Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 22. (1,118.) 4 juni 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 22
SVENSK LÄRARETIDNING.
383
undervisning af en eller annan
anledning. För Kronobergs läns landsbygd
utgjorde hela antalet barn af nämda
ålder 25,174 år 1900. Af dessa hade
21,470 ’åtnjutit undervisning i
folkskolor, mindre folkskolor eller småskolor,
92 i allmänna läroverk och fackskolor,
15 i abnormskolor, 74 i enskilda skolor
och 387 i hemmen, summa 22,038.
2,024 hade afgått efter godkänd
af-gångspröfning, 160 efter inhämtad
minikurs, 110 till följd af sjukdom eller
naturfel och 562 »af annan anledning».
Till dessa senare torde man tryggt kunna
lägga åtminstone hälften af dem, som
uppgifvas hafva åtnjutit undervisning i
hemmen, enär dylik undervisning oftast
är liktydig med ingen undervisning. I
rundt tal skulle man sålunda få 750
eller nära 3 % skolpliktiga barn, som
ej under året erhållit undervisning. I
fråga om hemundervisningen stå
emellertid både Jönköpings och Kalmar län
långt öfver Kronobergs, nämligen med
resp. 734 och 605 barn, utgörande för
det förra länet 3,1 och för det senare
2,1 %’ af det antal barn, som
undervisats i folkskola, mindre folkskola eller
småskola. De barn, som »af annan
anledning» ej åtnjutit undervisning år
1900, utgjorde för Jönköpings län 509
och för Kalmar län 564.
Dessa tal äro visserligen icke
afskräckande stora, och likväl öfverträffas de
absolut af endast 11 län, nämligen
Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Älfsborgs,
Skaraborgs, Västmanlands, Gäfleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens. Härvid är dock
att märka, att de flesta af dessa län ha
större antal barn i åldern 7-14 år,
hvadan procenttalet af dessa blir lägre.
Exempelvis må nämnas, att inom
Skaraborgs läns landsbygd visserligen 704
barn saknat undervisning »af annan
anledning», men då hela barnantalet i
7-14-års åldern är 34,877, utgöra de
förra ej mer än 2 % af de senare.
Sämre är det tyvärr ställdt i Uppsala
och Gäfleborgs samt allra sämst i
Västerbottens län, där motsvarande procenttal
äro 4, 5 och 9.
Så när hade vi glömt en kategori af
barn, nämligen sådana, »om hvilka
uppgifter saknas». Dessas antal utgjorde i
Kronobergs län 201, i Jönköpings län
104 och i Kalmar län 199, allt på
landsbygden. Medeltalet för hvarje län är
288, men Västernorrlands län ståtar här
med den väldiga siffran af 1,431,
hvaremot Gotlands län har endast 3 barn i
denna kolumn.
Redogörelsen har måhända blifvit väl
vidlyftig och siffrorna allt för många,
men då det gäller att konstatera ett
faktum måste man framlägga fakta. För
den, som gör sig mödan att
uppmärksamt studera de anförda siffrorna, bor
det emellertid blifva tydligt, att
skolväsendet i Småland, särskildt inom
Kronobergs län, ännu för tre år sedan
stod ett godt stycke under medelnivån.
I synnerhet torde länets 258 flyttande
skolor, af hvilka ej mindre än 15 flytta
på tre stationer, få anses hart när som
en landsplåga. A. K.
Seminariereformer.
Ett för svenska folkskolans
framtid glädjande tecken är, att från våra
seminarier röster börja höjas, hvilka
visa, att man där icke längre finner
allt bra som det är.
I första häftet för innevarande år
af den med statsunderstöd utgifna
»Tidskrift för folkundervisningen» har
denna uppfattning tagit sig uttryck
i åtskilliga uppsatser.
Hit räkna vi, trots olika meningar
i vissa enskildheter, den med märket
Gari K-n undertecknade om
»Behörighet att vinna inträde i tredje
klassen af folkskollärareseminarierna på
grund af aflagd realskolexamen».
Den kände författaren polemiserar
däruti skarpt mot
läroverkskommitténs förslag, att en sådan behörighet
skulle stadgas. Ett och annat’ af
de anförda skälen synas oss ha
blifvit tillerkända en större betydelse än
de i verkligheten äga. Så särskildt
de, hvilka stödja sig på
katekeselementets öfvervikt i seminarieklasserna
I och II i jämförelse med realskolan,
ty denna oproportionerliga öfvervikt
betrakta vi ingalunda såsom våra
seminariers palladium utan snarare
såsom deras akilleshäl. Men oafsedt
detta återstå onekligen åtskilliga skäl,
som åtminstone under nuvarande
förhållanden göra det betänkligt att
inskränka de åt den speciella
fackbildningens förvärfvande nu anslagna
tre senare seminarieåren till allenast
två, hvilket för en hel del lärjungar
antagligen skulle bli fallet, om
realskolexamen berättigade till inträde
i seminariets tredje klass.
Emellertid har man all anledning
att med nöje taga fasta på
författarens uttalande, att nämda examen
borde berättiga till inträde i andra
seminarieklassen, enär första klassen
egentligen endast är till för den
grundläggande allmänbildningens skull och
alltså strängt taget icke tillhör
seminariet i dess egenskap af
pedagogisk fackskola.
I förbigående sagdt kunna vi
naturligtvis ej annat än instämma med
författaren i hans lifliga beklagande
af det faktum, att ingen representant
för folkskolan fått plats i
läroverkskommittén, samt i hans förvissning,
att kommitténs behandling af spörs-
målet om »folkskolan som
bottenskola» i motsatt fall fått en helt
annan innebörd och form än den nu
erhållit.
#
I en uti samma häfte intagen
uppsats under titeln »Tankar rörande
utbildningen vid folkskollärare- och
folkskollärarinneseminarierna» har en
annan målsman för dessa
läroanstalter, hvilken tecknar sig S. L.,
förordat vissa partiella förbättringar i den
nuvarande seminarieundervisningen.
Han inleder sina förslag med ett
uttalande, hvari man torde vara
berättigad att läsa ett slags erkännande,
att våra seminarier hittills i
allmänhet ej visat någon lifligare
benägenhet att följa med sin tid.
Utbildningen går - säger han - i
våra dagar fortare än för en mansålder
sedan. Seminariebildningens målsmän
måste visa sig äga blick för de
berättigade kraf, som härigenom ställas äfven
på seminarierna, om de vilja göra
anspråk på att i en afgörande stund få
sitt ord beaktadt.
De förändringar, som i enlighet
härmed föreslås, äro följande:
1. Undervisningen i biblisk historia
borde afslutas med andra och’ den i
katekes med tredje klassen. Särskildt
beträffande det senare yrkandet väntar
författaren motsägelse. »Men», säger han,
»om man icke vill i fjärde klassen
bedrifva katekesutanläsningen såsom sport
eller uppdrifva sina fordringar ända
därhän, att eleverna skola kunna i form af
utmejslade lektioner återgifva sina
uppgifter, så torde man måhända medgifva,
att något berättigadt kan ligga i
förslaget om en begränsning äfven inom
denna gren af kristendomskunskapen».
Såsom »ersättning för den uteslutna
dogmatiska undervisningen
(katekesundervisningen)» förordar han bibelläsning
och kyrkohistoria.
2. Vid undervisningen i svenska
språket bör mindre vikt läggas på
gramma-tiserande, mera på litteraturläsning.
»Det är fara vardt», yttrar han, »att
för en del lärare i detta ämne den
svenska grammatiken för närvarande på
seminarierna intager samma dominerande
ställning som latinska grammatiken
fordom vid de allmänna läroverken.–––––
Själfva färdigheten att behandla språket
vinnes icke genom grammatiska
peti-tesser. Därtill fordras läsning af
litteratur. Men vid valet bör man se till,
att man får sådan, som håller intresset
vaket hos ynglingen vid en ålder af 20
år och däröfver. Detta går näppeligen
för sig, så länge man skall använda den
för eleverna från folkskoletiden bekanta
läseboken icke blott i första
seminarieklassen, där den är på sin - jag hade
så när sagt rätta - plats*, utan ända
* Författaren förtjänar en särskild
komplimang för denna lyckligt formulerade
kritik öfver »Läsebok för folkskolan» såsom
läsebok för folkskolan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
