medelåldern för afgång från skolan vore 12l/2
år. Finge barnen då ej fabriksarbete, komme
de att hamna på gatan och bli ligapojkar.
Ungdomens förvildning vore som bekant i
tilltagande. Talet om fabrikernas dåliga ton
och förderfliga inflytelse saknade emellertid
grund. Barnen borde redan vid 12 år f å vän ja
sig vid regelbundet arbete och förvärfva
skicklighet i sitt yrke.
Hr civilministern hade likaledes låtit sig
bestämmas af farhågan, att den väntetid på 1/2
år, som uppkomme, ifall barnen först vid
13 år finge användas i fabriksarbete, skulle
blifva dem till moralisk skada.
Godsägaren von Möller erinrade om att hr
civilministern själf för ett år sedan velat sätta
gränsen just vid 13 år. l Tyskland är den
13, i Schweiz 14; hvarför skalle vi stå efter?
Fabrikslifvets moraliska inverkan vore
sannerligen ej god. Hvilken af kammarens
ledamöter ville väl skicka sina 12-åriga barn att
uppfostras i en fabrik?
Generaldirektör Åkerman ansåg första
krafvet vara att tidigt skaffa barnen nyttigt
arbete. För att hålla folkskoleundervisningen
uppe hade man ju folkskolestadgan; vore den
icke till fyllest, borde den ändras.
Hr civilministern bekände, med anledning
af hr von Möllers anmärkning, att han
verkligen ändrat åsikt. På samme talares fråga
ville han svara, att om han vore så fattig,
att han ej kunde låta sina barn gå i skolan
till fyllda 13 år, så skulle han hellre låta dem
arbeta 6 timmar på en fabrik än låta dem
stryka omkring på gatan. (Bravorop.)
Biskop Rodhe anförde likaledes den stora
faran att låta barnen under den farligaste
åldern gå sysslolösa samt yrkade därför bifall
till ut sko i tets förslag.
Detta blef därpå af kammaren godkändt
med 103 röster’mot 6.
Vid behandlingen af följande punkter
vidtogos på hr Almströms yrkande tvänne
ändringar: dels att ledighet för deltagande i
fortsatt undervisning ej skulle vara beroende
af målsmans därom framställda begäran, dels
att den hos fabriksägaren anställde läkaren
skulle vid besiktning inom fabriken få
afgifva yttrande, ifall han vore af annan
mening än besiktningsläkaren. Båda dessa
yrkanden - soin synbarligen voro resultatet
af träffad öfverenskommelse med en motionär
i andra kammaren - blefvo godkända. L
öfrigt antogs utskottsförslaget oförändradt.
Ändra kammaren.
Här öppnades principdebatten af
professor Ernst Carlson, som erinrade om
frågans historia i vårt land sedan 1881 och
visade, huru frågan under tiden bytt karaktär
och öfvergått från att vara en
hygieniskt-pe-dagogisk angelägenhet till en social. Det
föreliggande förslaget bure visserligen prägeln af
en kompromiss mellan statens och
arbetsgif-varnes intressen, uti hvilken de senare afgått
med segern. Företräden framför den
nuvarande förordningen ägde det dock däruti, att
det skulle bli lag, att kontrollen öfverlämnats
till yrkesinspektörerna, och att årliga
läkarebesiktningar införts. På förlustkontot måste
anföras, att giltighetsområdet inskränkts till
storindustrien, att den obligatoriska fortsatta
undervisningen ej tryggats, m. m.
Hvad man särskildt borde hålla på vore
minimiålderns sättande till 13 år. Det tidiga
och ihållande fabriksarbetet hade en hämmande
inverkan på barnens andliga och fysiska hälsa.
Det vore därför statens plikt att skydda de
späda krafterna mot öfveransträngning, och i
det syftet hade Schweiz och Österrike satt
gränsen vid 14 år, Tyskland och Frankrike
vid 13 år, Belgien däremot redan vid 12 år,
men där vore också missnöjet stort.
Tal. bemötte farhågorna för den nödtvungna
ledighetstiden mellan skolgångens afslutning
och fabriksarbetets början samt påvisade
faran för den allmänna folkbildningen af alltför
tidigt slutad skolplikt. Det vore därför att
betrakta som en fosterländsk försvars- och
skyddsfråga att sätta minimiåldern vid 13 år,
och detta vore kärnpunkten i de önskvärda
förbättringarna.
Professor Wallis betecknade gällande
förordning Båsom i och för sig bättre än det nu
framlagda förslaget, men den saknade de
nödiga kontrollerna. För att få dessa måste
man kompromissa. Från hygienikernaa sida
hade man gått så långt i medgifvanden som
möjligt . genom att utlämna 13-åringarna till
industrien med en så lång arbetstid som 10
timmar, medan man öfver allt i utlandet,
utom Frankrike och Belgien, hade bestämt
13 åri n garn as arbetsdag till omkring 6
timmar. Tal:n vore emellertid öfvertygad om att
denna eftergift motvägdes af den effektiva
kontrollen och af läkarebesiktningarna, som
man nu skulle få.
Det vore dock förvånande, att lagutskottet
ansett sig kunna gå ännu längre och föreslå
en arbetsdag af ända till åtta timmar för
12-åringarne i stället för de nu stadgade och
äfven i det k. förslaget bestämda sex
timmarna. Tal:n påvisade det oberättigade i
lagutskottets försök att åberopa
medicinalstyrelsens ledamöter till förmån för denna afgjorda
försämring af det k. förslaget.
Tal:n ämnade icke hålla på sina yrkanden
att de blifvande yrkesinspektörsassistenterna
och besiktningsläkarne borde likställas med
inspektörerna i det afseendet, att de måste
stå oberoende af näringsidkarne och att
yrkesinspektörernas skyldighet att på förhand
anmäla nig hos industriidkarne, innan de finge
tillträde till arbetsstället, skulle bortfalla. Han
ville här lita till framtiden. Däremot
fasthölle han sitt samt hrr Bergs och
Hammarlunds yrkande om minimiålderns höjande till
13 år. Erfarenheterna från utlandet hade
visat, att fabriksarbetet visst icke, såsom
industriidkarne förmenade, vore gagneligt för
barnens själsutveckling - för att nu icke
tala om de hygieniska farorna, om hvilka in-
gen tvekan förefunnes. Fabriksärbetarne
själfva, hvilkas åsikter tal:n inhämtat vid de
många debatterna härom på sista tiden, vore
nästan allmänt på det klara med, att barnen
så länge som möjligt borde räddas åt skolan.
Tahn hoppades, att kammaren skulle antaga
lagförslaget med de förordade ändringarna.
Förslaget äfven med dessa ändringar
godkändes af hygienikerna blott under den bestämdt
uttalade reservationen, att det icke vore
tillfredsställande, men också med den
förhoppningen, att kontrollmyndigheterna skulle ge
upphof till framtida förbättringar.
Hr Fridtjuv Berg skulle också rösta för
förslaget, hufvudsakligen för att en gång få
ett slut på oefterrättlighetstillståndet. Tahn
konstaterade, att utskottet icke velat gå med
på industriidkarnes påstående, att det tidiga
fabriksarbetet rent af vore något önskvärdt
för barnen, samt att utskottet principiellt
öfverensstämde med tal:n och hans
medmotio-när. Dock hade utskottet, förmodligen till
en del af taktiska skäl, icke tillstyrkt
motionärernas förslag. Detta berodde nog
också därpå, att utskottsmajoriteten trott
motionärernas farhågor vara öfverdrifna, hvilket
tal:n bestred; här hade reservanterna sett
riktigare. Industriidkarnes kommunala makt
skulle helt visst användas till att
mångenstädes efter behag anordna de ferietider,
hvarunder skolpliktiga barn finge användas i
arbete ; arbetsgif varne skulle också kunna trycka
undervisningen tillbaka till yngre år, och det
vore deras inverkan man hade att tacka för
borttagandet af den nu gällande
bestämmelsen om fortsatt skolplikt till 15 år. Dessa
farhågor, som motionärerna icke
uppkonstruerat vid skrifbordet utan hvilkas befogenhet
tusentals lärare erfarit, hade utskottet
bagatelliserat. Utskottet tycktes icke känna den
bland industriidkarne ganska allmänna
åskådningen, att de fattiges barn gå alltför länge
i skolan och därigenom blifva lata,
anspråksfulla och oförnöjsarnma, en åskådning, som
vore ytterst farlig.
Tal. genomgick och kritiserade utskottets
anförda skäl mot ett tillstyrkande af talrns
och hr Hammarlunds motion om ovillkorlig
fortsatt skolplikt för i industrien använda
barn under 15 år m. m. Han anförde därvid
bl. a. mot den omtalade farhågan för
ledighetstiden mellan skolgången och
fabriksarbetet, att denna anmärkning här icke kunde
äga någon giltighet redan af den grund, att
lagen ju blott skulle omfatta storindustrien
men ej alla slag af arbete. Yrkade bifall till
utskottets förslag med de af prof. Wallis
föreslagna ändringarna, (Hr Nydal instämde.)
Samma yrkande gjordes af lektor Kempe.
Beträffande industriarbetets moraliska
verkningar kunde han vittna, att han på
gruffälten i bergslagen bland där arbetande gossar
och flickor åhört en konversation så
ohygglig, att ligapojkarne i Stockholm mot dem
måste betraktas som änglar.
Hr Sjö gjorde sig såsom intressent i
glasbruk till talman för dessa och ansåg, att de
lika väfj som grufvor och sågverk bort få
komma i åtnjutande af den
undantaörsförmå-nen att få använda 11-åringar. Här fördes
bara teorier till torgs af professorer och
andra; men tal:n trodde inte, att arbetet kunde
göra någon skada; han hade tvärtom hört,
att det befordrar hälsa och välstånd. (Skratt.)
Ligapojksväsendet hade också tilltagit sedan
tillkomsten af 1881 års förordning.
Bed aktör Hjalmar Branting: I denna fråga
kunde arbetarne med förtroende lita till
vetenskapsmännen och skolmannen.
Barnarbetet borde helt enkelt förbjudas; ett samhälle,
som är byggdt på barnarbetet, vore intet
kultursamhälle. Vore det också möjligen sant,
att en och annan konstprodukt icke skulle
kunna åstadkommas, om ej
yrkesskickligheten började utbildas vid spädaste år, så
ansåge talaren, att vi behöfva ej sådana
produkter, som måste köpas med offret af andra
människors lif. Tal:n citerade anföranden
från arbetareskyddskongressen i Zurich 1897,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
