Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 13. (1,004.) 27 mars 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 13
SVENSK LÄRARETIDNING.
211
pedagog med europeiskt rykte – riktade
en gång enskildt till mig den skämtsamma
anmärkningen, att jag måtte hålla-styft på
titelväsendet. Han hade lagt märke till,
sade han, att jag visat mig påfallande
angelägen att vid alla möjliga tillfällen, på
böcker, på mötesprogram och hvad det nu
kunde vara, erhålla en viss titel, nämligen
titeln folkskollärare.
I första ögonblicket vardt jag litet häpen,
ty själf hade jag aldrig tänkt på den saken.
Men efter något besinnande måste jag
vidgå, att hvad han sagt nog ägde sin
riktighet. Den anmärkta egenheten berodde
verkligen icke på en slump, icke heller
på någon afsikt; den var ett omedvetet
uttryck för hela mitt sätt att känna och
tänka med afseende på mig själf.
.lag har under de gångna femtio åren
kommit att umgås och samverka med folk
af allehanda stånd och villkor: med
personer vid läroverken och universiteten, inom
pressen och politiken, inom litteraturen och
konsten. Jag skattar deras bekantskap
utomordentligt högt, och jag är i deras
sällskap idel öga och öra. Men det kan
icke hjälpas, understundom händer det mig,
att jag bland dem känner mig till mods
som en resande i främmande land. Hvad
jag ser och hör väcker mitt intresse, min
beundran, ibland kanske äfven min afund.
Men det ligger liksom en främmande ton
däröfver, jag befinner mig liksom ett stycke
utanför. Och i själfva verket gör jag ock
så. Huru vidt mina akademiskt bildade
umgängesvänner än må skilja sig i fråga
om ståndpunkt, åsikter och intressen, där
löpa dock dem emellan tusen fina trådar,
ett oändligt nät af gemensamma intryck
och stämningar, gemensamma minnen från
gymnasiet och akademien, från Odinslund
eller Lundagård. Till mig, folkskolläraren,
löpa inga af dessa tusentals trådar; jag
befinner mig utom den sam trafiken; jag kan
icke blicka tillbaka på en ungdomstid, då
man kunde hängifva sig åt sitt fria,
be-kymmerslösa väsen och »ingen annan sorg
försökt än att mustaschen växte trögt»;
jag gömmer . icke på några muntrande
hågkomster om »natioiisgruff», att icke tala
om »torggruff» eller liknande älskvärda
ung-domsdårskaper; jag har aldrig tågat med i
den glada skaran efter tonerna af »Sjung
om studentens lyckliga dag». Det är
därför helt naturligt, att jag i mina
öfver-klassvänners lag understundom har en
förnimmelse af att vara liksom litet bortkommen,
liksom litet afsides, men att jag i stället
måste känna mig så mycket mera hemma
bland mina egna. Med dem har jag
visserligen ofta kämpat och kifvat, bland dem
har jag mången gång gifvit och mottagit
hårda slängar, men hvem lägger sådant på
sinnet! De äro i alla fall af samma lera
som jag, de äro kött af mitt kött och ben
af minom beiiom. Allt nog, den där
anmärkningen ägde sin riktighet: jag är och
jag vill betraktas som folkskollärare med
hull och hår, och jag tror mig i fråga om
inbiten »klassmedveteiihet» kunna mäta mig
med hvem som helst.
För att icke missförstås skall jag
emellertid be att få tillägga något om hvad
jag menar, då jag säger, att jag är och
vill betraktas som folkskollärare. Vi lärare
öfver hufvud taget ha det ju så ställdt,
att bekantskapen med oss hufvudsakligen
knytes under barndomen och att
föreställningen om oss hufvudsakligen bildar sig af
barndomens intryck. Åtminstone folkskolan
och folkskolans lärare blifva därför vanligen
bedömda icke efter hvad vi för närvarande
äro eller sträfva att vara eller att blifva,
utan efter hvad vi för en mansålder sedan
ej sällan voro. Föreställningen om folkskolan
är hos de flesta ej förknippad med tanken
på den skola, vi just nu hålla på att
arbeta fram eller skola till att arbeta fram:
en barndomsskola med sol och blommor
och glädje, en skola med lek och sång och
saga och poesi, utan den är i stället ofta,
att icke säga oftast, förknippad med minnet
af katekesplugg, stryk, tråkighet, kyla och
pedanteri. Länge, allt för länge har man i
folkskolläraren sett en skolfux, ett slags
andlig underofficer, som kan sitt exercisreglemente
och sitt tjänstgöringsreglemente och som
utan att resonera mekaniskt marscherar
fram eller tillbaka eller på stället allt efter
som kommandot ljuder.
Äger jag någon förtjänst och skall jag
våga vara oblyg nog att i en så stor krets
som denna medgifva möjligheten af att så
är, så ligger förtjänsten däri, att jag från
mina tidigaste år svurit underofficers-anden
inom min kår ett evigt och outsläckligt
hat, en sannskyldig Hannibalsed. Jag har
varit en af dem, som sökt häfda, att
folkskolläraren måste kränga af sig
skolfux-hammeii och stå fram som en vidtblickaiide,
för allt godt vaken man med eget omdöme,
egen pröfning och eget ansvar. Jag har
varit en af dem, som sökt göra gällande,
att folkskolläraren icke får lefva af spärrad
i en vrå, blind för allt annat än läxor och
kurser och tjänstgöringsbetyg och
utnämningar, att han måste känna sig som en
lefvande del af sitt folk och meddelaktig i
dess odling, att han skall kunna säga till
sig själf: ;’ag är medborgare och människa,
och inga af min nations och af
mänsklighetens sto:*a intressen äro mig främmande.
Jag skulle vara glad, om detta kunde i
någon mån tjäna sofn ursäktande förklaring
för att jag så ofta gifvit mig in på
områden, där mina krafter icke på långt när
räckt till. Jag vet utmärkt väl, att det
mesta jag sysslat med varit mig »över
yEvne». Inte hade jag t. ex. något att
förkunna från de röda talarestolarna
därute på Gärdet, som inte hvilken annan som
helst kunde sagt lika bra eller bättre. Men
hvad jag ville visa, hvad jag ville
truni-peta ut, det var, att en folkskollärare får
och skall och måste sympatisera med denna
väldiga arbetarerörelse, som fyller och
behärskar vårt tidehvarf och som, jämte så
mycket annat, bär äfven folkskolans
framtid i sin hand. Och då någon af mina
vänner en gång narrade mig till Uppsala
för att hålla ett litet föredrag för
»Ver-dandisterna» på den tiden, då de voro som
värst utskrikna kring hela Sveriges rike
såsom smittoförande skadedjur - inte hade
jag något att bjuda dem på, jag kände
mig tvärtom förfärligt fattig och paltig, där
jag stod inför dem. Men hvad jag ville
visa, det var, att en svensk folkskollärare
talar till hvem han vill, och att han är i
sin fulla rätt, då han ådagalägger sin
sympati med en ungdom, som intresserar sig
för annat än brödstudier, punsch och gask,
och som har mod nog att våga sitt skinn,
d. ä. sina framtidsutsikter, för
tankefrihetens, pröfiiiiigsfrihetens, yttrandefrihetens
heliga sak. Och - för att nu inte plocka
fram flera exempel - inte må någon tro,
att jag inbillat mig kunna uträtta något
nämnvärdt inom den svenska riksdagen.
Nej - men äfven där har det varit något
jag velat visa, det nämligen, att
folkskolläraren har och skall ha sin plats i det
medborgerliga lifvet, att han skall betrakta
sig om icke som folktribun, så dock som
ungdomstribun - om det är tillåtet att
använda ett dylikt s j älf gjordt ord - och
att folkuppfostringsintresset är ett likaså
berättigadt samhällsintresse som någonsin
fabriksintresset, agrarintresset, rust- och
rotehåHareiiitresset eller hvad de nu allt
må heta.
Jag har 1111 i afton hört, och det icke
blott i vältaliga utan, hvad mera är, i
vänliga och hjärtliga ord uttaladt, att man
funnit mina ansatser berömvärda. Sådant
är alltid fägnesamt att höra, och ni
behöfva inte vara rädda, att jag skall ta skada
däraf; då man som jag är i tillfälle att göra
jämförelser, är man snarare frestad att bli
försagd än att bli dumdryg och pösig. Jag
skall därför af det gifna erkännandet med
djupaste tacksamhet mottaga den andel,
som kan belöpa sig på mig. Den andel,
säger jag, ty det vill jag nu till sist
betona, att jag är endast en i en stor skara,
endast en vid sidan af de många, många,
som sitta därute i de spridda bygderna, i
de ensliga skolstugorna, ofta under de
svåraste villkor, och som känna och tänka och
sträfva i samma riktning som jag. Ha ni
nu funnit mig förtjänt af uppmuntran, huru
mycket mer gäller det då icke om dem !
Må det därför tillåtas mig att i denna
stund betrakta mig som en representant
för dem, för alla, som inom vår folkskola
längta och sträfva framåt! Må det tillåtas
mig att mottaga edert erkännande å deras
vägnar och låta det gå vidare till dem!
Jag ber er att förena er med mig i en
väl-gängsönskan och ett lefve för den kår, jag
tillhör, den framåtsträfvande svenska
folkskol lärarekåren. Den lefve!
Öfriga tal.
Godsägaren och landstingsmannen
Kristoffer Gustafsson i Dj urkälla erhöll därpå
ordet och meddelade, att han med
anledning af dagens betydelse rest upp till
Stockholm för att bringa Fridtjuv Berg en
hälsning från hans hembygd i Östergötland.
Talarens bekantskap med B. vore precis
på dagen 50 år. Han hade haft den lyckan
att för 50 år sedan såsom 13-årig gosse vara
inackorderad hos dåvarande folkskolläraren A.
Berg i Ödeshög. För nutidens människor
kunde det kanske vara intressant att höra,
att man där fick husrum och god mat och
dessutom en undervisning, som icke var någon
godköpsundervisning, för 100 banko om året.
Talaren hade en alldeles särskild anledning att
bevara den 20 mars 1851 i sin hågkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
