- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 19:e årg. 1900 /
545

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (972.) 15 augusti 1900 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 33

SVENSK LÄRARETIDNING.

545

betet? Jo, genom att lära känna och älska
grannlanden och deras folk. Visserligen skola
de först lära sig känna och älska sitt eget
land, men med all kärlek är det så, att
den tilltager i styrka, ju mera den
omfattar. Fosterlandskärleken lider däraf intet
men.

För talarens öga stode framtiden blid och
ljus. Han såge tusen och åter tusen barn
älska sitt eget land och med kärlekens
uppfattning omfatta grannfolken. Det hade
blifvit sagdt om norrmän och svenskar, att de
under gångna tider slogo sig tillsamman, men
ett annat och bättre tillvägagångssätt är att
växa tillsamman, icke som de siamesiska
tvillingarna utan som syskon.

»S0skcnde ere vi og s0skende vil vi
blive.»

»En i det vsesentlige enigt
samarbejden-de Laererstand i Norden, en samarbejdende
uhyre stor B örneskare og som Frugt heraf
et enigt Samarbejde mellem Nordens Folk
- det er Maalet.»

Skoledirekt0r Joakim Larsen anslöt
sig väsentligen till föregående talare.

Icke heller han trodde, att tiden ännu
vore mogen för upprättandet af ett allmänt
nordiskt skolblad oeh en allmän nordisk
lärareförening. Däremot funnes andra medel för
samverkan, som nu genast kunde komma
till användning. Ett sådant vore skolbesök.
Med hänsyn till dem såge det emellertid
ut, som om vägen från Danmark till Norge
och Sverige vore längre än vägen från dessa
land till Danmark. Den inbördes
förbindelsen borde dock på allt sätt främjas, ty
vi hade mycket att lära af hvarandra.
Tal-ville exempelvis nämna: för Norge dess
ungdomligt friska och käcka initiativ, detta »gå
på», som är dess utmärkande kännetecken;
för Sverige slöjden och gymnastiken samt
uppfattningen af formens pedagogiska
betydelse; för Finland samundervisningen och
lärareutbildningen; för Danmark det
lefvande ordet o. s. v. Önskvärdt vore, om
skolorna trädde i förbindelse med hvarandra
genom utväxling af skolprogrammer och
berättelser. Hvad undervisningen angår, så ha
de högre skolorna ganska god tid att under
geografi- och historielektionerna bibringa
kännedom om grannlanden. Folkskolans
resurser äro mindre; den har emellertid
åtminstone två användbara medel: läseboken
och sången. För öfrigt beror det mesta på
lärarne; deras nordiska tankegång är det,
som skall gifva riktning åt barnens. Hvarje
danskt barn uppväxer i det medvetandet,
att »sönderjyderne» äro dess landsmän; på
samma sätt borde hvarje skandinaviskt barn
lära älska hela Norden. Talarens hopp var,
att skolorna skola bidraga att frambära
stenar till den fasta byggnad, som nu reses i
det tysta i stället för den gamla
skandinavismen, som icke bestod sitt prof.

* #

#

Folkskolläraren Fridtjuv Berg hade
därpå ett anförande af följande lydelse:

Den värme, hvarmed samarbets-tanken
mottagits, visar, att denna tanke ej är en
främling, som först nu blifvit oss föreställd

och som vi därför betrakta med tveksam
undran. Den känsla, hvarmed vi följt
inledarens framställning, är icke
öfverrask-ningen vid att stå inför något nytt och
oväntadt, utan glädjen öfver att igenkänna en
sträfvan, som länge rört sig inom oss själfva,
långsamt spirande upp och trefvande sig
fram i form af önskningar och
förhoppningar, nu ändtligen framförd i ljuset för
att här, på detta stora ting af nordiska
män och kvinnor, mottaga sin
mogenhets-och varaktighetsförklaring.

Ett samarbete mellan Nordens
barndomsskolor måste i främsta rummet vara ett
samarbete mellan Nordens folkskolor. Ett
samarbete mellan Nordens folkskolor åter
måste i främsta rummet vara ett samarbete
mellan deras lärarekårer. Men hvad
folkskolornas lärarekårer angår, har samarbete
just varit deras ledande lösen allt ifrån den
dag, då de kommo till fullt medvetande om
att de ägde ett samfäldt mål; steg för steg
hafva de skaffat sig de för samarbetet
nödiga medlen, såsom läraremöten, lärarepress
och lärareföreningar, och steg för steg hafva
dessa arbetsmedel vidgats, så att de nu inom
hvart och ett af de nordiska landen äro
allmänna - utom i Finland, där
språkstriden tyvärr äfven i detta afseende verkat
söndrande.

Målet för d,et sålunda inledda samarbetet
mellan folkskolans män och kvinnor inom
hvarje land har först och sist varit
folkskolans och folkbildningens höjande. Och
i samma mån som samarbetet blifvit fullt
och rikt, i samma mån har det målet
blifvit vunnet. Det har gått som det heter i
det gamla Havamal: Brand brinner af brand,
låge tändes af låge. Liksom af stängningen
och själf tillräckligheten gjorde blicken skum
och sinnet trängt, så har samlifvet verkat
värmande, väckande och frigörande på
läraren och därigenom gifvit honom ökad kraft
att verka värmande, väckande och frigörande
på de unga. Genom att träda i förbindelse
med hvarandra hafva de skilda
landsdelarnas lärare endast vunnit, ingenting förlorat,
och man har ånyo erfarit sanningen af den
gamla lagen, att på det ideella området
vinsten växer på ju flera händer den
fördelas, eller, såsom en af våra skalder
uttrycker det, att

ju mer du delar med dig,
desto mera har du kvar.

Nåväl - om denna det andliga
samarbetets grundlag icke förlorat sin giltighet
inför landskapsgränserna, så förlorar den
icke heller sin giltighet inför riksgränserna.
Den sträcker sin makt lika långt som det
andliga samarbetet själft d. v. s. lika långt
som människor verka för ett gemensamt
ideellt mål. Därför har det ock länge
gifvits ett visst samarbete mellan alla
kulturfolks uppfostrare; alla äro vi ju t. ex.
Co-menius’ och Pestalozzis lärjungar. För min
del tror jag, att äfven detta vidsträcktare
pedagogiska samarbete en gång skall kläda
sig i ordnade former. Men först och främst
tror jag naturligtvis på nyttan och
nödvändigheten af ett dylikt samarbete mellan
nationer, som så lefvande höra samman som
de skandinaviska.

Ty så lefvande är i själfva verket
samhörigheten mellan dessa folk, att ingenderas
odling kan rätt fattas utan att ses i sin
allmänt nordiska ram. Vi äro framvuxna
ur en samfäld stam, som skjuter så högt
upp i tiden, att vi genom historiens
gryning tydligt kunna skönja, att den är en.
Våra tungomål stå hvarandra så nära, att
vi endast behöfva någon tids vana och
öfning, icke någon grammatisk eller
syntaktisk undervisning för att förstå hvarandra i
tal och skrift. Skillnaden mellan de många
bygdemålen inom samma land är större än
skillnaden mellan våra tre litteraturspråk.
De naturförhållanden, af hvilka vi
bestämmas, äro visserligen olika, men ingalunda
så, att de draga skarpa gränslinjer mellan
våra riken. Ty olikheten mellan
Trönde-lagen och Jämtland, Skåne och Själland är
mindre än olikheten mellan Söndmör och
Hedemarken, Kirunavara och Söderåsen,
Grejsdalen och Västerhafskusten. Och så
kommer härtill - hvad som i och för sig
är afgörande - att vi stå inför en
gemensam framtid. Ingen lärer numera kunna
blunda för den påtagliga vissheten, att
samma historiska öde skall öfver oss gånga.
Äfven till dem af oss, som tro sig mest
trygga, ljuder skaldens maning:

Tror du dig ensam trygg? Så är ej
våldets art.

Var viss, det klappar ock uppå din
fjällport snart.

Betänksamt Ödet står med griffeln höjd

att rista

i kopparn in vår dom, den eviga, den sista.

Och - väl att märka - det är icke
allenast våldet, det är i första hand den
s. k. fredliga eröfringen, som hotar vårt
fortbestånd. Om vi skandinaviska folk tro,
att den odling, som vi på samnordisk grund
framarbetat och som är vår insats i
mänsklighetens lif - om vi tro, att den är en
framtid värd, då må vi betänka, att den
omgifves af kulturkretsar med
öfverväldigande massa och därför äfven med
öfverväldigande attraktion. Låt blett
förbindelsetrådarna mellan våra små skandinaviska
kulturkretsar brista - de skola då lossna
från hvarandra, ryckas ur sin gemensamma
bana och sakta men med omotståndlig makt
sugas in i de främmande kulturvärldar, som
röra sig i deras närhet, redo att uppsluka
dem l Det är framför allt i vår inre,
kulturella sammanhållning, som vår borgen för
en framtid ligger, och det är ett
själfbe-drägeri, om någon söker intala sig, att han
kan arbeta för det ena folkets odling utan
att se den i dess samhörighet med de
öfrigas.

#

För de nordiska nationaliteternas
barndomsskolor innebär detta, att de ej kunna
fylla sin uppgift att bibringa bekantskap
med och kärlek till det egna folket, utan
att de i samband härmed äfven bibringa
bekantskap med och kärlek till
frände-folken.

Må man häremot ej invända, att detta
är en ny uppgift för våra redan förut allt för
betungade folkskolor! Uppgiften är icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:43:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1900/0549.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free