Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 20. (959.) 16 maj 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
SVENSK LÄRARETIDOTNG.
N:r 20
de förtryckta, de små, och han har i
denna strid satt in hela sin starka
viljekraft och all sin rika begåfning. Icke minst
har han dragit sin lans för folkskolan, hvars
möjlighet som bottenskola han med värme
förfäktat vid en mängd skilda tillfällen.
Han kan sålunda med största skäl räknas
bland folkskolans varmaste vänner i vårt
land.
De talrika hyllningar, som från när och
fjärran kommo honom till del på hans
50-årsdag, vittnade otvetydigt om hur
vidsträckta sympatier han med rätta åtnjuter.
Önskemål i fråga om den nya
normalplanen.
Efter de beslut, som riksdagen nyss
på regeringens förslag fattat angående
minderårigas användande i industriens
tjänst, är det mera angeläget än
någonsin förut, att man genom
folkskolelagstiftningen skapar fullt betryggande
garantier för, att folkundervisningen ej
inskränkes, vare sig genom feriernas
obehöriga utvidgande eller genom de
olycksaliga minimikursernas allmänna
utbredning. Nödvändigheten häraf
medgafs äfven inom riksdagen af de talare,
som kraftigast uppträdde mot krafvet,
att dylika garantier borde inrymmas
redan i lagen angående det industriella
barnarbetet.
Då man nu frågar sig, på hvad sätt
folkskolelagstiftningen skall kunna
tillmötesgå det sålunda från olika håll
ställda krafvet, så faller tanken
gifvetvis i främsta rummet på den s. k.
normalplanen, som visserligen ej behöfver
lända skoldistrikten till ovillkorlig
efterrättelse men enligt folkskolestadgan
skall vid uppgörande af läroplan tjäna
till ledning. Gifvet är, att om
skolformer med förkortad lärotid och till
ett minimum inskränkt lärokurs
fortfarande i densamma upptagas och
betecknas såsom normala, så befinner sig
svenska folkskolan på ett sluttande
plan, prisgifven åt den alltjämt växande
industrialismens makt. Man kan
tillsluta sina ögon för denna fara, men
man kan tyvärr med allt sitt blundande
icke undanröja densamma, och först
för sent skall man då med grämelse
finna, att man försummat den tidpunkt,
då det ännu var möjligt att utan större
svårigheter leda utvecklingen in på sin
rätta bana.
Ett lyckligt sammanträffande har
gjort, att just för närvarande en af
chefen för ecklesiastikdepartementet
utsedd kommitté är sysselsatt med
utarbetande af förslag till en ny
normalplan. I betraktande af den betydelse
för folkskplans verksamhet, som nor-
malplanen äger, särskildt under de
förhållanden, som nu inträdt, har
centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärareförening under förliden vecka
ingått till nämda kommitté med
följande framställning, om hvilken vi ha
anledning tro, att den skall af
kommittén med sympati omfattas:
Till de af chefen för Kungl, ecklesiastik-
departenientet utsedda kommitterade för
utredning af vissa frågor rörande
folkskoleväsendet.
Den normalplan för undervisningen i
folkskolor och småskolor, som kungl,
ecklesiastikdepartementet utgifvit till ledning vid
uppgörandet af läroplaner för de särskilda
skolorna, utöfvar i de flesta skoldistrikt ett
högst väsentligt inflytande på såväl
skolornas organisation som lärokursernas
omfattning och fördelning å de skilda
åldersklasserna. Den får därigenom ett bestämmande
inflytande på det arbete, som lärare och
lärarinnor vid folk- och småskolor hafva sig
förelagdt. Det är då naturligt, att
normalplanen af dem anses vara af synnerlig vikt,
och att de under sitt arbete drifvas att
begrunda lämpligheten af dess föreskrifter.
Vid större och mindre läraremöten röra sig
därför ofta förhandlingarna om
normalplanens bestämmelser. Under den tid, som
förflutit sedan senaste editionen af
normalplanen utkom, hafva sålunda hvarje år ett
ganska stort antal uttalanden med förslag
och önskningar rörande normalplanens
innehåll blifvit gjorda. En del af dessa förslag
och önskningar hafva framkommit från så
många olika håll och upprepats så många
gånger samt blifvit på ett så öfvertygande
sätt motiverade, att man redan på grund
häraf torde hafva anledning antaga, att de
äro af större betydelse och äga allmännare
giltighet.
Sedan det blifvit bekant, att en
omarbetning af normalplanen för närvarande pågår,
har centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärareförening från flera kretsar inom
föreningen mottagit framställningar om, att
centralstyrelsen måtte bringa
föreningsmedlemmarnas erfarenhet oin 1889 års
normalplan äfvensom deras önskningar rörande en
blifvande ny edition till deras kännedom,
som hafva inflytande på innehållet i
normalplanen.
Med anledning häraf anhåller
centralstyrelsen att till de af chefen- för kungl,
ecklesiastikdepartementet utsedda
kommitterade vördsamt få framföra följande
önskningar, om hvilka centralstyrelsen funnit,
att stor enighet råder bland folkskolans
lärare och lärarinnor.
1. I nu gällande normalplan äro
särskilda lärokurser och skolanordningar
anvisade för barn, som enligt § 48 i
folkskolestadgan kunna erhålla tillstånd att afgå
från folkskolan utan att fullständigt hafva
genomgått dess lärokurs. Anvisningarna
härom förutsätta, att barns afgång enligt
nämda § 48 skulle bestämmas minst ett
läsår före den tid, då afgången skulle äga
rum; de anvisningar, som afse de flesta
skolor, gå ännu ett steg längre, i det de förut-
sätta, att af görandet om afgång efter § 48
skall ske redan vid öfvergången från
småskolan till folkskolan.
Hade ifrågavarande anvisningar blifvit i
vidsträcktare mån tillämpade, så skulle
uppenbarligen folkskolan blifvit delad i tvänne
bildningslinjer: den ena planlagd för afgång
enligt § 48, den andra för afgång enligt
§ 47. Det; säger sig själft, att en sådan
splittring i skolans arbetsplan allestädes
måste utgöra ett ytterst svårt hinder för
framgången i hennes arbete, ja, i skolor,
där redan förut en lärare har att undervisa
flera åldersklasser, blir det så godt som
omöjligt att genomföra uppdelningen i tvänne
linjer, utan att därigenom resultatet af
skolarbetet i det allra närmaste tillintetgöres.
Anordnandet af särskilda kurser för fattiga
barn är dessutom ägnadt att på ett
olycksdigert sätt framkalla eller skärpa de sociala
motsatserna och därigenom motverka de
fattigas höjande i intellektuellt och sedligt
samt, som följd häraf, äfven i ekonomiskt
hänseende.
Anvisningarna om s. k. minimikurser
hafva af nu anförda skäl mött ett så starkt
motstånd icke blott från lärares och
lärarinnors utan äfven från föräldrarnas sida, att
de hittills endast mera undantagsvis blifvit
tillämpade. De kunna icke heller anses
vara framkallade af något verkligt behof.
Ty i folkskolestadgans § 49 säges ju
uttryckligen, att om föräldrar eller målsmän
icke äga tillgång att bekosta barnens kläder
och underhåll vid skolan, böra de genom
kommunens fattigvård härutinnan
understödjas. Den understödsskyldighet, som
sålunda är stadgad, måste naturligtvis
omfatta åtminstone så lång tid, som behöfves
för genomgående af den vanliga skolkursen,
d. v. s. sex år. De flesta barn kunna då
utexamineras efter § 47, och de öfriga hafva,
på ett eller annat undantag när, genomgått
folkskolans tredje klass, hvarifrån de kunna
utexamineras enligt § 48. Det fåtal
helsinnade barn, som efter sex års skolgång ej
hunnit så långt, äro utan tvifvel både
andligen och kroppsligen så litet utvecklade, att
de behöfva ytterligare ett eller två år,
innan de blifva mogna att träda ut i lifvet
och reda sig på egen hand.
Det synes därför icke finnas något skäl
att i en blifvande ny edition af
normalplanen lämna anvisningar om särskilda
minimikurser.
Enligt samstämmiga vittnesbörd från
lärare och lärarinnor i sådana distrikt, där
försök gjorts att införa dylika kurser, har
initiativet till deras inrättande aldrig utgått
från barnens föräldrar eller från de för
uppfostrans sak intresserade inom distriktet.
Yrkandena på, deras anordnande hafva tvärt
om ständigt utgått från personer, som på
grund af ett ensidigt och missrikfadt
ar-betsgifvareintresse sträfvat att så tidigt som
möjligt få förfoga öfver barnens arbetskraft.
Som emellertid dessa personer, hvilka ju ej
kunna väntas vara förtrogna med
betingelserna för ett fruktbärande skolarbete eller
med dettas betydelse för barnens framtid,
ofta äga öfvervägande kommunalt inflytande,
har det ej sälkn varit med knapp nöd och
efter svåra strider, som skolrådsordförande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
