Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 17. (1,008.) 24 april 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 17
SVENSK LÄRARETIDNING.
281
låta sig bestämmas. Naturligtvis kan
staten i viss mån tvingas. Det har ju också
utskottet medgifvit. Men staten bör i detta
hänseende ej gå längre, än den verkligen
är tvungen till. Så synes det mig, att
statsutskottet resonerat och riktigt
resonerat, när det framkommit med det förslag,
som här föreligger. Det är visserligen sant,
att i Göteborg och Hernösand högsta
lönebeloppet är 2,400 kronor för vanliga
folkskollärare, men i alla de öfriga städerna
uppgår däremot högsta lönen för städernas
lärare icke till mera än 2,000 kronor*. Är
det skäl att höja lönerna för lärarne vid
seminariernas öfningsskolor öfver hela linjen
till 2,400 kronor, därför att i två städer
det finnes en sådan löneklass? Det synes
mig vara oriktigt, då man i princip är
emot själfva sättet att gå till väga, och jag
tror icke heller, att det är behöfligt.
Seminariernas öfningsskolor skulle däraf nog
ej komma att lida, ty lärarne vid dessa
skolor hafva dock en ställning, som är i
så pass hög grad, om jag så får säga,
ärofullare, d. v. s. mera ansedd, att detta nog
lär uppväga den lilla skillnad, som blir i
öfversta löneklasserna i Göteborg och
Hernösand. För resten får jag säga, att om nu
några städer äro så liberala eller genom
kyrkostämmobeslut drifvits till sådan
libe-ralitet, må då väl också dessa städer kunna
utsträcka sin liberalitet till lärarne vid
seminariernas öfningsskolor, ty man får
besinna, att dessa egentligen äro folkskolor i
seminariestäderna. Det är
seminariestädernas folkskolebarn, som där få sin
undervisning, och om seminariestäderna för
öfrigt slippa aflöna lärarne i öfningsskolorna,
må det väl ej vara så krångligt att få dem
att medgifva den löneförhöjning, som kan
behöfvas för dem, i sammanhang med
förhöjning åt de öfriga folkskollärarne.
Hela frågan är icke tilltalande med
afseende å sin historiska omgifning, och då
tycker jag icke, att man bör gå längre, än
man är nödsakad att gå, och jag tycker
ej, att man är nödsakad att gå längre, än
statsutskottet föreslagit. Därför yrkar jag
bifall till statsutskottets hemställan.
Biskop Billing är en man, hvilkens
ord i allmänhet gifva starkt genljud.
Så ock vid detta tillfälle.
Läroverksadjunkten .A. G. Törner från Växjö
skyndade sig att på följande
karakteristiska sätt tillkännagifva sitt
instämmande :
Till försvar för utskottets uttalande har
anförts, att de ständiga höjningarna af
folkskollärarnes löner och det af dessa
höjningar åvägabragta ökade inflytandet på
kyrkostämmorna icke precis böra så
mycket gynnas och understödjas. Ja, jag
instämmer till fullo i detta. Det är sorgligt
med våra folkskollärare, att de aldrig blifva
nöjda. Med korta mellantider, snart sagdt
år efter år, komma de och begära
förhöjning, och att de söka begagna sina högre
inkomster till att skaffa sig större
inflytande på kyrkostämmorna (!), är en
beklaglig och sorglig sanning. -. - -
* Såsom förut meddelats, är denna uppgift
oriktig.
Att beledsaga uttalanden af nu
anförda art med några betraktelser torde
näppeligen vara behöfligt. Ingen
folkskollärare skall kunna misstaga sig
om den anda af »förtroende och
kärlek», som genom dem så varmt
strömmar honom till mötes. Och ingen
lärer väl heller kunna betvifla, att det
är genom sådana uttalanden, som man
bäst vinner folkskollärarne och låter
dem känna, alt de icke stå ensamma.
Fyra norrlandskandidater
hafva i detta och förra numret blifvit
föreslagna till det stundande
centralstyrelsevalet. Det synes oss lämpligast, att
norrländingarne på något sätt själfva
bestämde sig för hvilken de speciellt
önska, så att kretsarna i öfriga delar
af riket kunde vid valet taga hänsyn
härtill. Eljest inträffar kanske nu som
förut, att på grund af röstsplittring
ingen får den nödiga majoriteten.
Bättre än hos oss
hafva folkskollärarne i Finland det
ställdt i ekonomiskt hänseende. Vi
erinra härom, enär nyligen
fullkomligt oriktiga uppgifter angående de
finska lärarnes löner stått att läsa i
de flesta svenska tidningar.
Minimilönen är i Finland 1,000 mark (däraf
staten bidrager med 800 mark). Hvart
femte år stiger lönen och utgår efter
20 år med minst 1,640 mark (däraf
staten lämnar icke mindre än 1,440
mark). Medan hos oss
begynnelselönen utgör 700 kr., är den i Finland
720 kr., och medan hos oss slutlönen
är 1,000 kr., stiger denna slutlön i
Finland till minst 1,180 kr. - detta
trots de billigare
lefnadskostnader-na i Finland. Härtill kommer, att i
Finland fortfarande utgår utom öfriga
naturaförmåner äfven kofoder (varde
100 kr.), under det hos oss denna
naturaförmån nu är borttagen.
Blott ett lefvebröd,
icke ett lefnadskall, icke ett föremål
för personlig hängifvenhet och kärlek,
är folkskollärareyrket tydligen för en
och annan af sina utöfvare. Inom
detta verksamhetsområde, liksom inom
hvarje annat, finnas en .del personer,
hvilka ägnat sig däråt endast emedan
de på något sätt skola förtjäna sitt
lifsuppehälle, och hvilka icke ens
under sysselsättningen med detsamma
kommit att fästa sitt hjärta därvid.
Så länge de icke hafva tillgång till
något annat, mera inbringande och
förnämligt förvärf, hålla de nog hårdt
på alla de rättigheter, som de
möjligen i egenskap af lärare kunna äga,
men detta endast för så vidt dessa
rättigheter innebära någon förmån
för dem personligen. Lyckas
personer af sådant slag på ett eller annat
sätt höja sig öfver folkskollärarens
ställning, så blir ock hela deras
intressekrets i ett slag omskapad. De
lägga af sig sitt förra kall alldeles
som man lägger af sig en utsliten
röck, och på uppkomlingars vanliga
vis göra de allt hvad i deras förmåga
står för att bringa §in förra tillvarelse
i möjligast djupa glömska. Ej sällan
händer det, att de nu uppträda såsom
de ifrigaste motståndare till sina gamla
yrkeskamrater- samt deras »öfverdrifna
pretentioner» och i öfverensstämmelse
härmed äfven till folkskolan samt alla
sträfvanden för dess höjande.
Allt emellanåt läser man i
tidningarna berättelser, som borde fylla hvarje
folkskollärare med harm öfver att inom
hans kår kunnat finnas personer, hvilka
varit så absolut .främmande för allt
hvad verklig samhörighetskänsla och
äkta lärareanda heter. Som
afskräckande exempel vilja vi för tillfället
anföra endast en notis, som just i
dessa dagar går genom pressen.
I en af Värmlands socknar - berättar
Filipstads Tidning - finnes en
skolrådsledamot, f. d. folkskollärare, som gjort till sin
lifsuppgift att på allt sätt motarbeta det, som
länder till folkupplysningens fromma.
Särskildt äro fortsättningsskolor och slöjdskolor
honom en nagel i ögat. Sådana inrättningar
äro af ondo. »Få barnen bevista
fortsättningsskolan, vilja de sedan ej ägna sig åt
kroppsligt arbete, och slöjden bidrager till
att draga ungdomen till städerna och
industriella platser», påstår han. Samtidigt med
dessa föregifna skäl har han icke förmått
dölja sin fasa för de ökade inkomster, som
lärarne komma i åtnjutande af genom
nämda skolor. »Så länge jag lefver», säger han,
»skall jag arbeta emot både
fortsättningsskolor och slöjdskolor.»
Att någon, som deltagit i
lärarekårens sammanslutningssträf vanden,
skulle kunna på dylikt sätt urarta,
är väl otänkbart.
Föreningsverksamheten har här en viktig uppgift att
fylla.
SKO LNYH ETER
Folkskolebudgetens
öfverflyttande på stadsfullmäktige. Har
varande stadsfullmäktige hafva nu afgifvit
yttrande till k. m:t med anledning af
folk-skoleöfverstyrelsens hemställan om
öfverflyttande från kyrkostämmorna till
stadsfullmäktige af beslutanderätten i de frågor,
som röra folkskolebudgeten.
Enhälligt och utan diskussion biträdde
stadsfullmäktige beredningsutskottets
hemställan, enligt hvilken stadsfullmäktige skulle
förklara sig ej hafva något att erinra mot
en dylik öfverflyttning. I motiveringen
yttrade utskottet bl. a. följande:
Det nu väckta förslaget att till
stadsfullmäktige öfverflytta bestyret med den
gemensamma folkskolestaten rinner äfven utskottet
sig böra förorda, då det knappt numera lider
något tvifvel, att kyrkostämmorna föga ägna
sig för dithörande angelägenheters
handläggning och, såsom drätselnämdens första
afdelning erinrat, en dylik öfverflyttning är en
lämplig komplettering af beslutet om
folkskolebyggnadernas öfvertagande af staden,
För den ifrågasatta ofverflyttningen hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
