Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12. (1,055.) 19 mars 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 12
blifvit frånräknade, icke mycket öfver
40 lärosatser i katekesutvecklingen, hvilka
icke stå i omedelbart förhållande till
lilla katekesen. Bland dessa
katekesstycken finnas några, som knappast äro
lämpliga att läras af barn, t. ex. de
tvänne lärostyckena om eder.
Att låta barnen inlära tvänne
formuleringar af samma innehåll är ju
uppenbart orimligt och skadligt, emedan de
härigenom blifva så ohjälpligt förvillade,
att de icke komma ihåg hvarken lydelsen
i lilla katekesen eller i utvecklingen.
Äfvenledes är det ändamålslöst och
onyttigt att låta barnen lära, utantill
sådana svar, som de mycket lätt kunna
gifva med egna ord.
Resultatet häraf blir alltså detta, att
undervisningen bäst främjas genom att
alltigenom grunda den på lilla
katekesen, hvilken inläres i minnet, och lämna
läraren frihet i bruket af
katekesutvecklingen vid förklaring af lilla
katekesens innehåll, men att barnen icke
skola lära några stycken i utvecklingen
utantill. Härigenom sker endast, att
det steg uttages fullt, som i det
närmaste redan är taget i vår ännu
gällande undervisningsplan.
I hela katekesutvecklingen finnes
något mera än 400 bibelcitat förutom de,
som utgöra textord i katekesstycken.
Jag nödgas för tillfället gå förbi den
frågan, huru man lämpligast bör förfara
med dessa citat. Många skäl tala för
att göra ett urval. Så har man gått
till väga flerstädes.
Genom nu ifrågaställda reduktion af
det ordagranna inlärandet skulle något
större utrymme kunna beredas åt
inlärande af något mera ur bibeln och
möjligen äfven af några psalmversar
utöfver dem, som nu ingå i vår .lärokurs.
Den viktiga frågan tränger sig nu till
sist fram: skall
kristendomsundervisningen genom dessa inskränkningar af
minnesläsningen befrämjas eller skadas?
För min del tvekar jag icke om svaret
och öfverlämnar med godt hopp denna
fråga till lärarnes och lärarinnornas
öfvervägande. Till dem, som möjligen
äro tveksamma, skulle jag vilja ställa
det spörsmålet, huruvida de känna några
barn, som vid afgången från folkskolan
förmått att i minnet fasthålla hela
massan af lärostycken i lilla katekesen
och utvecklingen tillika med alla
bibelcitaten. Om inga sådana barn finnas
eller funnits, hvilket jag antager är fallet,
bevisar detta, att de under sina skolår
inlärt en mängd minnessaker, som de till
stor del tappat bort, redan innan de stå
i begrepp att utgå från skolan.
Modersmålet.
I modersmålsundervisningen är
läsningen den centrala och viktigaste delen.
Då vi säga, att vi först och främst skola
lära barnen att läsa, inbegripa vi häruti,
att de därjämte böra vägledas till att
förstå, hvad de läsa. En läsning utan
uppfattning af innehållet är tydligtvis
ändamålslös. Såsom förutsättning för
en intelligent läsning, det vill säga en
sådan, som sker med eftertanke och
intresse, kräfves ett intresseväckande
innehåll, framställdt i ett enkelt och för
barnen tilltalande språk. Huruvida vi
skola lyckas att i folkskolan ordna
denna del af modersmålsundervisningen på
ett tillfredsställande sätt, så att icke
blott en tillräcklig grad af
anäsnings-färdighet fördärfvas utan äfven så, att
förståndsodlingen når fram till förmåga
att lära sig något af det, som läses, och
njuta däraf, beror i ganska väsentlig
mån på beskaffenheten af den litteratur,
som vi kunna bjuda barnen. I den
allmänna folkskolan, hvars lärokurs
afslutas med den fjärde klassen, lärer det
väl knappast blifva fråga om något
annat än folkskolans läsebok. Om. de
brister, som vidlåda denna bok, har
mycket talats och skrif vits. Att brister
finnas, i synnerhet i framställningssättet,
kan icke förnekas. Boken äger dock
obestridligen ett rikhaltigt innehåll och
är ganska brukbar, om ett lämpligt
urval göres. Att bringa till stånd ett
sådant urval torde alltså blifva den
första uppgiften, då vi gå att utarbeta
^en ny undervisningsplan.
Hvad angår läsningens rätta skötande,
torde det blifva nödigt att i den nya
undervisningsplanen starkare betona, att
all läsning bör vara förbunden med
uppfattning af innehållet. Stor skada har
vållats i många skolor genom den s. k.
kursiva läsningen, då den bestått i en
något slarfvig genomläsning af stycken,
hvilkas innehåll icke vidare
uppmärksammats. Måhända kunna vi i våra
skolor icke helt och hållet fritaga oss
från skuld härutinnan. Visst är, att en
sådan mer eller mindre vårdslös,
half-sömnig och likgiltig uppläsning af en
för barnen intresselös text gör mera
skada än gagn. Somliga läsestycken äro
såsom vi veta. så beskaffade, att de
kräfva en tämligen noggrann behandling
af innehållet, en något riklig mängd af
förklaringar af för barnen obekanta ord
och sakförhållanden; andra läsestycken
åter äro till innehåll och språk så enkla,
att endast ett ringa antal förklaringar
och innehållsfrågor erfordras. Men här
förefinnes endast en gradskillnad, icke
tvänne olika slag af läsning. Jag är
därför för min del mycket benägen för
att i den nya undervisningsplanen
öfverlämna åt de undervisande att välja det
förfarande, som i hvarje fall synes vara
det lämpligaste, men icke alls utmäta en
viss tid för den mera detaljerade
innehållsbehandlingen.
Modersmålets skriftliga behandling är
därnäst en synnerligen viktig sak. Af
de skriftliga öfningarna är
uppsatsskrif-ningen den ojämförligt viktigaste.
Rätt-skrifningen däremot äger, efter min
uppfattning, en relativt underordnad
betydelse. Att barnen så tidigt som möjligt
få öfva sig att skriftligen uttrycka sina
tankar utvecklar deras språkförmåga och
förstånd i ganska hög grad. Med
tillhjälp af den förträffliga handledning,
som blifvit införd till bruk i Göteborgs
folkskolor, ha vi redan kommit ett godt
stycke på vägen, och det är att hoppas,
att vi i den nya undervisningsplanen
skola kunna ytterligare tillgodose denna
språköfning. Jag kan härvid icke
underlåta att med tacksamhet framhålla den
förtjänst, som den nya normalplanen
härutinnan inlagt, till befrämjande af en
mera fruktbringande uppsatsskrifning.
Då jag i mitt nyss fällda yttrande
anvisat rättskrifningen en underordnad
plats, är jag skyldig att gifva skäl
härför. Inpräglandet, för att icke säga
innötandet af språkets ofta nog
konventionella dräkt, de brukliga
ljudbeteckningarna, är i mycket ringa grad
förståndsodlande. Icke heller
språkförmågan bringas genom intröskandet af den
antagna ortografien till någon högre
utveckling. De berättigade, d. v. s. de
måttliga ortografiska anspråken på ett
hyfsadt skrifsätt måste vi emellertid
söka tillfredsställa. Men ett sådant
skrifsätt torde kunna bibringas genom
efterbildning och praktisk öfning, utan att
man behöfver tillgripa så invecklade
regelsystem och diktera så ofantligt
många hopkrånglade
rättskrifningsöf-ningar. Huru långt ha vi i själfva
verket hittills kommit med vår
ortografiska idrott, sådan den nu bedrifves?
Jag har gifvit akt på, huru barnen
äfven i de högre skolklasserna skrifva
åtskilliga ganska vanliga ord på ett sätt,
som vittnar om, att regelsystemets
inpluggande ger en mycket mager
nettovinst. Ett enda exempel må nämnas:
räv, räven, räf, räf en, rävf, rävfen. Detta
ganska lärorika exempel ställer/vårt ännu
vedertagna, bakvända sätt att beteckna
v-ljudet i en kritisk belysning, men det
utvisar tillika med stor tydlighet, huru
litet man vinner med inpräntandet af
dessa många invecklade och stundom
godtyckliga rättskrifningsregler. På den
praktiska in of ningens och ef terbildn
ingens väg skulle man säkerligen kunna
uppnå bättre resultat med mindre
tidsspillan, därest man vinnlägger sig om
att lära barnen riksspråkets uttal,
bort-arbeta sådana beteckningar, som stå i
strid häremot samt inöfvar de
allmännast förekommande ljudstridiga
beteckningarna så mycket tiden medgifver och
barnen orka.
I sammanhang med ortografien inläres
vanligen interpunktionen. Rörande den
sistnämda skall jag endast erinra om,
hvad alla lärare så väl känna, nämligen
att interpunktionen i folkskolans läsebok
afviker från den eljest brukliga. Redan
detta förhållande föranleder till, att vi
böra afstå ifrån ett fullständigt och
noggrant inlärande af skiljetecknens bruk.
En regelrätt och konsekvent
interpunktion - om en sådan öfverhufvud finnes
- är icke så viktig i praktiskt afseende
för folkskolans lärjungar. Om de, lära
sig att rätt bruka de större skiljetecknen
och jämväl »komma», när tydligheten
kräfver, så är det alldeles tillräckligt.
Då uppsatsskrifningen ger oss såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
