Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 38. (977.) 19 september 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 38
SVENSK LÄRARETIDNING.
637
gån: Hvilken ställning bör den kristne intaga
till utvecklingsläran? Och särskildt böra
skolans målsmän fråga sig: Hvilken ställning
böra de intaga till densamma?
Ty redan i skolan kan det för barnets sunda
utveckling förtviflade förhållande äga rum,
att det vid undervisningen i det ena ämnet
(kristendomskunskap) får lära en sak, som
sedan kullkastas vid undervisningen i ett
annat ämne (naturhintoria), hvilket
förhållande ej blott nödvändigtvis måste förvirra
barnet, utan hos detsamma kan väcka ett
tvifvel, som kan medföra vi d tom f ät t an de följder.
Lyckas skolan undvika denna fara, kan den
dock icke hindra, att barnet utanför skolan
blir påverkadt af hvad man kan kalla tidens
starkaste tanke. Och då måste den skola,
som lägger den kristna tron till grund för
barnets sedliga lif, antingen kraftigt och
afgörande sträfva att slå denna tanke till
jorden, eller kristna den: inordna och upptaga
den i det kristna trosmedvetandet. Detta
senare låter sig göra.
Vid en undersökning af den Darwinska
teorien skall man finna, att den stöder sig
på fakta, inför hvilka man måste böja sig.
Fullt matematiskt kan dock sanningen af
densamma ej bevisas, och vid närmare
begrundande skall man upptäcka brister hos
dem. Tal:n hade själf en gång med allvar
och hängifvenhet studerat utvecklingsläran
för att därigenom vinna inre harmoni, men
fullt Öfverbevisad af densamma var han aldrig.
Han hade en känsla af, att den nog
innehölle sanning men icke den fulla sanningen.
Särskildt den satsen, att den underbara
ändamålsenlighet, som nu visar sig i naturen,
skulle vara en produkt af tillfälligheter, var
ägnad att väcka tvifvel angående lärans
sanning.
Genom flera exempel ur naturhistorien
illustrerade tal:n detta påstående. Darwin
hade för öfrigt själf ej kunnat undgå att
bekajas af tvifvel beträffande sin teori, om han
också alltid återvände till densamma. Han
fann själf vanskligheter i den men tröstade
sig med, att mycket kan ske under de
millioner år, hvarunder utvecklingen fortgått.
Denna utveckling under millioner år är
emellertid ej mindre underbar än en skapelse
på en gång. Om det vore naturens ordning,
att en växt spirade upp och utvecklade sig
på en minut, skulle vi betrakta en sådan
långsam utveckling som den, vi nu se för
våra ögon, som det härligaste under. Man
kan icke förstå den långsamma utvecklingen
utan att med den kristne tro, det en
skapande Gud står bakom det hela. Då först
blir utvecklingsläran enkel och lättfattlig,
och själfva skapelsetanken blir skönare, då
man tänker sig skapandet fullbordadt genom
en utveckling.
Många, som i öfrigt hylla den Darwinska
hypotesen, vilja dock ej följa den så långt,
att de tillämpa den på människan. Men skall
man kunna undvika faran af att barnet
beträffande människans tillkomst får under
kristendomslektionerna lära ett och i
naturalhistorien något annat, så måste man taga
steget fullt ut och medgifva, att äfven
människan genomgått en utveckling i likhet med
andra lefvande varelser. Och detta behöfver
ej strida mot den kristna läran. Guds egen
Son har ju själf i moderlifvet undergått en
utveckling.
För den, som tror på Gud såsom skaparen,
uppstår en svårighet vid förklaringen af det
ondas tillvaro i naturen. Huru har världen,
som Gud vid skapelsen fann »ganska god»,
kunnat blifva så ond? Öfver allt i naturen
härskar det onda och råder en vild skräck
för detsamma. Denna gåta erhåller sin
lösning, endast om man helt kristligt enfaldigt
antager, att allt det onda härstammar från
den onde, en personlig ande, som i sitt fall
drog hela jordelifvet med sig, och icke från
Gud. Utan att man antager detta, kan det
heller icke blifva tal om en frälsning genom
Jesus Kristus. Men här träffa vi på en punkt,
hvari utvecklingsläran icke låter sig förenas
med kristendomen. Ty den rena utvecklings-
läran har icke behof af någon frälsare och
är sålunda härutinnan afgjordt antikristlig.
Föredraget mottogs med bifall.
J. E. Bn.
Det tredje föredraget i kristendomsfrågan
hölls sista mötesdagen af den danske
skole-bestyrer H. C. Fredriksen och behandlade
spörsmålet:
Religionsundervisningen och konfirmationen.
Ordförande var fröken Anna H. Holsen.
Efter afsjungandet af l:a versen af
psalmen »Lover den Herre» uppträdde hr
Fredriksen och anhöll till en början om
öfverseende, ifall han på grund af språket
icke skulle lyckas göra sig fullt förstådd
af samtliga närvarande. Sitt anförande hade
han i mötesprogrammet sammanfattat i
följande hufvudpunkter:
Afskaffa det befallda; låt båda delarna vara
en fri sak l Blott därigenom kan
kristendomen bevaras i barnens hjärtan. - Väl är
konfirmationen icke anbefalld i samma
mening som religionsundervisningen; men i
regeln kan ett barn, som icke är konfirraeradt,
svårligen få någon plats ute i världen. Så
till vida är konfirmationen befalld.
Talaren ville till en början »anslå
tonen» i sitt föredrag sålunda: Med
religionsundervisning menade han icke
undervisning efter ett eller flera bud utan att
lefva lifvet fullt ut till dess yttersta gränser
efter förmåga.
I andra ämnen vore det så, att om något
barn icke kunde lära ett eller annat af dem,
vore det befriadt därifrån(?). Endast i fråga
om religionsundervisning ägde en dylik
frihet icke rum, och dock borde den framför
allt på detta område göra sig gällande.
Då det gällde att lefva lifvet fullt, måste
hvar och en göra sin insats efter förmåga.
Här berodde det icke på det större eller
mindre mått af kunskap man ägde, utan
på troheten äfven i det lilla. Talaren
erinrade i detta sammanhang om änkans
skärf, som i Kristi ögon hade större värde
än alla de rikas mynt.
Religionen vore ingenting annat än lifvets
källa, och lifvets källa vore Gud. Att
undervisa i religion vore således att föra
barnen till Gud och visa dem, hvilken mäktig
kraft han är. Därmed borde man begynna
så tidigt som möjligt.
Religionsundervisningen kunde anknytas till nästan hvilket
ämne som helst. Så t. ex. ligger det i
ett barns bröst något, som känner sig
lyf-tadt och närdt, när vi förtälja det Nordens
hjältesagor. »Att föra barnen i hjärtats
och sinnets samförstånd med den starkaste
- det är att undervisa dem i religion.»
När vi framställt en följd af bilder ur
lifvet, kunna vi spörja, hvad lifvet är. och
svaret skall komma så godt som af sig
själft: »Den, åt hvilken mycket är gifvet,
af honom skall mycket varda utkrafdt.»
Vi lärare böra betänka, att jorden är ett
verk af den allsmäktige; när vi undervisa
barnen i geografi, så kunna vi äfven här
lära dem känna Gud. Så kunde vi äfven
vid undervisningen i de öfriga ämnena lära
barnen känna Gud, äfven om vi icke nämde
hans namn.
Att undervisa barnen i religion vore
sålunda något helt annat än att undervisa
dem i katekes eller annan lärobok. Visa
barnen genom olika bilder - icke från
Moses, icke från profeterna eller Johannes
döparen, de äro för stora - utan från de
närmast liggande, de små, fram till de stora
och slutligen till den störste l Visa dein
hvad som finnes i ett människohjärta, fast
ingen ser det! Visa barnen: så långt kunna
vi nä med egna krafter; rnen när frestelsen
kommer, finnes frälsningen endast i Guds
ord.
Detta är att undervisa i kristendom.
Barnen skola veta, att om de äldre äro
skapade till Guds beläte, så äro barnen det
också. Vi skola lära dem, att de äro störst
i Guds rike.
Att vara kristen i kyrklig mening vore
enligt talarens bekännelse att svara ja på
vissa frågor, att lära något och kunna
något, men icke att vara något.
Det första vi hade att göra, för att vår
kyrka skulle återfå något af sin förlorade
makt, vore att taga de lefvande barnen och
och föra dem till den lefvande Guden,
hvarhelst han är att finna.
Jesu religion var att uppoffra sig själf
för de många, likaså apostlarnes, Gustaf
II Adolfs m. fl. »Visa barnen detta, så
har du enklast undervisat dem om Gudi»
En sådan undervisning som den af
talaren skildrade kunde ej påbjudas, behöfde
det icke heller; den vore ett naturligt
uttryck för den religiösa känslan hos läraren.
Andra afdelningen af föredraget - om
konfirmationen - hann talaren ej utveckla.
Föredraget, som präglades af den
varmaste öfvertygelse, mottogs med lifligt
bifall, hvari endast en enstaka hyssjning
förmärktes. A. K.
Inkomst- och utgiftsstat för
skolväsendet
torde i dagarna uppgöras af resp.
skolråd för att framläggas på de ordinarie
kyrkostämmorna i nästa månad. Då
åtskilliga nya bestämmelser trädt i
kraft, sedan förra årets stat
uppgjordes, torde en sammanfattning af dessa
nya bestämmelser vara på sin plats.
I främsta rummet erinra vi om det
nya ålderstillägget å 100 kr., sorn
tillkommer lärare och lärarinnor, hvilka
innevarande år uppnått eller med årets
utgång uppnå 15 ordinarie tjänsteår.
Såsom flera gånger framhållits i denna
tidning, utgår detta tillägg fr. o. m. l
januari året näst efter det, hvarunder
det 15:e tjänsteåret gått till ända,
hvadan de, som senast den l januari 1886
tillträdde ordinarie plats, äro berätti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
