Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 52. (1,043.) 24 december 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 52
SVENSK LÄRARETIDNING.
917
Till tredje hufvudstycket: IBfi: 2, IfiH:
l, 2, 3, 182: i, 184: l’, 197: i, 199: i, 2,
201: 2, 206: 2, 209 och 212.
Till fjärde hufvudstycket: 221: l och
236.
Till femte hufvudstycket: 244, 245,
263 och 266.
Då kommittéförslaget den 28
november behandlades inom
öfverstyrelsen, anförde d:r N. G. V. Lag
er-stedt, att han tacksamt erkände, att
en ej oväsentlig minskning i
utan-läsningen däri blifvit förordad samt
att han endast i ett afseende ansåg
sig böra framställa anmärkning mot
det gjorda urvalet. Enligt detsamma
hade till de utvecklingsstycken, som
skulle läsas utantill, blifvit hänförda
äfven de, hvilka hafva numren 17
90, 111 och 133 samt börja sålunda:
»Jag kallas kristen, emedan jag -
–––-tror och bekänner», »jag
bekänner, att jag af allt mitt hjärta
vill» o. s. v. Uttalanden af sådan art
fann d:r Lagerstedt illa lämpa sig
för utanläsning, hvarför han yrkade,
att de borde utgå. Då öfverstyrelsens
närvarande medlemmar emellertid
utan afseende på denna hans mening
biföllo kommitterades* förslag
oförändradt, anmälde han mot beslutet
en reservation, hvari han lämnade
följande motivering för sitt förslag om
de nämda styckenas undantagande
från utanläsningen:
Skälet till mitt yrkande är, att dessa
stycken innehålla personliga bekännelser,
sådana, som med sanning kunna uttalas
endast på en utvecklad kristlig
ståndpunkt. Denna ståndpunkt kan ännu
icke vara de flesta lärjungarnas, hvadan
man genom att låta barnen lära sådana
stycken utantill lägger i deras mun
personliga uttalanden om sig själfva, hvilka
för dem icke kunna innebära sanning,
något, som ej kan annat än vara
menligt med hänsyn till barnens religiösa
uppfostran. Det synes hafva varit så
mycket mindre skäl att föreskrifna dessa
stycken till utanläsning, som enligt nu
gällande bestämmelser blott ett ibland
dern, stycket 90, af barnen läses
utantill.
De stycken, mot hvilka denna
reservation är riktad, hafva som
bekant alltifrån sin tillkomst varit
föremål för de mest bestämda gensagor.
Inom den kommitté, som utarbetade
förslaget till vår nu gällande katekes
-utveckling, fanns endast en pedagog:
seminarierektor Vilhelm Norlén. Han
var så ifrig teolog och så strängt
ortodox som väl möjligt, men han
var dock därjämte äfven ett stycke
barnpsykolog, och mer behöfdes ej
för att sätta honom i harnesk mot
hans båda biskopliga inedarbetares
verk. I den lilla skrift, som han
1877 utgaf under titeln »Förslag till
omarbetning i vissa delar af kom-
mitterades senast framlagda
katekesförslag», yttrade han just om
utvecklingsstycket l följande:
Där ljuder det såsom svar på den
frågan: »Hvarför kallas du kristen?»
»Jag kallas kristen, emedan jag . . .
med församlingen tror och bekänner
Kristus vara min Frälsare och
Saliggörare.» Här är således fråga om
ingenting mindre än en personlig tro och
bekännelse, hvilken hvarje barn utan att
stappla skall taga på sina läppar. Hvilken
föreställning skall väl gifvas de unga
angående betydelsen af att tro och
bekänna, när de af katekesen få lära, att
de samt och synnerligen redan äro trogna
bekännare? De gamla spela trosfriska
på blotta bifallet till trosläran; nu skola
ock barnen tidigt inöfvas i fädernas
roller, att, för så vidt på
katekesförslaget beror, på skådespelet icke måtte
varda någon ände. Detta kan man kalla
en handledning i skry-mteri, och med en
sådan handledning börjar
katekesförslaget.
Omdömet är något bittert, och hade
någon seminarierektor i våra dagar
vågat komma därmed, hade han helt
visst blifvit kallad »fräck» - om
icke annat så af kyrkotidningen i
Växjö. Så mycket torde dock utan
fruktan för gensägelse kunna sägas,
att om ett barn först fått lära sig att
framsäga orden: »Jag bekänner, att
jag af allt mitt hjärta» o. s. v. såsom
en utanläxa, så vill det mycket till,
för att det någonsin skall lära sig
framsäga dem annorlunda.
Äfven i andra afseenden skulle
nog berättigade anmärkningar kunna
framställas mot det urval af stycken
och språk, som nu blifvit för
Stockholms folkskolor fastställdt. Det
dogmatiska syftet har äfven vid detta
tillfälle dominerat öfver det
uppbyggande. Icke desto mindre måste det
af öfverstyrelsen fattade beslutet
betraktas såsom ett afgjordt framsteg.
Hittills har varit bestämdt, att vid
Stockholms folkskolor skulle läsas
utantill 57 utvecklingsstycken och
232 språk. Nu har styckenas antal
blifvit nedsatt till 48 och språken till
113. Beslutet har således onekligen
i ganska väsentlig mån minskat det
katekesplugg, hvars största fel icke
legat däri, att det utgjort en börda
för lärjungarna genom att belasta
deras minne, utan långt mera däri,
att det dragit ned hela
kristendomsunder visningen och gjort den till
något helt annat och långt mindre än
den bort vara.
Undervisningens frihet
häfdas på ett synnerligen kraftigt
sätt i den adress, som 93 af lärarne
vid hufvudstadens allmänna läroverk
aflåtit till adjunkten vid Nya
elemen-tarskolan d:r E. Österberg med an-
ledning af den riksbekanta konflikt,
som uppstått mellan honom å ena
sidan samt nämda skolas rektor och
direktion å den andra.
Adressen, under hvilken man finner
namnen på en mängd framstående
medlemmar af läroverkslärarnes kår,
öfverlämnades i lördags genom
lektorerna A. Lindhagen,tt T. Höll och
O. Örtenblad till d:r Österberg. Den
är af följande lydelse:
Till adjunkten vid Nya elementarskolan
hr doktor E. Österberg.
Den. strid, so ni under sistlidna läsår
pågått mellan Eder samt rektor och
direktion vid Nya elementarskolan, har
väckt uppmärksamhet i vida kretsar.
Orsaken är den, att striden berört
viktiga principfrågor af allmänt pedagogiskt
och allmänt medborgerligt intresse. Då
det synes oss undertecknade, lärare vid
olika läroverk i Stockholm, att vissa
åtgärder, som beslntits mot Eder,
inneburit en kränkning af Eder rätt och på
samma gång af allmän rätt, hafva vi
härmed velat betyga Eder våra sympatier
samt göra följande uttalande.
Med afseende på frågans pedagogiska
sida. Det är ingalunda
öfverensstämmande med skolstadgans föreskrifter
eller med dess anda att vilja slafviskt
binda läraren vid bokstafven af den
antagna läroboken. Ett sådant tvång
är obehöfiigt och skadligt. Det är
obe-höfligt, ty den svenska lärarekåren står
icke så lågt i teoretisk och praktisk
ut-bildoing, ej heller i omdöme, att man
icke förtroendefullt kan lämna i den
enskilda lärarens händer undervisningens
ordnande inom stadgade gränser. Det
är skadligt, ty undervisningens resultat
beror i väsentlig mån af den friskhet
och glädje, hvarmed läraren går till sitt
arbete. Skall han förmå ingjuta i sin
undervisning lif och ande, måste han
känna sig fri att gifva det bästa han*
äger på det bästa sätt han kan.
Vi protestera mot den trångsinta
formalism, som mot Eder vidtagit kränkande
disciplinära åtgärder, därför att Ni
genomgått läsebokens stycken i en annan
ordning än den, som boken har, och
därför att Ni sökt inlära det engelska
språkets uttal med tillhjälp af tecken,
hvilka väl icke finnas i läseboken, men
hvilka, enligt sakkunniges vitsord, med
fördel kunna användas till hvilken läse
bok som helst.
Med afseende på frågans rättsliga sida.
Sedan direktionen mottagit rektor
Hern-lunds skriftliga anmälan, som innebar
en anklagelse, hade den bort delgifva
| Eder denna anmälan. Det måste
betecknas såsom hänsynslöst, att
direktionen fattade sitt beslut, lydande på
en i skarp ton hållen tillrättavisning
och ett kategoriskt förständigande att
genast frångå den metod för
undervisningen, som Ni med framgång användt, j
utan att direktionen själf undersökt
frågan eller gifvit Eder tillfälle till
förklaring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
