Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 24. (1,015.) 12 juni 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
SVENSK
N:r 24
sammanfalla. Man behöfde blott söka böta
några af de svåraste lyten, hvarmed de
skilda språkens stafning vore behäftad, för
att -större, öfverensstämmelse i och med
detsamma skulle af sig själf uppstå. Det
gällde i allmänhet endast att låta
hvartdera språket uppgifva en oförnuftig
teckning .för; en riktig och emot ändamålet
bättre svarande, hvilken ett af de andra
språken redan ägde. Genom ett sådant
tillvägägående såge man alltid sitt eget
språks rätt till godo, på samma gång man
sökte så vidt möjligt gifva de skilda
språken samma likhet för ögat, som de redan
ägde för örat.
Med sådana grundsatser var det
gifvetvis icke synnerligen svårt att snart enas
om åtskilliga förbättringar. Hvad Sverige
beträffar voro de viktigaste följande:
bru-, Jiet af e såsom tecken för ä-ljudet
inskränktes (snarast borde e utbytas mot ä vid
åter-gifvandet af ljudförbindelsen ja)’, bruket af
o såsom tecken för å-ljudet inskränktes;
w såsom tecken för ^-ljudet utbyttes mot
v; gr såsom tecken för ft-ljudet utbyttes
mot k] th såsom tecken för ^-ljudet
ut-.byttes mot t] f såsom tecken för ^-ljudet
utbyttes mot v; fv såsom tecken för v-ljudet
utbyttes mot v; x såsom tecken för
ljudförbindelsen ks utbyttes mot ks; den så
kallade gotiska bokstafsformen utbyttes mot
den latinska; främmande ord, som kunde
anses fullt upptagna i modersmålet,
skref-vos på inhemskt vis.
De af mötet framställda förslagen blefvo
naturligtvis skarpt klandrade af de många,
som ansågo, att på stafningens område allt
var bra som det var. Våldsammast blef
klandret i Sverige, hvars största auktoritet på
språkvetenskapens område, J. E. Rydqvist,
gjorde sig till dess . bittre och hänsynslöse
målsman. I harmen öfver en sådan
fräckhet som att vilja skrifva kvinna med k och
hjärta med ä förvandlade han det 1870
utkomna bandet af sitt stora monumentalverk
»Svenska språkets lagar» till en mot mötet
riktad stridsskrift, där tankeredan och den
vetenskapliga besinningen helt och hållet
fått vika fältet för hånet och förbittringen.
Förnämsta föremålet för dessa blef mötets
svenske sekreterare. Naturligtvis instämde
alla, som läto sina åsikter bestämmas af
yttre auktoriteter, i fördömelseropen, och i
de dagarna var Artur Hazelius i det
officiella Sveriges ögon sannerligen icke mera
värd än hvilken bråkmakare och själfgjord
samhällsförbättrare som helst i våra dagar.
Men lika fullt var det han, som segrade.
Om icke förr blef detta for alla någorlunda
omdömesgilla klart, då han 1870 och 1871
utgaf sitt arbete Om svensk rättstafning,
hvaraf första delen utgör en allmän
afhandling Om rätt sta f ning ens grunder med
särskildt afseende på svenska språket och den
andra en utförlig Redogörelse för nordiska
rättstafningsmötets förslag till ändringar i
det svenska stafningssättet jämte berättelse
om mötet.’ En rik litteratur i frågan har
sedan dess uppstått, och i åtskilliga
afseenden har en skarpare fonetisk analys
ledt till andra resultat än man då kände.
Men icke desto mindre måste man säga,
att med Hazelii bok var stafmngsfrågan
hos oss i princip en gång för alla afgjord.
Ha. vi i denna fråga redan kommit ett stycke*
på väg, och äga vi utsikter att inom en
ej alltför aflägsen framtid komma ännu,
längre, så är det väsentligen Artur Hazelius,
som vi härför hafva att tacka.
Hvad som gjorde Hazelius så särskildt
skickad att skrifva detta arbete var nog
det, att han var på en gång språkman och
skolman. Att han i hög grad ägde den
förmåga af klar, genomskinlig
framställningskonst, som hör till lärarens största
behof och lyckligaste gåfvor, därom vittnar
hans bok i hög grad. Men den visar ock,
att det var ett starkt pedagogiskt intresse,
som dref honom fram vid hans
reform-sträfvan. Staf ningsf rågan var för honom
en viktig undervisningsfråga. Han påpekade
därför tydligt och bestämdt, att den
omotsvarighet mellan språk och skrift,
hvarunder vi lida, ovillkorligen måste motverka
undervisningens ändarnål.
Det i sig själft oförnuftiga - sade han -
kan icke annat än föra till förvirring i
begreppen och icke till klarhet. Huru många
timmar användas icke i skolorna öfver hela
landet, huru nöter icke det ena släktet efter
det andra tid och papper, böcker och pennor
för att lära sig alla erkända omotsvarigheter
mellan ljud och tecken och sålunda komma
till den ståndpunkt i skriffärdighet, som man
genom att gå den enkla och förnuftsenliga
vägen finge nästan för intet!
För en ytlig betraktelse kan det tyckas
underligt, att Hazelius, liksom andra
»ny-stafvare», kunnat tillmäta en så rent
konventionell sak som »rättskrif ningen» den
utomordentliga vikt, att han däråt offrat år
af arbete och utsatt sig för mångahanda
obehagligheter. Men en sådan undran ’är
alldeles obefogad. Hazelius kastade sig i
nystafningsfejden icke därför, att han
betraktade ortografien såsom någonting stort
och viktigt, utan tvärtom därför, att han
höll den just för hvad den är, nämligen
en mycket oväsentlig och för själfva
bildningen alldeles främmande sak, hvilken
borde inskränkas till minsta möjliga
omfång för att i stället lämna rum för hvad
vida större och viktigare är. Och med detta
större och viktigare menade Hazelius i
främsta rummet den litteratur och i all
synnerhet den folkliga poesi, för hvilken
modersmålet är så att säga kroppen och
skriften den yttre klädnaden. I denna
litteratur och denna folkliga poesi såg
Hazelius ett för undervisningen lika viktigt som
hittills försummadt bildningsmedel.
Efter att år 1860 hafva promoverats till
fil. doktor, hvarvid han försvarat af
handlingen Inledning till Havamal, utnämdes
Hazelius till hufvudlärare i modersmålet vid
Nya elementarskolan i Stockholm. Fyra år
senare blef han lektor i svenska språket
och litteraturen vid högre
lärarinneseminariet. År 1868 offentliggjorde han i Svensk
litteraturtidskrift en mycket
uppmärksammad språklig uppsats om Det svenska
bibelöfversättningsarbetet. Samma år tog han
afsked från sin lektorsbefattning för att
uteslutande lefva som skriftställare.
Ett af de uppdrag, han såsom sådan
erhöll, skulle, i fall det allmänna pedago-
giska läget i vårt land varit ett annat än
det då var,; kunnat blifva af en
oöfverskådlig omedelbar betydelse för svenska
folkundervisningen. Han kallades nämligen
till deltagande i redigerandet af den genom
ecklesiastikdepartementets försorg utgifna
»Läsebok för folkskolan»,
I någon liten mån fick han visserligen
sätta sin prägel på detta arbete. Så är det
alldeles gifvet han, som däri infört den
nordiska forntidssagan. På åtskilliga, stycken
i läseboken, t. ex. »Den fornnordiska
gudasagan», kan man än i dag påtagligen märka,
att de äro af hans hand.
Men i stort sedt fick läseboken ett helt
annat skaplynne än Hazelius önskat. I
hvilken riktning han velat hafva den
utarbetad, visade han genom sitt 1868
utgifna arbete: Fosterländsk läsning för barn
och ungdom. Dess innehåll är intet
ka-leidoskop af sedelärande berättelser,
öfversatta från tyskan, samt orediga
läroboksbitar; tvärtom - allt är af svensk
gjutning, äkta, folklig litteratur: nordiska
forntidssagor (Tors färd till Jättehem, Om Njal
och hans söner), folksägner (om troll,
jättar, tomtar), folkvisor (Den bergtagna,
Näcken), vallvisor, barnsånger och folklekar,
gåtor och ordspråk samt valda stycken ur
vår verkligt klassiska litteratur. Framför
de bägge afdelningar, hvaraf boken bestod,
lästes de båda valspråk, som utgifvaren hela
lef nåden igenom hade ’till sina ledstjärnor,
nämligen den finska runans:
Lyssna till den granens susning,
vid hvars rot ditt bo är fästadt!
samt Geijers:
Från fäder är det kommet; till söner skall
det gå,
så långt som unga hjärtan ännu i Norden slå.
Boken utkom redan året efter sitt första
utgifvande i en andra upplaga. Att denna
blef den sista, lärer väl hufvudsakligen få
tillskrifvas den omedelbart därefter af
Rydqvist utfärdade och af alla offentliga
skolmyndigheter hörsammade
bannlysningsbullan mot »ny staf ningen» och allt som med
denna ägde ringaste gemenskap. En serie
små särtryck därur, som utgafs 1870 under
titeln Småskrifter för folket, kom väl
endast vid enstaka skolor till användning.
Den i våra dagar allt klarare
framträdande nödvändigheten att bereda äfven de
vuxna tillfälle till sund läsning, stod redan
vid samma tid klar för Hazelius, och för
att söka tillgodose behofvet häraf började
han utgifva skriftföljden Svensk folkläsning,
hvaraf tre nummer utkommo, nämligen
Valda sånger af E. d. Geijer (1870), Om
konstgjorda fågelbon och deras innebyggare
af A. E. Holmgren (1870) samt Kapellet af
O. J. L. Almquist (1874). Är det icke
betecknande, att han på vitterhetens område
gjorde början med de båda mest
genomsvenska af alla våra författare samt på de
allmännyttiga kunskapernas område med ett
arbete, som så omedelbart förebådar
friluftsmuseet uppe på Skansen?
Hösten 1872 hade Hazelius beslutat att
i hufvudstaden skapa en etnografisk
samling, afsedd att bevara lämningarna af de
nordiska folkens odling från svunna tider,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
