Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 37. (1,028.) 11 september 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 37
SVENSK LÄRARETIDNING.
’629
njuta af intressant och lärorik tysk
litteratur.
Må det lämnas rum för mig åt
ytterligare ett par reflexioner! Om
föreläsningarnas innehåll och form vill jag
anföra, att så långt min förmåga att
bedöma dem i dessa afseenden räckte
till, fann jag dem öfverallt, hvarest jag
själf hade tillfälle att vara åhörare,
särdeles goda. Likaledes bör såsom en
mycket stor förtjänst hos dem räknas,
att de, då sådant lämpade sig, blefvo
rikt illustrerade och belysta genom
åskådningsmateriel af mångfaldiga slag.
För dem, som med entusiasm
hän-gifvit sig åt sträfvandet för en sund
folkbildning, var det i hög grad
glädjande att se, med hvilket intresse
deltagarne vid de akademiska
sommarkurserna omfattade och brukade de tillfällen
till ökadt vetande och ändelig väckelse,
som där bjödos. Öfverallt såg man
föreläsningssalarna väl besatta, i många fall
öfverfulla. Man lyssnade och
antecknade ibland. Ur allas ansikten lyste
intresset och kunskapsbegäret. Sådant
bådar godt för vårt folks andeliga värn,
en allmän och god folkbildning.
Vackra erkännanden för sina
sträfvanden i folkbildningens tjänst erhöllo
folkskolans lärare och lärarinnor vid flera tillfällen
från universitetets män under årets
sommarkurser. Så var t. ex. fallet vid de
båda tillfällen, då föreningarna Heimdal
och Verdandi inbjudit till sig
sommarkursernas deltagare. Må vi emellertid
låta dylika ord af erkännande sporra
oss till fortsatta ansträngningar uti vårt
ansvarsfulla men sköna uppfostrarekall!
Må genom 1901 års sommarkurser i
Uppsala den uppfattningen hos oss hafva
blifvit fastare befäst än tillförene, att
vi måste dag efter dag och år efter år
öka vårt vetande och vår aiideliga kraft
för att kunna rätt fylla det viktiga
upp-fostrarevärf, som oss blifvit anförtrodt!
Har så skett, hafva dessa kurser
förvisso för oss deltagare varit till sann
välsignelse. A. Vallqvist.
Om landsbygdens skolformer.
Enligt berättelsen om folkskolorna
för år 1898 - Sveriges officiella
statistik - undervisades i städernas
folkskolor 121,953 och i landsbygdens
617,653 lärjungar. I rundt tal liar
landsbygden sålunda fem gånger så
många skolbarn som städerna. De
allra flesta af denna stora barnskara
erhålla ej annan intellektuell träning,
än den folkskolan meddelar, och
andra folkbildnings anstalter måste i
.alla händelser bygga på den grund,
folkskolan lagt. En betydlig
invandring fortgår alltjämt från
landsbygden till städerna. Däraf följer, att
landsbygdsskolan äfven utöfvar ett
direkt inflytande på folkbildningen
i städerna. Den svenska
folkbildningen bestämmes alltså väsentligen
af landsbygdsskolans beskaffenhet.
Landsbygdsskolans öfverväldigande
betydelse för folkbildningen i vårt
land borde hafva föranledt såväl
folkskolans officiella ledare som andra
folkbildningsarbetets ledande män att
ägna största möjliga omtanke och
energi åt dessa skolors
ändamålsenliga ordnande. Då vår folkskola
organiserades på 50-70-talen, blefvo nog
också landsbygdens intressen
uppmärksammade, men under de senaste
25 åren hafva de blifvit allt mer och
mer ställda i skuggan. De tre
editionerna af »normalplan för
undervisningen i folk- och småskolor»
förtälja därom.
Den svåraste uppgiften, som
författarne till detta arbete haft att lösa,
är utan tvifvel att finna en för den
rena landsbygden lämplig skolform.
I slutet på 70-talet, då normalplanens
första edition utkom, var
åskådningen bland föräldrar och lärare på
landsbygden allmänt den, att småskolans
två klasser skulle undervisas
samtidigt af lärarinnan och folkskolans
fyra klasser samtidigt af läraren,
sålunda hvad som nu kallas litt. b och
E. För de allra flesta församlingar
var då och är ännu denna skoltyp
den enda, som kan lämna
någorlunda god folkundervisning utan att
utgifterna stiga allt för mycket i
förhållande till barnantalet.
Hade vederbörande då bemödat sig
om att uppgöra för denna skolform
en väl afvägd läro- och timplan, så
hade vår folkundervisning nu nått
en långt högre utveckling, än hvad
fallet är. Oerfarna om lifvet i
folkskolorna och förblindade af en mängd
i Tyskland ytligt inhämtadt metodiskt
kram förmenade de, att man saklöst
kunde afkorta skoltiden till hälften,
bara läraren var väl tränad i de nya
metoderna. Därför insattes framför
skolformen med full lästid denna
sorgliga skolform, litt. c och C, där
barnen endast erhålla 80 ä 100
läsdagar om året. Denna blef snart
skolmyndigheternas älsklingstyp. Ehuru
endast långa skolvägar kunna gifva
dess tillvaro något berättigande,
infördes den t. ex. på den tätt bebyggda
och bördiga Östgötaslätten. Det var
icke folket eller de lokala
myndigheterna, som togo initiativet härtill,
utan inspektörerna och andra skolans
ledare i denna provins.
Kanske detta var förklarligt, så
länge man ännu icke fullt insåg, att
skolan ej kan blifva den
hufvudfak-tor vid barnets utveckling, som den
är afsedd till och i våra dagar måste
vara, med mindre än att barnet får
stå omedelbart under skolans
påverkan åtminstone åtta månader årligen.
Lärarne förblefvo naturligtvis icke
länge i ovisshet härom. De fingo vid
hvarannandagsläsning erfara, huru
fridagens intryck förbleker och
>ned-rifver, hvad som under läsdagen
uppbyggts, och att vid periodläsning de
åtta månader långa ferierna hos
flertalet lärjungar nära nog fullständigt
utplåna lästerminens lärdomar. Då
därjämte lärotimmarnas antal var
alldeles otillräckligt, i synnerhet för
de ämnen, som afse själskrafternas
träning, så befanns det omöjligt att
uppnå ens det resultat, som kräfves
för afgång enligt § 48 i
folkskolestadgan. Om skolans öfverordnade
brytt sig om att ordentligt undersöka
tillståndet i skolorna och höra
lärarnes vittnesbörd, så skulle de icke
kunnat undgå att öfvertygas om dessa
sakförhållanden.
De, som utarbetade den andra
editionen af normalplanen, kunde i alla
händelser icke vara ovetande om
svagheten hos skolorna enligt litt. C. Men
nu hade de ledande bland dem
kommit så långt, att de ej längre, trodde
på folkbildningens möjlighet i den
utsträckning, som riksdag och regering
angifvit. De höllo sig allt för visa
och höga att lojalt samråda med
skolans lärare, och själfva visste de
ingen annan utväg än, att kasta sig
in på opröfvade och delvis alldeles
omöjliga vägar, som ledde till det
största fiasko, som
ecklesiastikdepartementet någonsin lidit. Våra läsare
hafva säkerligen ännu i friskt minne
de delvis rent af absurda
bestämmelserna om minimikurser.
I stället för att söka finna en
lämplig anordning af skolformen fyra
årsklasser samtidigt inträngdes framför
denna en skolform med tre årsklasser
samtidigt. Denna ger föga lättnad
vid< folkskolans anordning, men då
den förutsatte tre klasser samtidigt i
småskolan, omöjliggjorde den här en
god undervisning. Att den för
landsbygden i det hela taget mest
normala skoltypen sålunda trängts
alltmera tillbaka, hafva flera af
skolinspektörerna och ett stort antal
skolrådsordförande tagit som
förevändning att genomdrifva lärotidens
af-knappning, så att denna folkskolans
urartning, som började i hjärtat af
Östergötland, sedan spridt sig vida
omkring.
Under de senare åren har den
skada, som härigenom åstadkommits,
blifvit uppmärksammad, och det
synes, af flera tecken att döma, som
om den nya normalplanens författare
icke varit obenägna att söka hejda
sjukdomens utbredning. Det
naturligaste medlet härför hade tydligen
varit att sätta den för landsbygden
mest passande skolformen på dess
rätta plats i normalplanen och att
gifva den en så lämplig anordning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
