Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 17. (1,008.) 24 april 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 17
för kyrkan en reform, hvilken blifvit
förordad af kyrkans egna närmaste
målsmän.
Beträffande frågan i öfrigt yttrar
samma ärade samtida, hvars
uttalanden vi ofvan omnämt, bland annat
följande, som förmodligen skall vara
riktadt mot oss;
Under agitationen för införandet af den nya
ordningen i hufvudstaden har man icke.
underlåtit att i tid och otid åberopa sig på
erfarenheten i Sveriges andra stad. Hvarje den
minsta åtgärd till förbättring af härvarande
folkskoleväsen har af en tidning samvetsgrant
noterats och kommenterats till favör för
systemet. Däremot har den iakttagit tystnad i
fråga om bristerna i härvarande
folkskoleväsen - ända till de senaste veckorna.
Förmodligen anser den nu slaget vara vunnet.
Förut har den förklarat, att inga olägenheter
förnummits af den i Göteborg följda praxis.
Vi hafva aldrig hört till dem, som
»göra i opposition». Finna vi något
berömvärdt, så berömma vi det; finna
vi något klandervärdt, så klandra vi det.
Det »system», hvarefter en
folkskolestyrelses budgetförslag handlägges, får
enligt vår mening icke bestämma omdöipet
om denna styrelses handlingar. Vi ha
med största beredvillighet gifvit vårt
erkännande åt de framsteg, som skett
i Stockholm, Norrköping, Örebro,
Helsingborg och Trelleborg samt å flera
andra orter, där folkskolebudgeten
behandlas af kyrkostämmorna, och vi
kunna alldeles icke se, hvarför vi ej
på samma sätt borde »samvetsgrant
notera» de förbättringar, som vidtagits
i Göteborg, där nämda budget
beslutas af stadsfullmäktige.
I fråga om möjligen förefintliga
brister på en eller annan ort, är det vår
grundsats att »iakttaga tystnad», till
dess vi om dessa brister erhålla någon
tillförlitlig kännedom. För öfrigt är
det gifvet, att många brister kunna
finnas, utan att någon skolstyrelse
därför käiot ställas till ansvar. Särskildt
måste detta ofta vara fallet i afseende
på budgeten, i fråga om hvilken man,
såsom hvar och en i offentliga
angelägenheter något bevandrad nogsamt
vet, måste räkna med många
faktorer, hvilka det icke alltid är så lätt
att få bukt med - detta alldeles
oafsedt om man på vederbörande ort
använder det ena »systemet» för
budgetens behandling eller det andra.
Huruvida Göteborgs folkskolestyrelse
förut gjort sig förtjänt af några
svårare anmärkningar, därom borde vår
ärade samtida haft lättare tillfälle att
göra sig underkunnig än vi. Ägnadt
att väcka förvåning är i alla händelser,
att den uppträdt synnerligen lamt och
tveksamt i- fråga om ett så uppenbart
och allvarsamt missgrepp som
folkskolestyrelsens senaste förklaring, att man
icke bör inlåta sig på att utkräfva
skolgång af skolpliktiga minderåriga
arbetare. Ännu mera förunderligt är, att
samma ärade samtida hittills »iakttagit
tystnad» med afseende å ett förhållande,
som dock måste varit densamma väl
bekant, men om hvilket vi först
under de senaste veckorna fått
kännedom, nämligen att i Göteborg vid
sidan af folkskolestadga och
skolreglemente den praxis varit gällande, att
för afgång enligt folkskolestadgans §
47 fordrats »endast fyra godkända
betyg i samtliga folkskolans
kunskaps-och öfningsämnen».
Saker af denna för folkskolans
verksamhet afgörande vikt har den icke
velat »blanda sig i», såsom den
uttrycker sig. Dem har den öfverlåtit
åt oss. Si älf har den sysslat med hvad
. . . -t
soin i dess ögon naturligtvis vant vida
mera betänkligt, nämligen att den
myndighet, hvilken i Göteborg
beviljar penningemedlen, icke genom sin
titel betecknas såsom »kyrklig».
Så handlar man, då man saknar
den egenskap, som kallas - blick.
»Förtroende och kärlek»
eller huru man »vinner» folk-
skollärarne.
För fem år sedan hölls i Stockholm
den ^ sjette allmänna svensk-lutherska
prästkonferensen. Därvid förekom
följande öfverläggningsämne: »Det
svenska prästerskapets uppgift med afseende
på vår tids bemödanden att höja
folkbildningen.» Vid behandlingen häraf
uppträdde biskop Billing med ett
anförande, som på den tiden väckte stor
uppmärksamhet inom
folkskollärarekåren. Han berörde däri
prästerskapets förhållande dels till folkskolan,
dels till folkskollärarns. Beträffande
det förra yttrade han bland annat:
Prästerna skola hafva den berömmelsen
- och därvid hafva de följt högsta
vederbörandes anvisningar - att de på
folkskolan lagt ned arbete i otrolig grad, och jag
tvekar icke att säga, att de lagt ned litet
mer än de borde hafva gjort) ty visst är,
att de pressat församlingarna. Och när
därtill kommit de öfver måttan nitiska
folkskoleinspektörerna, så har resultatet blifvit,
att vårt folk i detta stycke anstränges så,
att det är tid på, att man begynner
besinna sig en smula.
Angående prästernas förhållande till
folkskollärarne uttalade sig biskopen
som följer:
Till svar på frågan, hvad som är »det
svenska prästerskapets uppgift med afseende
på vår tids bemödanden att höja
folkbildningen», skulle jag vilja säga: Mig
förekommer det, som om prästerskapets
bemödanden att höja folkbildningen framför allt
borde * gå ut på det svenska -prästerskapets
förhållande icke till folkskolan utan till
folkskollärarne.
Jag tror, att det svenska prästerskapets
förnämsta uppgift i afseende på
folkbildningen nu är att vinna, att vid sig, vid den
svenska kyrkan, vid det svenska folkets
bästa minnen binda folkskollärarne. Visen
folkskollärarne förtroende och kärlek, låten
dem känna, att vi behandla dem såsom i
viss mån ämbetsbröder i församlingens
uppfostran, i kyrkans arbete! Låten
folkskollärarne icke känna sig stå ensamma!
Låten dem söka sin nästa icke där långt borta,
utan låten dem finna sin. nästa hos
prästerna! Och låten lärarinnorna rinna sin
nästa hos prästfruarna!
Jag tror, att detta är för ögonblicket det
viktigaste, som det svenska prästerskapet
kan göra för att höja folkbildningen.
Församlingen hälsade anförandet
med starka bravorop. Huruvida dessa
mest gällde varningen mot att vara
»öfver måttan» nitiska för folkskolan
eller maningen att bemöta
folkskollärarne såsom kära ämbetsbröder lämna
vi därhän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
