Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 37. (1,028.) 11 september 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
630
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 37
som möjligt både i fråga om
lärogång och läsordning.
Men huru ser nu litt. E ut i den
nya normalplanen? Se på
läsord-ningen! Läraren har 28 timmar till
omedelbar undervisning. Af dessa
skall han använda nio till
kristendom, däraf sex till katekes. Tredje och
fjärde årsklasserna skola hafva hvar
sina två timmar i katekes. I biblisk
historia går det an, att barnen
sammanhållas i ett läxlag, så att denna
gren af ämnet anses ha nog af två
timmar, men i katekes däremot skall
läraren ha tre läxlag, hvarigenom sex
timmar bli erforderliga! I denna
skolform påbjudas sålunda 70 timmar
katekes årligen för hvarje årsklass,
då däremot 51 få vara nog i den
sämre litt. C. Båda dessa tal äro för
stora i jämförelse med hvad andra
ämnen erhålla. Katekes är det enda
ämne, som i alla skolformer erhållit
samma antal timmar af lärarens
omedelbara undervisning. Det är
tydligen fortfarande gökungen, som tillätes
ogeneradt kasta kamraterna ur boet.
Detta gäller alldeles särskildt om
litt. E.
Sedan nu kristendom fått en
tredjedel af lärarens omedelbara
undervisning, hvad få de öfriga? Geografi,
naturkunnighet och historia äro
någorlunda tillgodosedda. De hafva
sammanlagdt tio timmar. Läsning har
fått fem timmar för alla fyra
klasserna, skrifning en timme/ sång en
timme, geometri en timme och
räkning en timme. Märk väl, att
kate-Jces har sex men räkning blott en
timme för alla fyra klasserna eller högst
15 minuter i hvarje vecka. En sådan
läsordning föreslår vederbörande för
den skolform, som med hänsyn till
rådande förhållanden borde användas
i flertalet af landsbygdens skolor.
Det är tydligt, att den, som gifver
en anvisning af detta slag, icke kan
ha ens en aning om d^t arbete, som
kräfves för att inlära hela tal och
bråk. Eller skall man anse
bestämmelsen tillkommen för att afskräcka
från användningen af denna
skolform? Man gör sig ovillkorligen den
frågan: Huru är det möjligt, att
personer, som icke ha mera begrepp
om skolarbete, våga inlåta sig på
att gifva anvisningar därom? Hvarje
spår af respekt för deras sakkunskap
försvinner inför en sådan företeelse.
Men läsordningen är äfven i flera
andra afseenden olämplig. En
årsklass får t. ex. börja skolarbetet fyra
dagar i veckan med skrifning som
tyst öfning, en dag till och med två
timmar å rad, innan den får fortsätta
med en annan äfvenledes tyst öfning.
De, som nu, mera eller mindre
medvetet, arbeta på att genom lästidens
afknappning reducera
landsbygdsskolan till en mager minimiskola,
hafva säkerligen tänkt, att lärarne
på landsbygden så småningom skulle
vänja sig vid den korta lästiden och
slutligen afstå från sina anspråk på
en lästid, som möjliggör en verklig
folkundervisning. Många folkskolans
verkliga vänner hafva också befarat,
att denna förlamning af lärarens
intresse snart skulle inträffa.
Vid stiftsmötet i Linköping, där
frågan om hel eller half lästid
diskuterades, visade sig dock, att
lärarepersonalen ännu enhälligt
eftersträf-var full lästid. En mera energisk
och allvarlig protest mot dess
afknappning, än den östgötalärarne där
afgåfvo, har aldrig varit hörd. Den
lät som ett rop af förtviflan öfver ett
tungt och omöjligt arbete. Den
synes ock hafva gjort intryck på de
högsta ledarne af skolväsendet inom
stiftet. En östgötatidning berättar
nämligen, att stifts chef en efter
diskussionens slut uppsökte dem, som
ledt diskussionen, och tackade dem
för de upplysningar, som lämnats.
Han insåg, att som det nu är, kunde
det ej få fortgå. Ännu behöfver man
sålunda icke förtvifla om
landsbygdsskolans utveckling, blott de, som
hafva ögonen öppna för dess
betydelse, göra, hvad de kunna.
Hvad är det då, som kräfves?
Främst måste skolformen litt. E.
formas så ändamålsenligt som
möjligt. Lyckligtvis är normalplanen icke
lag och kan ej heller, så beskaffad
som den är, blifva det. Somliga
domkapitel och inspektörer söka
visserligen göra den till skolrådens
tuktomästare i stället för deras rådgifvare,
men detta ändrar ej
folkskolestadgans uttryckliga: »bör upprättas med
ledning af». Detta är tydligen icke
något: »det rätter och packer eder
efter!»
Läsordningen och omfördelningen
måste i första rummet göras om.
Kristendomskurserna kunna mycket
väl delas upp så, att sex timmar äro
fullt tillräckliga icke blott för deras
nöjaktiga inhämtande utan till och
med för uppnående af så goda
resultat, som på detta stadium öfver
hufvud kunna vinnas. De tre sålunda
erhållna timmarna böra användas för
räkning. Fortgår därtill
undervisningen trettio timmar i veckan, såsom ju
brukar ske, erhållas ytterligare två
timmar, som väl behöfvas till
läsning, skrifning och teckning. Denna
ändring lär näppeligen något skolråd
motsätta sig. Om så behöfves, bör
läraren icke försumma att framhålla
den orimliga proportionen, 9 till l,
mellan kristendom och skolans för
det dagliga lifvet mest oumbärliga
ämne. Där förhållandena äro
likartade inom ett område, böra
lärarne öfverenskomma om gemensam
läroplan.
När barnantalet i en vanlig
landsbygdsskola växer, så att det blir för
stort för två lärarekrafter, så böra
lärare och barnavänner ändock
fasthålla vid full lästid och sålunda söka
att få lärarekrafterna ökade i
jämnbredd med barnantalets tillväxt.
Småskolan öfvergår då till litt. a
och folkskolan till litt. B. Men det
är af stor vikt, att intresset inom
skoldistriktet för en utveckling af
denna art beredes i god tid.
Utgifterna böra icke heller ökas
alltför hastigt. Omändringen af
småskolan och folkskolan kan ju ske
med några års mellanrum. Det är
bättre att dragas med för stort
barnantal en tid och sedan få en
ändamålsenlig anordning än att gå
bråd-störtadt tillväga och därigenom
äf-ventyra framgången af en sund
utveckling. Till en början kan också
en duglig småskollärarinna anställas
för folkskolans lägre klasser. Om
lokaler saknas, kan äfven för någon
tid dubblering användas, förutsatt att
skolvägarna äro korta.
Skolformen litt. B är jämförelsevis
väl anordnad. Dock bör äfven här
kristendomsundervisningen kunna
åt-nöjas med 6 timmar i veckan i högre
afdelningen.
Skolor enligt litt B bruka i
framåtgående industrisamhällen snart hotas
af B2, som år 1889 legaliserades för
att hjälpa industriidkare att nedbringa
sina skolutgifter till ett minimum.
Den, som har att leda skolan inom
ett sådant skoldistrikt, behöfver
sannerligen förutseende, energi och
praktiskt förstånd för att lotsa sin
farkost oskadad fram. Låter han
förleda sig att en gång, om ock blott
provisoriskt, acceptera B2, så är
vanligen skolans öde gifvet.
Naturligtvis finnas åtskilliga plats er,
där half lästid är oundviklig, och där
sålunda skolformerna litt. C, F, Gr,
H och I eller något liknande måste
tillgripas. Då dessa skolor äro så
illa lottade på nära nog allt, som är
ägnadt att bringa framgång åt
skolarbetet - lärotid, lokaler, materiel,
lärarekrafter och tillsyn - så behöfva
de mera än andra noggranna och
förståndiga arbetsplaner. Den i
hithörande saker erfarne häpnar dock
öfver de många opraktiska eller rent
af orimliga anordningar, hvaraf
ifrågavarande arbetsplaner lida. Det ser
ut, som om målet endast varit ett:
katekes skall inträngas till sitt fulla
mått; sedan må det gå med det andra
huru som helst. Katekesen har gjorts
till en tung, obändig jätte, som
obarmhärtigt trampar ned allt omkring sig.
Den själf klara sanningen, att
katekes, för att kunna läsas med någon
frukt, förutsätter själsutveckling
genom andra ämnen, är alldeles
förbisedd.
Det är verkligen hög tid, att
Sveriges folk som en man reser sig mot
katekestyranniet, innan det hunnit
alldeles förjaga all kärlek till kristen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
