Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 17. (1,113.) 29 april 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 17
utan den gällande »utvecklingens» kate-
ketiska form.
Under hänvisning till hvad sålunda
blifvit anfördt hemställer utskottet,
att andra kammaren i anledning
af hrr Byströms, Johanssons och
Broo-més samt Bergs förevarande motioner
ville för sin del besluta om skrifvelse
till k. m:t med anhållan,
att k. m:t täcktes vidtaga sådan
ändring af nu gällande folkskolestadga,
. att skolrådet må äga medgifva
föräldrar, som omfatta annan kristen
lär o uppfattning än den
evangelisklutherska och själfva draga försorg
om sina barns undervisning i den
kristna tros- och sedeläran, rätt att
för sina barn erhålla befrielse från
folkskolans undervisning i katekes,
samt
att k. m:t täcktes vidtaga åtgärder
för den nu använda
katekesutvecklingens ersättande såsom lärobok i
folkskolan med en ny, efter
barnaålderns mottaglighet och behof afpassad
handledning i den kristna tros- och
sedeläran.
(Hrr J. Olofsson och Adolf Johansson i
Möllstorp hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i behandlingen af
detta ärende.)
Två frågor och ett svar.
Med anledning af den mycket
omtalade Flädieaffären hafva vi från
tvänne skolrådsordförande å
landsbygden mottagit följande skrifvelser:
Jag tillåter mig vördsamt att i all
korthet framkasta en fråga: När en
fader på grund af sin uppfattning om
beskaffenheten af undervisningen,
speciellt religionsundervisningen, utan vidare
af håller sina barn från skolan, utan att
hos skolrådet begära befrielse från denna
undervisning helt eller delvis, - är det
då månne skolrådets skyldighet att taga
första steget och hos fadern göra en
hemställan i dylikt fall? Af §§ 37 och
38 folkskolestadgan framgår, synes mig,
med all önskvärd tydlighet, att så icke
är, utan i stället att det är föräldrarnas
plikt att först till skolrådet inkomma
med en dylik begäran. Något sådant
har, enligt det offentliggjorda aktstycket
i Flädie, August Carlsson aldrig låtit
komma sig till berömmelse. Att han
efter k. m:ts utslag sökt på
offentlighetens väg blamera skolrådet och dess
ordförande innebär sannerligen intet
»anbud» i nämda riktning.
Dess bättre torde August Carlssons
likar icke vara synnerligen många i vårt
land. Enligt undertecknads icke så ringa
erfarenhet och enligt hvad redaktionen
ock tyckes hafva sig bekant lösas
svårigheterna i förevarande afseende i
allmänhet på ett lyckligt sätt, hvartill
utvägar ju gifvas genom folkskolestadgans
ofvan anförda paragrafer, därest
nämligen föräldrarna verkligen äro i stånd att
ombesörja sina barns
religionsundervisning.
Hvad vidare beträffar skolrådets i
Flädie tolkning af § 38 folkskolestadgan,
så synes den mig, i motsats mot hvad
red. vill hålla fore, vara fullt korrekt.
Har August Carlsson icke begärt
befrielse från skolgång, så har någon sådan
befrielse naturligtvis icke kunnat komma
i fråga, och följaktligen har skolrådet icke
med stöd af nämda paragraf kunnat
anställa en pröfning, som tydligtvis med
nödvändighet förutsätter för det första,
att »föräldrarna anses vara i stånd att
taga sorgfällig vård om barnens
undervisvisning», och för det andra att befrielse på
grund däraf beviljats. Redaktionen
invänder, att skolrådet skulle enligt § 37
hafva kunnat framtvinga en dylik pröfning
eller, såsom det enligt denna paragraf
bör heta, inställelse till skolan. Det är
just detta skolrådet gjort, - men
genom Aug. Carlssons förvållande med de
följder, som kunnat betecknas med
namnet »Flädieskandalen» och som burit i
sina spår alla dessa i pressen utan
granskning omtuggade beskyllningar mot ett
skolråd och dess ordförande, därför att
de gjort sin plikt mot tredskande och
själf rådiga föräldrar, en plåga för dem,
lärare och skolråd, som skola hafva vård
om skolans intressen, och ett af de
största hindren för undervisningens
befrämjande.
En folkundervisningens vän.
Ankålles om plats i Eder ärade
tidning för följande spörsmål med
anledning af Flädiefallet och n:r 14 af Svensk
Läraretidning:
När får eller bör skolrådet dispensera
ifrån undervisning i kristendom - katekes
- i folkskolan?
Ehuru jag frågat »/ar» eller »fcör»,
förutsätter jag, att dessa båda
sammanfalla, ty icke ens ett skolråd bör något,
som det icke /ar, d. v. s. har laglig
rätt till.
Skolrådet i Flädie ställer i utsikt, att
»kraftåtgärden» aldrig skulle blifvit
yid-tagen, om Carlsson blott en enda gång
satt som villkor för barnens skolgång,
att de befriades från katekesläsningen,
d. v. i själfva verket säga, att skolrådet
förklarar sig villigt befria barn i
skolåldern från deltagande i ett visst till
skolan hörande ämne, blott det faller
målsmän in att sätta detta som villkor
för barnens skolgång. Men Svensk
Läraretidning är ej nöjd med detta
»tillmötesgående». Den fordrar, att
skolrådet eller dess ordförande skall själfmant
utbjuda sådan befrielse under vissa
förhållanden. Det låter inte så illa, men
vi måste likväl fråga: liar skolrådet rätt
därtill P Om så är, måste den vara
med-gifven i folkskolestadgan eller annan
allmän lag eller särskild författning. Så
är dock icke förhållandet. Visserligen har
skolrådet rätt och plikt att befria från
kristendomsundervisningen, men endast i
de fall, som nämnas i dissenterlagens
§§ 6 och 7. Detta lagrum var icke
tillämpligt på Flädiefallet, hvadan det
erbjudna och af tidningen äskade
med-gifvandet är fullkomligt olagligt.
Men man invänder: »sunimum jus,
summa injuria! Man får väl ej hålla
alltför strängt på lagen, ty då kan man lätt
göra sig skyldig till - moraliskt
Öfvergrepp». Det är sant, men en sak är
att icke till det yttersta utkräfva hvad
man har laglig rätt till, en annan att
man själf öfverträder lagen. Men utom
det att skolrådet förklarat sig villigt
begå en öppen olaglighet, har det böjt
sig för godtycket, som uppträder med
anspråk på rätt att stipulera villkor för
skolgången, och här ha vi det
principfarliga. Ty har skolrådet i ett fall böjt
sig för godtyckets fordran, och det i
fråga om folkskolans viktigaste ämne, så
var viss på, att man skall fortsätta med
sina villkor och fordra befrielse än från
det ena än från det andra skolämnet
- med påföljd, att skolarbetet icke kan
bedrifvas på ett enhetligt och
planmässigt sätt och allmänbildningens nivå
betydligt sänkas. Om våra lagar äro
otillfredsställande, så är väl ändå deras
ef-terlefnad bättre än deras öfverträdande.
Skall skolrådet fordra lagens efterlefnad,
så /år det icke själf föregå med
exempel på lagöfverträdelse. G. Ö.
Såsom af våra uttalanden vid flera
tillfällen tydligen framgått, anse vi
det rätta vara, att hvarje barn i
folkskolan deltager i undervisningen
uti hvarje ämne, som enligt
läroplanen tillhör dess åldersstadium. Hvad
som härvidlag bör vara det
bestämmande är samhällets uppfattning
angående barnens mottaglighet och
behof, icke föräldrarnas tycken och
infall.
Denna grundsats bör enligt vår
mening gälla folkskolans
undervisning i det hela, icke blott
läsunder-visningen, Skrifundervisningen,
räk-neundervisningen m. m. utan ock
kristendomsundervisningen.
Uppställandet af denna grundsats
hindrar emellertid ej erkännandet
däraf, att kristendomsundervisningen,
trots sin likställighet med andra
undervisningsgrenar, dock i viss mening
intager en alldeles särskild ställning,
enär den i vida innerligare grad än
någon af dessa berör det för
människan centrala, hennes lifsstämning
och lifsåskådning. Här ligger
grunden till det onekliga sakförhållandet,
att de slitningar mellan samhället
och föräldrarna, hvartill denna
undervisning gifver anledning, äro vida
allvarligare och ödesdigrare än de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
