Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12. (1,003.) 20 mars 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 12
ädla sträfvande och han har tillika kraftigt
främjat detsamma. Det har ock varit
honom förunnadt att vid mer än ett tillfälle
i det rätta ögonblicket gifva ett klart,
träffande och samladt uttryck åt de tankar
och känslor, som rört sig inom kåren, och
detta på ett sätt, som gjort, att denna kår
så att säga i hans ord sett en spegelbild
af sitt eget bättre jag. Däraf förklaras ock
det mäktiga gensvar, hans ord vid dylika
tillfällen funnit i åhörarnas sinnen och
deras kraft att verka tändande, samlande och
enande.
Ett par brottstycken ur hans anförande
vid Sveriges allmänna folkskollärareförenings
minnesfest i Vetenskapsakademiens hörsal
i Stockholm den 5 augusti 1895 må väl i
detta sammanhang finna en plats. På tal
om föreningens syfte och utveckling
yttrade han bland annat följande, som alltid
förtjänar hållas vid lif och hågkommas:
Skolarbetet är ett personlighetsarbete, en
inverkan af mera utvecklade personer på
mindre utvecklade i syfte att främja de
senares utveckling. Förnämsta krafvet är då,
att läraren själf är en personlighet, som
befinner sig i oaflåtlig utveckling, och förnämsta
faran ligger däri, att han lämnas att sjunka
samman i någon ensam vrå, där
själfbelåten-hetens och trångsinnets spindelväfvar lägga
sig öfver hans tankevärld, och där han
småningom glider allt djupare ned i slentrianens
sega dy. Mot denna för skolarbetet i högsta
grad ; ödesdigra fara finnes intet säkrare
medel än samlifvets sol och tankeutbytets friska
vindar. Där en allmän lärareförening är hvad
den bör vara, där utgör den en stor
växelundervisningsanstalt, som verkar till
själfrann-sakning, till pröfning och eftertanke samt
eggar till ständig fortgång och utveckling.
Och i fråga om betydelsen af att
folkskollärarekårens samlade erfarenhet måtte
få göra sig gällande och Öfva ett
bestämmande inflytande vid fastställandet af de
yttre formerna för folkskolans verksamhet
yttrade han vid samma tillfälle:
Jäg vet, att man på vissa håll skall
bestrida allt detta och låta oss förstå, att
lärarekårens utdaning är seminariernas ensak, att
pedagogiken ombesörjes af de officiella
pedagogerna och att skolväsendets yttre former
bestämmas af myndigheterna utan
inblandning af »obehöriga» rådgifvare. J[ag vet ock,
att man nu, liksom så ofta förut, skall söka
framställa vår kårs sammanslutning till
organiserad samverkan såsom föranledd af några
enskilda personer, hvilka begagnat sig häraf
för att, som det heter, »svinga sig upp till
politisk betydelse och vinna ära, i åtskilliga
fall äfven ekonomisk fördel».
Dylika försök skola emellertid för hvarje
dag som går visa sig alltmer vanmäktiga.
Visserligen finnes ännu inom vår kår en och
annan, som låter skrämma sig af sådant -
som hvarje gång det gäller att uttala en
mening, känner sitt hjärta beklämdt vid tanken
på hvad den eller den skall tycka - och
som i detta »trälens klenmod» rent af ser en
folkskollärares första dygd. Men det idealet
har nu förlorat sin förgyllning. Allt flera
hafva fått smak på att tillhöra den flock,
som »älskar sina egna tankar tänka», och
som håller hårdt på
vår goda rätt att of verväga,
hvad oss höfves, öppet oinskränkt,
för att se’n vår trygga mening säga
åt all världen, fritt och oförkränkt.
Må man gärna säga, .att hvad som här
blifvit yttradt endast är ett uttryck för
foik^kol-lärarekårens starka själfkänsla. Javäl! Men
det är icke den själfkänsla,, som betraktar sitt
stånd och sin person såsom tillvarons
medelpunkt, och som alstrar skråanda och
själfför-häfvelse, utan det är den äkta själfkänsla, som
endast är en del af vår fosterlandskänsla och
som består af på en gång ödmjukhet och
stolthet: ödmjukhet att vara blott en liten del
af ett helt, stolthet att vara en lefvande och
behöflig del af ett för vårt lands framtid
oumbärligt helt.
Genom sitt flitiga deltagande i
folkskollärarekårens föreningslif har Fridtjuv Berg
i ej ringa mån bidragit till detta lifs
utveckling. Detta har han gjort till en del
genom sitt personliga föredöme. Städse
har hans uppträdande kännetecknats af
grundlig sakkunskap och sakligt intresse,
och hans anföranden hafva alltid utmärkts
af en ovanlig klarhet och tankereda och
därjämte präglats af lugn och besinning, på
samma gång de omisskänneligen burits af
en stark underström af varm och lefvande
personlig öfvertygelse. Häruti äfvensom
uti den absoluta frånvaron af hvarje slags
skolmästarefåfänga har man att söka
grunden till det betydande inflytande, hans ord
alltid utöfvat, och till den aktning, som
äfven från motståndares sida visats honom.
De förtjänster, Berg i öfrigt inlagt om
Sveriges allmänna folkskollarareförening
förtjäna i detta sammanhang, om ock blott i
största korthet, påpekas. I egenskap af
centralstyrelsens sekreterare under åren
1888-97 var ett med hvarje år ökadt och
synnerligen drygt arbete lagdt på hans
skuldror, och hos en hvar, som haft en
närmare inblick i detta arbetes
beskaffenhet och sättet, hvarpå det fullgjorts, har
ej rådt mer än en mening om värdet och
betydelsen däraf. Vare sig det gällt
utredningar af de ärenden, som under nämda
tid stått på Sveriges allmänna
folkskollärareförenings program, eller det gällt
verkställighetsåtgärder i form af inlagor till
myndigheter o. d., alltid har han varit redo
att taga hela bördan eller lejonparten däraf
på sig. Hans samvetsgrannhet, grundlighet
och stora formella talang ha därvid
kommit väl till pass. Att flera af
centralstyrelsens framställningar till vederbörande
beaktats och vunnit gehör, att förtroendet
för allmänna föreningen efterhand stegrats
och att föreningsbandet allt fastare
tillknutits kan i ej ringa mån tillskrifvas
Bergs förtjänstfulla verksamhet såsom
centralstyrelsens sekreterare.
Äfven som Sveriges allmänna
folkskollärareförenings vaksamme »Argus», hvilken
haft sig ålagdt att i Svensk Läraretidning
bevaka föreningens intressen, har Bergs
verksamhet varit af högt värde. Här må
blott erinras om de stundom hetsiga,
stundom smygande och försåtliga angrepp, för
hvilka föreningen tid efter annan varit
utsatt, och hvilka i Svensk Läraretidning
kraftigt tillbakavisats.
Det torde Jcke vara indiskret att vid
detta tillfälle omnämna - hvad som för
öfrigt knappast är kändt utom den trängre
kretsen af Bergs förtrogna - att han i
följd af nämda sekreterarebefattning i
åratal åsidosatt sina egna personliga intressen
äfvensom andra för honom viktiga
intellektuella arbeten och intressen. På åtskilliga
håll i landet tyckes man dock ha anat
något sådant, hvilket framskymtat i de
tacksamhetsadresser, som från åtskilliga
kretsföreningar sändes honom för det sätt, hvarpå
han skött sekretariatet i centralstyrelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
