Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 17. (1,113.) 29 april 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 17
Nu har den vördade patriarken lagt
sitt hvita hufvud till hvila, men hans
minne samt hans minnesbilder skola
länge lefva. H. W-r.
Om arbetssättet i
landsbygdens folkskolor.
Af Krister Hagström.
(Pristäflingsskrift för Svensk Läraretidning.)
5.
Hvad är det då, som behöfver
reformeras? Jo just själfva arbetssättet i
landsbygdens folkskolor. Vi behöfva en ny
skolform eller rättare sagdt en ny
princip i fråga om kursfördelning och
läsord-ning för litt. E, så att denna i sig själf
goda och för vårt lands åkerbruksbygd
så lämpliga skolform må blifva i verklig
mening en normalskolform vid sidan af
och icke underordnad under städernas
skolform.
Men huru skola vi nå detta mål?
Det är svårt att säga. Behofvet är ännu
icke allmänt insedt ens bland
landsbygdens egen lärarekår. Men äfven om
det vore insedt och äfven om en plan
vore känd, som ledde till detta mål, så
kan likväl förbättringen icke genomföras
utan strid. Å ena sidan ha vi skolans
öfverordnade, som i 1900 års
normalplan skaffat kunglig stadfästelse åt de
gamla principerna om skolformer,
lärokurser och läsordningar; å andra sidan
ha vi de mera framstående stadslärarne,
som intaga en ledande ställning inom
lärarekåren och som, då de f Or
stadsskolans organisation numera ingen
väsentlig förbättring behöfva, hittills
hvarken velat eller kunnat sätta sig in i
landsbygdens ogynnsamma
skolförhållanden. Och slutligen hafva vi ’de lokala
skolmyndigheterna, som reglementera
skolans verksamhet efter normalplanen
utan att kunna akta på dess svagheter
och brister. Tryckt och trängd från
dessa tre sidor har landsbygdens lärare
kår hittills fått reda sig så godt den
kunnat och under tiden ideligen fortsatt
de gamla klagovisorna om svårt arbete,
litet resultat, många barn, många klasser,
många ämnen, krångliga läsordningar,
half lärotid, skolförsummelser etc. i
oändlighet. Men trots all jämmer står allt
på samma fläck årtionde efter årtionde.
Utsikten för reformens förverkligande är
således allt annat än ljus.
Emellertid har klagolåten från
landsbygdens lärare varat alldeles för länge.
Vi vinna ingenting därmed. I stället
måste vi enigt gripa verket an och
förbättra vår skola, innan det blir för
sent. Kunna vi landsbygdens lärare
icke göra det själfva, så blir det helt
säkert ogjordt. Det är visserligen ljuft
att slå sig till rö under normalplanens
vingars skugga, ljuft att slippa opponera
sig, ljuft att vara en viljelös tjänare;
men illa skulle vi tjäna folkskolans ädla
sak, djupt skulle vi vansläktas från våra
fäder, om vi läte invagga oss i en sådan
maklig likgiltighet, medan vi på samma
gång inom oss kände en lefvande
öfvertygelse, att vi därmed motverka vårt
mål, skada vår sak och till slut kanske
till på köpet ådraga oss eftermälet om
visadt oförstånd i vår läraregärning.
Låtom oss därför noga Öfverväga vår
nuvarande belägenhet och det mål, till
hvilket vi på den inslagna vägen närma
oss, samt allvarligt bemöda oss om att
finna en annan väg, som leder till ett
bättre mål för vår sträfvan! Och låtom
oss i denna vår sträfvan söka hjälp och
stöd hos våra lyckligare lottade
medbröder i städerna! Ja, låtom oss hoppas,
att äfven myndigheterna, de lokala såväl
som regeringen, inse det trängande
behofvet och taga hänsyn till våra
allvarligt menade, väl motiverade
förbättringsplaner!
I en så komplicerad apparat, som
folkskolans lärokurser och läsordningar
numera blifvit, kan det sannerligen vara
ganska svårt att få en klar öfverblick
af det hela med dess många detaljer.
Man kan vara på det klara med, att
något är på tok, men likväl icke veta,
hvar felet egentligen ligger.
Uppfattningarna kunna också vara så
mångskiftande, att man vid ’första uppslag
till frågans lösning strax mötes af idel
motsägelser och så helt enkelt -
kommer af sig vid ingången. Ett sådant
öde måste nian vara beredd på.
Men till saken! Vi erkänna alla, att
normalplanens principer om
årsklassindelning med ty åtföljande årskurser
eller afdelningskurser medförde en
revolution i arbetssättet och ett
jätteframsteg i fråga om folkskolans inre
organisation. Dessutom har en 24-årig
erfarenhet nogsamt lärt oss, att nämda
principer blifvit med järnhård
konsekvens genomförda i alla skolformerna.
I och för sig är detta både godt och
berömvärdt, men det har för de lägre
skolformerna ledt till ett
missförhållande, som jag nu vill påpeka.
Vill man studera arbetssättet i
folkskolans olika skolformer, så måste man
först och främst göra sig väl förtrogen
med deras läsordningar. Då vi nu här
speciellt skulle ägna oss åt studiet af
landsbygdens skolförhållanden, så hafva
vi en särskild anledning att granska
normalplanens läsordning för den
skolform, som enligt vårt förmenande är
den bästa för vårt lands förnämsta
landsbygd. Vi syfta naturligtvis på litt. E
och återfinna dess läsordning på sid. 97
i normalplanen.
Vid en blick på denna’ läsordning
finna vi genast, att ämnesgrupperna
kristendom och realämnena tillsamman
upptaga IS1^ å 19 af veckans 28
lärotimmar. Återstå således endast 9*/2 å
9 timmar åt modersmålet, matematik och
öfningsämnena. Att här ligger ett
missförhållande i tidsindelningen, kan
omöjligen förnekas; men hvar har detta sin
orsak? Jo just däri, att principen om
jämnsiällda årsklasser och årskurser (af-
delningskurser) är i fråga om kristendom
och realämnena opraktisk och olämplig för
landsbygdens skolform litt. E.
Denna sanning är besynnerligt nog
så ny eller rättare sagdt så främmande
för det ID vanda föreställningssättet, att
man icke genast kan klart fatta dess
innebörd. Men gör man sig besvär att
närmare pröfva densamma, så skall man
måhända finna det rätta uppslaget för
en tidsenlig reformering af arbetssättet
i landsbygdens folkskolor. Jämför blott
med läsordningen för litt. A
(normalplanen sidorna 88, 89)1 Där få
kristendom och realämnena nöja sig med
tillsamman 11 timmar i veckan, och
likväl kunna kurserna genomgås
fylligare än i litt. E under 19 timmar.
Med rätta fäster folkskolevännen stor
vikt vid undervisningen i kristendom
och realämnena; och detta just därför,
att dessa ämnen erbjuda en outtötnlig
rikedom af stoff för vetande, bildning
och uppfostran. Å andra sidan synas
fienderna främst rikta sina anfall just
mot dessa ämnen. Det var alltså icke
blott en god anordning utan rent af
en försvarsåtgärd, att normalplanen
tillförsäkrat dem det framstående rum på
läroplanen, som de med rätta intaga.
Skada blott att konsekvenserna af den
antagna systematiseringen af
skolformerna ledde till det missförhållande i
tidsindelningen, som jag nyss påpekat.
Nu skola, som vi sett, kristendom och
realämnena i litt. E upptaga lärarens
omedelbara undervisning under två
tredjedelar af hela arbetstiden. Följden måste
blifva den, att modersmålet och räkning
blifva försummade eller åtminstone
betänkligt tillbakasatta; och detta
förhållande måste i längden verka så
mycket mer ödesdigert, som det här är
fråga om det öfvervägande flertalet af
vårt lands folkskolor.
Den rätta proportionen af lärotid för
kristendom är en timme om dagen,
d. v. s. 6 timmar i veckan, tiden för
bönestunderna däri icke inberäknad. Åt
realämnena bör tillsamman anslås
likaledes 6 timmar i veckan, nämligen åt
geografi 2, åt naturkunnighet 2 och
åt historia 2 timmar. Summa lärotid
för kristendom och realämnena 12
timmar i veckan. Men denna tid måste för
litt. E. disponeras så, att alla fyra
årsklasserna kunna samtidigt åtnjuta samma
undervisning.
Härmed har jag uttalat en sats, som
i följd af det vedertagna och invanda
åskådningssättet sannolikt kommer att
bemötas med en hårdnackad opposition.
Reformens genomförande förutsätter
tydligen en helt och hållet ny
kursfördelning, en alldeles ny lärogång åtminstone
beträffande realämnena; och ett sådant
förslag kommer helt naturligt att
framkalla kraftiga gensagor från många
framstående skolmän, som vant sig vid att
betrakta den nuvarande lärogången i
hvarje ämne såsom en gång för alla
gifven och fastslagen. Vi hafva ju en
rikedom af kommitté-enliga och normal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
