Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 40. (979.) 3 oktober 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
672
SVENSK LÄRARETIDNING.
JS:r 40
denna minimigräns skall med samhällets
fortgående odling alltid höjas.
Elementarbildning omfattar till regeln
ingenting annat än bildningens grunder, d ä.
grunderna för allmän mänsklig bildning. Enär dessa
grunder måste vara lika för alla människor,
borde elementarskolan aldrig kunna vara mer
än en, vara - med andra ord - folkskola.
Det är alltså denna skola,, som bör utgöra
det gemensamma grundlaget för en nations
offentliga undervisningsväsen; det är här
grunden skall läggas till dess allmänna
bildning ; det är härifrån förgreningarna böra ske
till specialskolor för de särskilda studier och
öfningar, som påkallas vare sig af anlagen
eller det praktiska lifvets fordringar.
Det kan invändas, att vi därmed lagt
grunden för den allmänna bildningen allt för låg;
men detta blir icke förhållandet, då man blott
utsträcker folkskolan - d. ä. den allmänna
elementarskolan - betydligt högre än hon
ännu i de flesta länder hunnit. För att
antyda en yttre gräns, dit hon bör nå, vilja vi
uppställa en ålder af 12, 13 ä 14 år.
Ungefärligen till denna gräns, till det
kun-skapsmått och den mogenhet, som densamma
i vanliga fall innebär, anse vi den
allmänmänskliga bildningen böra ostörd och
oafbruten fortgå. Därefter kunna förgreningar i
specialstudier begynna, likväl med iakttagande
däraf, att de allmänna ämnena kunna och
böra fortgå i vissa successiva studier äfven
inom specialskolorna, åtminstone inom
åtskilliga af dem. - - -
Grunddragen till undervisningsväsendets
organisation blifva:
Från basen af den allmän-mänskliga
bildning, som bibringas i den för hela nationen
gemensamma elementarskolan (folkskolan),
utgrena sig de särskilda studierna och
öfning-arna uti specialskolor, från hvilka
människan utgår i lifvets skola, där hennes
sträfvan bör fortfarande vara att allt mera utbilda
sig till sann humanitet, till duglighet i det
kall, där hon blifvit satt att verka, samt till
en god medborgare.
Under det nya riksdagsskickets tidigaste
år var här berörda fråga ofta föremål för
diskussion, dels inom pressen, dels vid
riksdagarna. Hedlund upptog densamma till ny
behandling bland annat hösten 1867 genom
en uppsatsföljd i Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning under rubriken »Om sättet
att förnuftsenligt ordna den offentliga
undervisningen». Han sökte där visa, huru »vårt
lands hela undervisningsväsen, från dess
botten till dess spets, skulle kunna ganska
lätt (1) ordnas i ett helt stort och harmoniskt
system ».
Uttrycket »ganska lätt» afspeglar på ett
ypperligt sätt Hedlunds orädda optimism.
Såsom man lätt inser, var
organisationsförslaget ganska genomgripande. Oafsedt
folkskolans upptagande såsom allmän bottenskola
och läroverkets grundliga reformering innebar
det, hvad universiteten angår, en klyfning af
den nuvarande »filosofiska» fakulteten i 6 nya
fakulteter, af hvilka den första -
betecknande nog - skulle uteslutande ägnas åt
»undervisningskunskap» och benämnas den
»pedagogiska fakulteten»!
Trots all sin hoppfullhet insåg Hedlund
ock nogsamt, att planen ej skulle blifva
genomförd i brådkastet och afslutade därför
sina betraktelser* med följande ord:
* Uppsatserna »Om grunderna för
uppfostran» samt »Om sättet att förnuftsenligt ordna
den offentliga undervisningen> sammanfördes
i en liten bok med den gemensamma titeln
»Till undervisningsfrågan», tryckt i Göteborg
1868. Den kan - såsom af det ofvan sagda
torde framgå - än i dag förtjäna läsas och
begrundas.
Lösningen häraf är framtidens uppgift, men
för att denna framtid ej skall vara alltför
af-lägsen^ måste samtiden börja tänka på saken
och göra den till sitt kraf.
Undertecknads personliga bekantskap med
Hedlund förskrifver sig från vintern 1874
-75, hvilken jag tillbragte vid Göteborgs
seminarium. Att jag, ehuru bosatt i östra
Sverige, begaf mig till västkusten för att taga
lärareexamen berodde i själfva verket just
på honom. Ursprungligen hade jag tänkt
söka mig in vid ett sydligare seminarium
och för ändamålet bland annat förskaffat
mig en dåtida seminarists första
förnödenhet - en handskrifven »katekeslunta».
Det var ett kostbart dokument - hade
kostat mig nära 20 kr. - proppande fullt
af rubriker och indelningar: I, 11, III;
A, B, C; l, 2, 3; a, b, c; al, bl, cl; aa,
bb, cc o. s. v. i oändlighet. Inte för att
jag var rädd för ett verkligt dogmatiskt
studium, men gentemot denna torra
formalistiska bråte var Norbecks beryktade
teologi såsom en ren vederkvickelse, och jag
ryste vid tanken på att nödgas förnöta min
tid med något så absolut ofruktbart. Nu
hade emellertid niin lyckliga stjärna fogat
det så, att Göteborgs seminarium just vid
den tiden blifvit rensadt från luntväsendet.
Detta hade nämligen af en fanatiskt
schar-tauansk seminarielärare blifvit drifvet öfver
alla gränser och till den grad missbrukadt,
att det ådragit sig allmänhetens
uppmärksamhet. Hedlund hade fått fatt på
luntorna och blossat upp i rättmätig harm samt
i sin tidning anställt en så grundlig och
eftertrycklig räfst, att vederbörande måst
gripa in och förbjuda hela oskicket. Den
omständigheten hade bestämt mitt val.
Huruvida våra dagars seminarister öfver
allt äro fullständigt befriade från
luntskrif-vandet är mig icke bekant. Dock kan det
väl numera endast vara en skugga af hvad
det fordom var. Äran härför tillkommer i
främsta rummet Hedlund, och hade han
ingen annan förtjänst om vårt folkskoleväsen,
så vore denna stor nog.
Göteborg var för 27 år sedan ingen »rolig»
stad. En stackars lärareyngling från
landet visste på lediga stunder inte hvar han
skulle göra af sig. På hvardagarna
erbjödo museet och det i sin första
begynnelse varande nmseibiblioteket en högt
värderad tillflyktsort. Men
söndagseftermiddagarna l Gator och torg voro så tomma,
att den enslige vandraren hörde genljudet
af sina steg från husmurarna och endast
med afund kunde tänka på alla de
respektabla familjemänniskor, soin sutto där
innanför fönsterluckorna vid blossande brasor och
tända lampor samt med sitt engelska »my,
house is my castle» i sina tankar.
Understundom, när ensamhetskänslan blef
allt för tryckande, bet jag då min
höggradiga bondblyghet i mig och trängde mig
med klappande hjärta in i S. A. Hedlunds
»castle», soni den tiden låg vid någon af
Hamngatorna. Såsom min fars son
mottogs jag alltid med varmaste välvilja såväl
af värden själf som af hans fru, Torsten
Rudenschölds älskvärda dotter. Trots de
mellanliggande åren lefva dessa söndagsaft-
nar ännu i min tacksamma hågkomst.
Sam-lifvet uppbars af den vackraste patriarkaliska
anda; särskildt erinrar jag mig, att
tjänstflickorna behandlades alldeles såsom
medlemmar af familjen.
Vid några tillfällen hade jag tillfälle att
råka Viktor Rydberg, hvilken då var som
barn där i huset. Liksom Hedlund varit
en hjälp för Torsten Rudenschöld och brutit
väg för hans lifsgärning, så utgjorde han
sedan lång tid tillbaka ett stöd för Rydberg.
»Utan Sven hade Viktor Rydberg aldrig
blifvit något», brukade ju ock denne säga.
Jag kan icke underlåta att i detta
sammanhang anföra ett litet drag, som visar,
med hvilken öm grannlagenhet den äldre
vännen vårdade sig om den yngre. Det
var en kväll, då familjen var samlad kring
lampan. Rydberg vandrade, som hans sed
var, fram och tillbaka genom våningen med
händerna på ryggen samt försänkt i sina
egna tankar eller syner. Man lät honom
vara i fred och samtalade endast med låg
röst. På salongsbordet lågo en mängd
planschverk, hvari jag bläddrade. Bland
dem befann sig ett franskt diktverk af
Pierre Dupont, hvilket hade till ämne sagan
om den vandrande juden samt var
illustre-radt af Gustave Doré, som den tiden stod
på höjden af sitt rykte. Som jag nu
bläddrar i boken, lutar sig Hedlund mot mig
och hviskar: »Den här intresserar för
närvarande Viktor alldeles ofantligt, han går och
rufvar öfver det här ämnet, det är bestämdt
något i görningen.» Jag tänkte icke vidare
däröfver, och händelsen föll alldeles ur mitt
minne, ända tills jag i »Litterärt album» för
1877 fick läsa »Prometeus och Ahasverus»,
som jämte »Den nya Grottesången»
måhända är den mäktigaste af Rydbergs alla
dikter.
Ej sällan talades inom familjen om
upp-fostringsangelägenheter. En gång fick jag
för Hedlund och Rydberg redogöra för.
mina erfarenheter från de danska
folkhögskolorna, hvilka jag besökt och studerat
under vintern 1873-74. Jag dolde härvid
icke de svaga sidor, hvaraf de grundtvigska
skolorna enligt min uppfattning då ännu
ledo, och som betydligt afkylt den
hänförelse, jag för dem hyst, men Hedlund
menade, att där det blott funnes lif och
varm nitälskan för det goda, där skulle
nog utvecklingen medföra, att vidlådande
svagheter efter hand folie bort. Och
häruti, liksom i så mycket annat, har hän ju
fått rätt.
Måhända var det på tal om Danmark
och dess förhållanden, som Hedlund kom
att beröra den hållning, hvilken han och
Rydberg intagit under början af
fransktyska kriget 1870, då de i strid med
allmänna meningen i hela vårt land bestämdt
klandrat den napoleonska
lättsinnighetspoli-tiken. Han talade med en viss stolthet om
denna tid, då han i orubblig ’trohet mot
sin öfvertygelse satt sin egen och sin
tidnings ekonomiska existens på spel och sett
sig smutskastad af forna vänner samt
utropad såsom en af tyskarne köpt förrädare.
Och han hade sannerligen rätt att känna
stolthet och glädje öfver att hafva
genomgått ett sådant eldprof för karaktären. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
