Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 49. (1,040.) 4 december 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
844
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 46
emellertid och samlades efter sin vana
i det bredvid kyrkan liggande skolhuset.
Läraren gick utanför och väntade.
Biskopen anlände och begaf sig utan
vidare rakt in i kyrkan. Då han där
fann ’endast några’ äldre personer, såg
han förvånad ut och skrek: »Hvar ä’
skolbarnen?» Läraren, som följt efter,
upplyste, att de voro i skolhuset, och
frågade, om meningen varit, att de skulle
samlats i kyrkan. Biskopen blef ond och
svarade, att det var ju klart. Barnen
fingo nu tillsägelse att infinna sig. De
voro något häpna, ty den främmande,
stränge mannen såg ju långt ifrån
intagande ut. »Nu ska de först läsa i
bibeln», sade biskopen. Detta lät sig
emellertid ej göra, eftersom barnen icke
tagit några som helst böcker med sig.
Nu blef det en allt annat än uppbygglig
syn att skåda denne andans man. Hans
ansikte förvreds, och han skrek, så att
det skållade i kyrkan: »Det kunde ni
väl begripa, att ni skulle läsa i bibeln,
när biskopen kom! Har ni då inga
biblar i skolan?» Läraren närmade sig
den upphetsade mannen och upplyste
vördsamt, att det var ferier, att barnen
hade sina böcker i hemmet, och att de
icke vetat något annat om Visitationen
än hvad kungörelsen innehållit.
Biskopen, som tycktes blifva ytterligare retad
af lärarens lugn, skrek ännu värre än
förut: »Har ni då ingen bibel här i
byn?» Läraren erbjöd sig genast att
hämta en sådan bok, och förhöret
började. Trots sin skrämsel redde sig
barnen ganska bra, och den barske
visitatorn kunde ej gärna kassera dem. Men
något erkännande kom hvarken dem eller
skolan till del.
Hvad hade nu ifrågavarande stiftschef
uträttat för folkskolans sak under denna
sin resa? Jo, han hade, i hvad på
honom ankom, sökt sätta en god skola i
misskredit, och han hade undergräft
aktningen för sig själf genom att förklara
allt stå väl till, just där mörkret var
som allra tjockast. Det hade han
uträttat, och därigenom hade han
förmodligen ansett sig bäst gagna kyrkans sak!
En annan meddelare, som har sin
erfarenhet från ett angränsande stift,
har tillsändt oss följande skildring,
hvilken visar, att
biskopsvisitationer-na äfven där förrättas på sådant sätt
och i sådan anda, att deras
otidsenlighet måste blifva uppenbar för
hvar och en:
Det är sant, yttrar han, att dessa »
visita-tioner» icke inträffa så synnerligen ofta,
men hvarje gång de anordnas är jämt en
gång för mycket, och säkert är, att dessa
tillställningar ytterst sällan lämna efter sig
några uppbyggliga minnen. Utan
hänsyn till skolans ferietid befaller
»stiftschefen» med lika absolut som själf tagen
myndighet folkskolans lärarepersonal att
infinna sig i kyrkan till katekesexamen
på bestämdt klockslag. Och här får den
efter herr biskopens kommando timtals
exercera med »barnaläran».
Något enstaka undantag finnes ju nog,
men i regel äro de högst uppsatta
prästmannen icke särskildt entusiastiska
vänner af folkbildningen i hvad gäller
profana ämnen eller det som sträcker sig
öfver katekesen, och icke heller äro de
synnerligen goda pedagoger. Deras
ofantligt djupa vetenskapliga
bildning-här höjt dem så oändligt högt öfver
vanliga dödligas tankegång och ännu
mera öfver folkskolebarnens
förståiids-sfär, att de icke äro särskildt skickade
till examinatorer ens i katekes. Visst
är, att om en seminarielev skulle hålla
en sådan prof lektion, som förekom på
ett visitationsförhör, där visitator själf
var examinator, så skulle han anses
omöjlig för lärarekallet.
Den bistre prelaten, hvars hela
uppträdande bär lagens strängaste prägel
utan en enda linje af evangeliskt ljus,
dundrar fram sin första fråga med en
röst, som isar och förstenar: »Hvad
kallas Kristi verk här på jorden?» Svaret
kommer inte så särdeles modigt men
tydligt och bestämdt från en darrande
nioåring: »Äterlösningsverket.» Men så
har inte examinatorn velat ha det. Han
slår med handen än åt den ena och än
åt den andra i afdelningen utan att dock
kunna få något annat svar. Då blir
han ond mer än med besked och svarar
själf så, som han velat ha det: »Det
är Kristi ämbeten, hans profetiska, hans
ofversteprästerliga och hans konungsliga.»
I en ton, som är så långt ifrån vänlig
som möjligt, vänder han sig därpå till
läraren med en fråga, om barnen icke
läst andra artikeln. Och läraren talar
om, att de visserligen läst den och
kunnat den också, men det var några
månader sedan, och för öfrigt voro
barnen icke vana vid sådana »lektioner»
som den nu pågående. - - - –
Det var icke någon vacker blick, som
läraren fick af sin höge härskare till
svar härpå, och att tillfället ej var ägnadt
att grunda någon djupare vänskap på
någondera hållet, det är ju tydligt.
Men biskopen fortsatte sitt förhör med
första klassen, som skulle redogöra för
synd och straff. Och han frågade:
»Hvilka är det, som Gud hotar att straffa?»
Svar: »Dem, som synda.» Samma
förargelse som nyss, och vilda slag med
händerna för att få annat svar. En
parfvel försöker sig med ett blygt: »Dem,
som bryta mot hans bud.» Men icke
heller detta duger, utan han svarar själf,
då ingen barnatanke kan förstå, hvilket
ord han åstundar: »Dem, som dessa
buden öfverträde - så stod det i min
katekes en gång, och jag tror det står
så än i dag.»
Så var detta förhör slut. Det var
kanske något ovanligt, men liknande
berättas från andra ställen, där biskopen
fått en förutfattad mening om läraren
eller erhållit en vink om behöfligheten
af att en knäck gifves åt lärarens
anseende i samhället.
Meddelaren tillägger, att ofvan
skildrade händelse passerat under
innevarande år, och att det
flerstädes ffått ännu värre till.
Utan tvifvel har det sin nytta med
sig, att någon reser omkring och
undersöker, huru det står till inom
församlingarna. Det kan nog vara
bra, att kyrkoherden allt emellanåt
får »gifva biskopen tillkänna,
huruledes han sina studier fortsätter och
efter hvad sätt och ordning han sina
predikningar inrättar». Likaså är det
säkert hälsosamt, att rannsakning
hålles om kyrkans inventarier och
inkomster samt om. kyrkoböcker m.
m. Icke utan intresse bör det väl
ock för stifts chef en vara att få veta,
»hvad sällsamt i socknen sig
tilldragit hafver, bestående af ens eller
annans synnerligen goda eller onda
bedrift eller ock det, som utom
naturens ordentliga skickelse (!) i
elementen eller på kvickt och dödt
sigter och visar, som är vardt att
uppteckna», såsom det heter i nu gällande
kyrkolag. Men hvad sådana
tillställningar som de ofvan omtalade skola
tjäna till eller hvad laglig
befogenhet de hafva, äro vi verkligen ur
stånd att fatta. Enda rätta svaret
på trakasserier af detta slag måste
naturligtvis blifva, att folkskollärarne
lämna utan afseende alla befallningar
att på tider, då skolan ej pågår, med
sina lärjungar infinna sig och
medverka vid biskopsvisitationer. Någon
lagbestämmelse, som ålägger
folkskollärarne en dylik förpliktelse, existerar
icke, så vidt vi kunnat finna.
Väl heter det i 1686 års kyrkolag
angående biskopsvisitation:
Ingen åhörare, hög- eller låg, barn eller
tjänstefolk, icke heller de af främmande lära,
som bo i socknen, må utan laga förfall blifva
därifrån, undantagande så många, som till
husets skötsel och säkerhet nödtorftigt
hemma lämnas måste. De motvilligas och tredskas
namn skola upptecknas, och den förfallolös
uteblifver böte till kyrkan en daler men barn
och legofolk två marker silfvermynt.
Men det är att märka, att då
denna föreskrift om att äfven barn skulle
infinna sig till biskopsvisitation
insattes i lagen, existerade ingen
ordnad folkskoleundervisning. Sedan
sådan kommit till stånd, synes det
vara riktigast, att om biskopen vill
taga kännedom om skolbarnens
kristendomskunskap, han infinner sig i
skolan under pågående termin. Så
plägar ock åtminstone en af rikets
biskopar i regeln förfara.
Under alla omständigheter finnes
icke - vare sig i kyrkolagen eller
folkskolestadgan - någon som helst
bestämmelse, som förpliktar läraren
att vid tider, då han icke är skyldig
tjänstgöra, medverka vid
biskopsvisitation. Sina ferier bör han åtminstone
ha rätt att behålla oförkränkta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
