Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (1,132.) 9 september 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 36
SVENSK LÄRARETIDNING.
687
Sedan klassens ordningsman vid
lektionens början angifvit, hvar läxan
började och slutade, uppropades en af
eleverna, som fick börja upprabblandet af
läxan, fullkomligt ordagrannt efter boken.
Så fick »därnäst* fortsätta, och så
fortgick det på samma sätt i tur och
ordning utefter bänkraderna, tills läxan
blifvit uppläst l å 2 eller flera gånger.
Gick inte uppläsningen fullt korrekt,
hejdades den ibland af utropet: »Håll där!
Han hoppa’ öfver ett ord», eller också
hette det: »Får ta om». »Får ta om»
betydde bakläxa.
Till geografiundervisningen hörde ju
en karta, och sedan uppläsningen af
läxan pågått en stund, hände det, att
en och annan fick tillsägelse att »gå
fram och peka ut på kartan det han
talat om». Läraren, som var ganska
närsynt, såg ytterst sällan åt kartan,
och det sknlle för öfrigt ingenting ha
tjänat till: den var på förhand placerad
så, att dess framsida ej kunde ses från
katedern. Det frågades bara: »Pekar
han rätt?» och sedan detta med ett
samstämmigt ja intygats af klassen, hur
galet det än var, följde: »Rätt och bra,
sitt ner!»
D:r K. skötte äfven undervisningen i
historia i l:a och 2:a klasserna och
skötte äfven det ämnet på samma sätt.
Det var Odhner (»Mellanodhner»), som
lästes, men ordagrant skulle det ske, i
annat fall hette det äfven där: »Får ta
om».
Hans undervisning i svenska, som
äfven sträckte sig till 3:e klassen, var
dock grundlig och gedigen och värd allt
erkännande.
När läraren reviderar och eleverna
»studera».
Ännu sämre än med geografi och
historia var det emellertid ställdt med
undervisningen i naturkunnighet. I detta
änine undervisades i seminariets alla
klasser af adjunkten d:r C. All
undervisning, som under hela seminarietiden
bestods i geologi, meddelades på följande
sätt. Erdmanns geologiska planscher
hämtades in i klassrummet och delades ut
bland eleverna för att af dem studeras.
Planscherna skulle cirkulera i en viss
ordning i klassen. Hvar femte minut
skulle ordningsman kommendera: »Byt
om l» Så fick man då hvar femte minut
en ny plansch att studera. På detta
sätt fortgick under höstterminen i 3:e
kl. omkring tre veckors tid hvarje åt
naturkunnighet anslagen timme. Så kom
ändtligen redogörelsens dag, d. v. s.
man skulle redogöra för hvad som
inhämtats af planscherna, men det befanns
då, att inte en enda elev bestod profvet.
Så var det att börja om igen, och så
fick det fortgå på samma sätt ungefär
14 dagar till, men med samma resultat.
Hur hade nu den tid, då planscherna
skulle tjäna som åskådningsmateriell,
användts? Jo, läraren hade hela tiden
haft sin plats i katedern och där skött
dels sin privata korrespondens, dels sif-
ferrevisioner och bokföring m. m. dylikt.
Och eleverna? Jo, bakom planscherna
hade lästs läxor i andra ämnen eller
lösts räkneuppgifter, eller också hade
planscherna jämmerligen vanställts
genom blyertsteckningar och karrikatyrer,
t. o. m. en och annan kortlek hade
skymtat där bakom, äfven om den inte
kunnat användas.
Sådana grenar af naturkunskap som
kemi och elektricitetslära medhunnos ej
alls under seminarietiden. Sista timmen
för naturkunnighet i 4:e klassen
tillkännagaf dock läraren, att han för de
elever, som önskade undervisning i dessa
ämnen, komme att anordna en extra
lektion under själfva examenslofvet. Vi
infunno oss till denna lektion tämligen
mangrant. Lektionen räckte i öfver två
timmar, men det var också all
undervisning, som härvidlag kom ifråga.
Det är med en känsla af djup
beklämning som folkskolemannen läser
sådana af slö j ande meddelanden som
dessa samt de betraktelser, hvilka
däröfver anställas. Af gammalt har
ju ett svalg varit befäst mellan den
akademiskt bildade mannen och
»se-minaristen», hvilken senare betraktats
såsom typen af »halfbildning» och
bildningshögfärd i skön förening. Den
åskådningen har förr varit obestridt
härskande, och den sitter ännu i dag
kvar hos många, äfven hos sådana,
som skulle skygga tillbaka för att
kläda den i ord. Huru ofta har icke
folkskolläraren mött densamma hos
skolrådsordföranden, hos
folkskoleinspektören och - egendomligt nog
- kanske framför allt hos
seminarieläraren?
De meddelanden angående
seminarieundervisningens anda och art,
sådan den flerstädes ter sig, som
under senaste tid sett dagen, äro
naturligtvis i hög grad ägnade att
ge denna åskådning näring och
bekräftelse. Hvad som härvid
verkar mest nedslående är, att man
tämligen allmänt anser
folkskollärarne vara i det hela taget ganska
belåtna med den handledning,
seminarierna bestått dem, luntläsningen
däruti inbegripen. Man tänker vid
sig själf: de stackars människorna
veta inte af något bättre, seminariet
har ju varit snart sagdt deras enda
visdomsbrunn, och man kan därför
inte undra, ifall de upptaga hvarje
strängare räfst med dess
undervisning såsom ett indirekt anfall mot
sig själfva; kort sagdt: de måste
helt naturligt resonera ungefär så
som den bekante John Chronschough
gör på de sista sidorna i sina
kostliga memoarer.
Har man rätt i detta
betraktelsesätt?
Frånsedt de undantag, hvilka här
liksom på andra områden förekomma,
torde svaret böra bli: nej. Hvilka är
det nämligen, som gifvit rektor
Bergendals anteckningar den benämning
och därmed äfven det enda omdöme,
som de förtjäna? Hans egna
lärjungar, seminaristerna. Och hvilka
är det, som meddelat Uppsala Nya
Tidning de skildringar, hvilka nu
riktat allmänhetens uppmärksamhet på
tillståndet vid några af våra
seminarier? Jo, dessas egna f. d.
lärjungar, folkskollärarne.
En och annan kan visserligen
härvid ha känt sig frestad att med John
Chronschough (sid. 316) utbrista: »O,
du niding, som kunde tillåta dig att
fräckt smutsa i vår egen rede!» Inom
somliga kretsar tyckes man ock
inbilla sig, att flertalet lärare intaga
denna ståndpunkt. Härom vittnar
bland annat följande anekdot, som
stått att läsa i en af de
tidningsledare, hvartill »Gröna nöden» gifvit
anledning, och som sedan upprepats
i en del af pressen:
På ett möte af lärare och lärarinnor
i Stockholm under den förflutna
sommaren blef det i samband med
folkskoleinspektionen tal om skillnaden mellan
folkskollärarnes bildningsnivå och
akademikernas. Då kom från folkskoll är ar
e-Mll den odödliga repliken, att
»akademikerna hade alldeles för litet
allmänbildning för att på något sätt kunna lämpa
sig till inspektörer öfver de däremot i
mycket hög grad allmänbildade
folkskollärarne».
Anekdoten är betecknande, men
icke för folkskollärarnes åsikter utan
för andras åsikter om folkskollärarne.
Rätta förhållandet är nämligen det,
att vid sommarens allmänna
folkskolläraremöte en läroverkslärare
uppträdde och förfäktade
läroverkslär arnes lämplighet såsom
folkskoleinspektörer samt därvid upptog till
skärskådande den af honom själf
tänkta invändningen, att
folkskollärarens pedagogiska bildning kunde
anses mera allsidig än
läroverksläraren-specialistens dito. Den »odödliga
repliken från folkskollärarehåll» var
således i själfva verket ingen replik
alls samt kom alldeles icke från
folkskollärarehåll. Hela anekdoten är en
grof förvrängning, låt vara oafsiktlig,
och dess enda betydelse ligger däri,
att den visar, hvilken grad af andlig
själf belåtenhet man tror de svenska
folkskollärarne i stånd till.
Sanningen är emellertid, att
flertalet inom folkskollärarekåren bettre
än någon annan vet, att
lärar^ut-bildningens grundliga reformering är
vår folkskolas mest trängande behof
och att denna kår, med
undanskjutande af alla småaktiga och
fåfängliga hänsyn, bör göra allt hvad i
dess förmåga står för främjandet af
detta mål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
