Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 41. (1,137.) 14 oktober 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
792
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 41
skollärare måste vara med där; fri
täflan borde äga rum. Grannländernas
katekeser lämnade goda förarbeten.
Allmänna pedagogiska grunder borde
till-lämpas här som i andra läroböcker -
hvarför ej äfven här taga bort frågor
och svar? Luthers lilla katekes kunde
fullt fristående gärna gälla som slutkläm.
Utvecklingen borde icke vara en
sönder-plockning utan äfvenledes ett helt för
sig. Femte hufvudstycket borde sparas
till konfirmationen. Ingen katekes kan
helt undvara dogmerna, men icke är
det nödvändigt att behålla uppdelningen
i fem hufvudstycken! Tre vore bättre.
Men största möjliga frihet borde lämnas
åt dem, som skola verkställa
öfverarbet-ningen. Med önskan om en lycklig
lösning af frågan och slut på den
nuvarande spänningen anslöt sig tal:n till
reservationen.
Biskop N. J. O. H. Lindström ansåg
både kritik af och försvar för den
gällande katekesutvecklingen obehöfliga.
Frågan vore helt enkel: förändring eller status
quo? En förändring vore önskvärd, men
endast en formell. K. m:t har af
kyrkomötet begärt besked, men något sådant
ger icke reservanternas hemställan utan
prästerliga afdelningens förslag. Och
enigheten mellan reservanterna är klen
nog: å ena sidan yrkas, att utvecklingen
skall organiskt växa ut ur Luthers lilla
katekes, och å andra, att denna bok
skall ingå i en utveckling, som utgör
ett organiskt system. Yrkas ny lärobok,
uppskjutes frågan, ty utom kyrkomötet
råder också stor skiljaktighet, och
yrkandena äro så många, att svårligen något
blir antaget i de nu lefvande
kyrkomötesmedlemmarnas tid. Vill man
därför att något skall bli gjordt, bör man
alltså gå med på prästerliga afdelningens
förslag; hvaremot de liberales
reservation, om den segrar, skall vålla stort
misstroende i landet. Katekesen är
visserligen en barnabok, men en, som skall
räcka för hela lifvet. Domprosten
Eklund hade frågat kyrkomötet, hur många
gånger ordet rättfärdiggörelse förekomme
i Luthers lilla katekes och, då han ej
fått svar, upplyst, att det icke förekom
någon gång. Biskop Lindström ville nu
upplysa, att det stod där. Men till mötets
stora jubel och domprostens triumf
begaf det sig, att där icke stod
rättfärdiggörelse utan syndernas förlåtelse. Tal:n
slöt med att yrka bifall till prästerliga
afdelningens förslag.
Kontraktsprosten C. G. Grundell i
Säfve intygade sin samstämmighet med
sin stiftschef biskop Rodhe, underströk
åtskilliga af hans yttranden och
befarade, att om ordet »varsam» strökes, skulle
revisionen bli så genomgripande, att den
skulle beröra läroinnehållet. Instämde
med biskop Johansson.
Biskop N. Lövgren förklarade sig
ännu stå som lärjunge inför vår
nuvarande katekesutveckling och hysa vördnad
och tacksamhet för dess författare. Man
har funnit dess verkningar
otillfredsställande och förklarade därför boken själf
dålig. Det vore en upp- och nervänd
logik: förr brukade man döma från
orsaken till verkningarna; nu gör man
tvärtom utan att betänka, att en verkan
kan hafva många orsaker. Barnen finna
ej katekesen tråkig, om det undervisas
väl med den som ledning - tal:n hade
själf frågat dem. Själf hade han också
någon erfarenhet. Storm blåser från
många håll, men många vilja ej veta
af någon ändring i den nu uppgifna
riktningen, och där blåser ett stilla väder.
Man har talat om att
katekesutvecklingen är svår att inlära - ack, det
leder ingen kungsväg till
kristendomssanningarna: man får börja smått och
sedan växa till ända till lifvets slut.
»Varsam» får icke tagas bort. Det ordet
betecknar ej, att man skall ändra på en
punkt och låta resten stå - då kan
det hela ramla och krossa byggmästaren
- utan man blott skall taga vara på allt,
som är godt. Katekesen skall vara den
bägare, hvari kristendomsinnéhållet
frambäres till vårt folk och dess barn.
Därför får den ej vara för trång, så att
något viktigt ej får rum, ej för vid, så
att något obehörigt kommer med, och
dess kanter få ej vara skarpa, så att
de såra de ungas läppar. Det vittnade
om större pietet att begära revision, och
därför anslöt sig tal:n till biskop
Lindströms motivering och yrkade bifall till
prästerliga afdelningens förslag. Då det
vore nödvändigt att ha korta stycken
med frågor eller öfverrubriker, anslöte
han sig i tredje punkten till biskop
Johanssons yrkande.
Seminarierektorn S. Nygren i Göteborg
hade genom dagligt användande af vår
nuvarande katekes känt sin glädje och
tacksamhet ökas för den bokens goda,
bekännelsetrogna innehåll. Den vore ej
längre än att den hinner genomgås och
repeteras, lämnade ej lärarne för fria
händer och kunde äfven användas för
konfirmationsundervisningen. En lärobok
särskildt för denna sistnämda
undervisning vore ej lämplig; det gällde blott
att få en djupare insikt i den vid
folkskolan använda. Väl har den hittills
använda sina brister, men därför är det
ej skäl att bortkasta en god bok och
äfventyr a att få en sämre. Den nu
gällande härstammar från en i
kyrkligt-teologiskt afseende bättre tid än vår.
Men tal:n ville dock vara med på en
revision af varsam art: hufvud styckena
borde ej ändras och sakramentsläran ej
uppskjutas, ty troshemligheterna ligga
den lille lika nära som den vuxne. Man
öfverskattar svårigheterna och betänker
ej, att de djupare lärorna under åren
närmast konfirmationen komma till sin
rätt. Lindbloms katekes hade i vissa
afseenden sina företräden; en ny
katekesutveckling bör bli litet kortare till gagn
för de skolor, som hafva mindre
undervisningstid. Bifall till prästerliga
afdelningens uttalande.
Kontraktsprosten J. Å. I. Sundelin i
Jönköping var den förste talaren vid
kvällsplenum. Han betonade, att icke
blott prästhatare utan ock kyrkans sanna
vänner hade framställt beaktansvärda
anmärkningar mot vår nuvarande
lärobok. Låt vara, att den kan användas
och blifvit använd med välsignelse -
man kan ej vara blind för dess brister,
och de äro ingalunda omöjliga att
afhjälpa. Klokast ansåg tal:n det vara
att ansluta sig till riksdagens beslut,
hvilket mycket väl kunde förenas med
bibehållande af Luthers lilla katekes.
Men hvad som skall göras bör göras
nu - efter 5 år kunde man riskera att
få något värre. Tal:n anslöt sig till
reservanternas förslag.
Biskop von Schéele bemötte en del af de
mot reservanterna gjorda
anmärkningarna. Icke blott barnen utan många äldre
finna bibelspråken för många i vår
gällande lärobok. Han påpekade, att man
hos skolråden anhållit om befrielse från
all katekesläsning. Vid debatten i denna
fråga hade det i andra kammaren sagts,
att kristen domsundervisningen hade nog
af bibeln och kunde undvara katekesen.
Detta borde vara ett memento för
kyrkomötet. Nu yrkade tal:n bifall till sin
och medreservanters reservation med
folkskoleinspektören Kjellins tillägg.
Biskop E. J. Keijser fann det vara en
billig gärd åt rättvisa och sanning att
erkänna, hurusom vår långkatekes
mångenstädes är älskad i församlingarna, och han
hade sett barnaögon lysa af glädje
under katekestimmarna. Men han kunde
ej neka, att pedagogiska missgrepp
begåtts, och det vore förvånande, att man
glömt bort dem. Dit hörde det »mekaniska
resonerandet» - mycket skulle vara
vunnet, om det komme bort^ liksom om
man kunde råda bot på de pedagogiska
brister, som onekligen förefinnas i den
använda 1’äroboken. Det vore en
förtjänst i den prästerliga afdelningens
uttalande, att den pedagogiska synpunkten
trädt i förgrunden, hvarigenom k. m:t
får en fast utgångspunkt. Därför
yrkade tal:n bifall till detta uttalande.
Kyrkoherden Strandell försvarade gent
emot biskop Billings anmärkningar sin
åsikt angående företrädet för
sammanhängande bibelställen under viktigare
stycken framför de små lösryckta.
Domprosten Personne ville tillbakavisa
beskyllningen att Luthers lilla katekes
skulle förändras eller utplånas. Nej, den
skulle göras begripligare för barnasinnet.
Den vore nämligen ingen barnabok, och
Luther hade aldrig ämnat den för detta
ändamål. Pedagogiskt sedt hade den
underhaltiga partier, hvarpå tal:n
lämnade exempel. Ingen erfaren pedagog
kunde bestrida detta. Den må gärna
stå kvar men ej som lillkatekes; den
må bli slutsammanfattning eller
slutkläm för konfirmander men inte för
småbarn. Hvad ligger det för upprörande
i att den om skrif ves och bearbetas på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
