Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 39. (978.) 26 september 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 39
sin graf. Två gånger uppfördes han på
förslag till biskop i Växjö, tre gånger till
professorsbefattningar. Af många lärda och
vittra sällskap var han ledamot. Endast
Srenska akademien försummade att i honom
förvärfva sig en prydnad.
Ofantligt mycket kunde vara att säga om
W. såsom skrif stallare (en af de alsterrikaste
i Sverige), vältalare och själasörjare.
Enbart hans reformatoriska arbete i
Västerstad kunde gifva stoff till en utförlig fram
ställning. Han mötte där råhet, okunnighet
och förvildning i hög grad. Men han grep
nitiskt verket an i ord och handling med
den påföljd, att tillståndet inom få år
betydligt förbättrades både i andligt och
ekonomiskt hänseende.
Som bekant har Wieselgren vunnit sia
största namnkunnighet för sin outtröttliga
verksamhet och sina käcka strider i
nykterhetens tjänst. I Västerstad började han
kampen mot dryckenskap och
rusdrycks-handtering med goda följder. Många
brännvinspannor lyftes från elden, en
nykterhetsförening bildades, som 1836 utbredt sig i
fem län, räknande 3,000 medlemmar och
bland styrelseledamöter 180 åboar, hvilka
frivilligt upphört med brännvinstillverkning.
Från olika håll kallade man denne
undergörare till hjälp.
På tillskyndelse af den bekante Samuel
Owen stiftades 1830 i Stockholm vårt lands
första allmänna nykterhetsförening. I dennas
tjänst företog W. åren 1838-46 sina
bekanta missionsresor genom flera af Sveriges
landskap och höll sina lågande tal mot
dryckenskap och rusdryckstillverkning. Med
sin skarpa, rastlösa penna verkade han i
samma syfte. Hån, gyckel och smädelser
kunde lika litet afskräcka den orädde
kämpen som smicker och bifall förmådde tjusa
honom. Det blef en stark väckelse i
sinnena, och så förbereddes den betydelsefulla
ändringen i brännvinslagstiftningen, hvilken
genomfördes på 1850-talet och haft med sig
goda följder. På somliga orter uppkom bland
bönderna starkt missnöje öfver den mistade
husbehofsbränningen. I en och annan
landsort hotade detta missnöje att öfvergå till
våldsamheter. Någon rådde då Oskar I att
sända småländska ryttare för att tukta de
bångstyrige. »Nej», svarade konungen;
»den kuren är väl för skarp. Men en
tapper småländing skall jag skicka dem. Han
torde kunna lugna sinnena.» Han menade
Wieselgren. Denne företog nu (1855) sin
sista stora nykterhetsfärd och lyckades
genom sina ord gjuta olja på de upprörda
vågorna.
Huru storartad än denna Wieselgrens
nykterhetsmission kan betecknas, så
utgjorde den dock ett jämförelsevis ringa arbete
vid sidan af annat, som han uträttat
förnämligast för fyllande af sina prästerliga
plikter. Det, som kan sägas vara själfva
kärnan i dessa, tog han på fallaste allvar
och gjorde därvid icke allenast hvad honom
lagenligt kunde åläggas utan därjämte hvad
kärleken dref honom till. Mönstergill och
höjd öfver allt beröm var hans prästerliga
verksamhet i Västerstad. Äfven i Helsing
borg arbetade han rastlöst och hade mången
pröfvande strid att utkämpa. Af flertalet
bland hans församlingsbor vid Sundet mottogs
också underrättelsen om hans utnämning
till domprost i Gröteborg som en jobspost.
»Hans exemplariska oegennytta, själf
uppoffrande och kärleksfulla nitälskan för
församlingens bästa, hans milda och
anspråkslösa väsen hade, långt mera än
hans lysande talegåfvor, bidragit att
afväpna hans motståndare och tillvinna
honom kärlek.»
57-årig men likväl frisk och vid god
vi-gör kom han till Göteborg. Äfven här
visade han en rastlös nitälskan för allt
sannskyldigt godt, och arbete fattades honom
visserligen icke i en af landets största
församlingar. I många fall gick han sin egen
väg och var en originell, frisinnad
prästman, som mera såg på lifvet och väsendet
än på formerna. Så länge krafterna räckte
till, predikade han flitigt i »tid och otid»,
i kyrkor och skolsalar, i parkerna och å
exercisheden. Stundom ilade han från
domkyrkans predikstol till »asylen»; ett ytterst
torftigt härbärge för samhällets mest
förfallna, husvilla sjåare, sjöng ett par
psalmverser och talade öfver dagens text för
dessa utstötta och föraktade - ojh det
icke utan frukt. Klagopredikan efter Oskar
I upprepade han på eftermiddagen för en
stor åhörareskara vid kanten af
exercisplatsen, och de talrika söndagspromenerande
i parker och alléer utanför Vallgrafven
träffade ej sällan domprosten uppstigen
på ett bord invid ett träd, där han utan
störande uppträden höll ett vältaligt
föredrag, Länge skulle man fått leta efter
någon annan präst, som vågat göra efter
det. Ja, han drog icke ens i betänkande,
att någon gång låta höra sig från
lekmannapredikanternas talarestolar. Att han
sålunda var vänligt stämd mot den
frikyrkliga riktningen, att han gynnade och
främjade söndagsskoleverksamheten, att han till
och med lät sig väljas bland de göteborgska
ombuden, hvilka 1856 inför regeringen f
ram-ställde önskan om representationsreformens
genomförande - detta och åtskilligt annat
skaffade honom naturligtvis vedersakare, icke
minst inom hans eget stånd. Säkert är
likväl, att på mer än ett sekel ingen
prästman i Göteborg verkat till så stor
välsignelse som Wieselgren. Själf var han
mycket välgörande i det tysta, och på hans
tillskyndelse öppnade många fromma
mecenater sina börsar för välgörande ändamål,
bland annat till hufvudsaklig bekostnad af
ett par nya kyrkor.
Både med ord och handling visade W.,
att han varmt deltog i sträfvan för en god
folkundervisning. För åstadkommande af
en sådan verkade han nitiskt under
årtiondet före folkskolestadgans tillkomst. Då
han kom till Västerstad, befunnos barnen där
utan annan undervisning än den, som erhölls
i en ytterst torftig kringgångsskola, som
blott hvartannat år kom till socknens
af-lägsnare delar. Förmågan att läsa var en
sällspord konst, och många vuxna försam-
lingsbor voro okonfirmerade. Såsom ett godt
hjälpmedel i sin reformverksamhet satte W.
folkskolan i bättre skick, så att blott efter
ett par år en besökande yttrade sig med
beröm om densamma.
Det framgår tydligt bland annat af
Wieselgrens beundran för den bekante
folkupplysningsvännen, riksdagsbonden Nils Månsson
i Skumparp, att W. stod vid sidan af dem,
som lyckades frambringa 1842 års
folkskolestadga. Genom sin ganska segerrika kamp
mot dryckenskapseländet under seklets förra
hälft har W. utan tvifvel i väsentlig mån
bidragit att framkalla den lifaktighet i
sträfvandet för bättre folkundervisning, hvilken
yppade sig få år efter det man i betydlig
grad lyckats hämma rusdrycksfloden.
Vid Wieselgrens ankomst till Göteborg
var man där som bäst sysselsatt med att
omdana folkskoleväsendet. Han deltog
lifligt däruti, och i likhet med sin företrädare,
Thomander, slöt han sig till den
uppfattningen, som tog sig uttryck i anhållan hos
regeringen, att allmänna rådstugan
(sedermera stadsfullmäktige) skulle träda i
kyrkostämmornas ställe i fråga om val af
skolstyrelse och beviljande af anslag till
skolväsendet. Han såg tydligen ingen fara för
kyrkan i den kungliga resolution, som, med
bifall till denna anhållan, satte Göteborgs
skolväsende i en säregen ställning.
Vida flitigare än öfriga själfskrifna
prästerliga ledamöter bevistade han allmänna
folkskolestyrelsens sammanträden. På hans
förslag anordnades särskild undervisning för
äldre personer, som försummats i
barndomen, för döfstumma, för polska judebarn
o. s. v. Han uppsökte försumliga
föräldrar, vanartade, för brott tilltalade barn, drog
försorg om anordnandet af barngudstjänster
o. s. v. När man en gång inom
skolstyrelsen var något betänksam i fråga om
upplåtelse af skollokaler för söndagsskolor,
anhöll han, att det åtminstone måtte
medgifvas den kyrkoherde, som hade de flesta barn
i sin församling, att på
söndagseftermiddagen samla en del af dem kring sig i en
skolsal. Icke så sällan besökte han
skolorna under deras arbete. Ej så långt fore
sin bortgång gjorde han, stödd på
inspektörens arm, en rund liksom for att taga
afsked. Han satte sig en kort stund och
hörde på, stod därefter upp och yttrade
några varmhjärtade ord till barnen samt
tog farväl. Hans allra sista
nykterhetsföredrag hölls för folkskolelärjungar i
Jo-hanniskyrkan.
Redan under sin lifstid vann W. inom
vida kretsar varmt erkännande for sin
oegennyttiga verksamhet. Uttryck däraf gaf bland
andra ärkebiskop C. F. af Wingård, som
likväl i mångt och mycket ej var
Wieselgrens meningsfrände. Han yttrade en gång:
»Svenska folkets största välgörare i våra
dagar äro Karl XIV Johan och P.
Wieselgren, båda snillen, båda de ädlaste hjärtan.
De skola måhända icke själfva få se de
välsignelserika frukterna af sitt arbete; de
skola kanske röna otacksamhet af ett
otacksamt släkte, men släkten, som komma,
skola välsigna dem.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
