Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 51. (1,147.) 23 december 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 51
SVENSK LÄRARETIDNING.
1,007
skolevän» rikta uppmaningen: Ne
su-tor ultra crepidam, det är uttydt:
»Skomakare blif vid din läst! När det
gäller, så höga saker som ett kungl,
svenskt femklassigt läroverk, har du,
stackars obildade man, ingen talan!»
Hvarför ha vi så utförligt refererat
denna lilla tidningspolemik? Därför
att den är så slående typisk. När
det gäller förhållandet mellan
läroverket och folkskolan, är det städse
läroverkets män, som föra det stora
ordet och spela de sakkunniga, hur
grofva bockar de än göra sig
skyldiga till. Men när folkskolans
målsmän vilja säga sin mening om samma
förhållande, då heter det: Ne sutor
ultra crepidam.
Om man finner detta i sin ordning
inom läroverkskommittéer och
domkapitel, hvarför drar man då på
munnen, när man hör ett genljud däraf
från det idylliska Askersund?
En skarp beskyllning
mot Stockholms folkskollärarekår
framkastades vid det den 8 dennes
hållna mötet mellan folkskolestyrelse
och folkskollärarepersonal i Göteborg.
Enligt ett utförligt referat i
»Folkskolans Vän» lär nämligen hr Fale
Schöldéen under diskussionen ha
yttrat bland annat följande:
Att Stockholmslärarne uraktlåtit att i
sina till konungen ingifna önskemål
upptaga krafvet på en af dem vald
representant i öfverstyrelsen berodde, efter
hvad nian erfarit, alldeles icke på någon
af kåren pröfvad och godkänd taktik utan
snarare på förbiseende. Huru som helst
vore det en blunder. Talarens förvåning
öfver att Stockholmslärarne kunnat göra
sig skyldiga härtill kunde endast
öfverträffas af den till häpnad gränsande
öfverraskning, ined hvilken han i dag hört en
af lärarekårens medlemmar, hr Joh:s
Johansson, framställa försummelsen som ett
ef terf öl j ans var dt exempel.
Huru pass befogadt detta
öfverlägsna omdöme är, torde framgå af
några enkla erinringar.
Redan för tolf år sedan, den 26
september 1891, uttalade Stockholms
folkskollärareförening såsom
önskemål, att folkskollärarekåren inom
hvarje skoldistrikt borde få rätt dels
»att yttra sig i frågor rörande
skolornas allmänna anordning samt
undervisning och tukt», dels »att inom
sig för en viss tid utse ett ombud,
som i skolrådet representerade
lärarekåren».
Under den långa följd af år, då en ny
folkskoleförfattning för hufvudstaden
stått på dagordningen, har
Stockholms folkskollärarekår haft
upprepade anledningar att of verv äga,
hvilka örtskemål i afseende härå den
med någon utsikt till framgång
borde söka hålla fram. Åtminstone två
gånger har den ock underkastat
frågan om hvad härvidlag vore
taktiskt klokt eller oklokt en allsidig
och omsorgsfull pröfning. De
resultat, hvartill den härvid kommit,
föreligga för hvar och en tillgängliga i
tvänne offentliga skrifvelser: den ena
af den 12 juni 1896, ställd till de af
k. m:t utsedda kommitterade för
afgifvande af förslag till
folkskolestadga för rikets större städer, den andra
af den 26 januari 1901, ställd till
k. m:t. Vid båda dessa tillfällen har
Stockholms lärarekår, hvad nu
ifrågavarande ärende beträffar, riktat
alla sina krafter på vinnandet af
hvad den för sin del betraktat såsom
hufvudsaken, nämligen
tillförsäkrandet af tillfälle för lärarekåren att tid
efter annan med skolstyrelsen
öfverlägga om skolans angelägenheter.
Detta önskemål har den funnit vara
af så ojämförlig vikt, att den icke
på minsta sätt velat vedervåga
det-sammas ernående genom
framskjutande af krafvet på Själfskrifven
representation i skolstyrelsen, hvilket
kraf icke ägde uttryckligt stöd i de
allmänna författningarna och för
hvilket man tydligen icke från något håll
skulle kunna påräkna verksam
sympati.
Att Stockholms folkskollärarekår
genom detta sitt förfarande skulle
begått en »blunder» eller gjort sig
skyldig till »förbiseende» och
»försummelse», är en fullständigt
ogrundad beskyllning.
Att man inom vissa kretsar i
Göteborg hyser en helt annan uppfattning
om den ena eller andra taktikens
lämplighet än den, som hos Stockholms
folkskollärarekår gjort sig gällande,
framgår äfven af andra under samma
diskussion fällda yttranden. Sålunda
meddelade fröken Eva Rodhe, att
enligt hvad hon hade sig bekant,
lärarekåren visst ej skulle anse frågan
löst, för den händelse i styrelsen
insattes någon lärare, som den icke
själf valt. Tvärtom hade hon hört,
att kåren »skulle vara sämre
tillfredsställd härmed än med nuvarande
förhållande». Denna hennes uppfattning
bestyrktes i allo af hr Schöldéen.
För både skolan och lärarekåren vore
det - yttrade han - otvifvelaktigt
bättre, att kåren icke alls hade någon
representant i skolrådet, än att där
sutte sådana, som kåren icke önskade
ha där (läs: icke själf insatt där). Denna
uppfattning vore bland stadens lärare
och lärarinnor allmän. - - – Skulle
lärarekåren kunna anses representerad,
måste oeftergifligen fordras, att nämda
kår själf finge välja representanter eller
åtminstone, som nu föreslagits, nominera
kandidater.–––– Visserligen hade
inånga präktiga lärare på annan väg
invalts i skolråd. Senast hade i
öfverstyrelsen för Stockholms folkskolor
invalts en lärare, som i alla afseenden
torde vara en utmärkt representant för
den kår, han tillhör. Men därmed vore
ej sörjdt för att det komme att bli så
framdeles. Själfva principfrågan vore
alltså i Stockholm ej blott olöst utan
rent af förfuskad på lång tid.
Med skäl torde kunna ifrågasättas,
huruvida man ej, just genom att på
dylikt sätt »ränna hufvudet i väggen»
och föredraga intet framför en
begynnelse, på det allra verksammaste
sätt bidrager till att en viktig och
behjärtansvärd fråga blir »ej blott
olöst utan rent af »förfuskad för lång
tid».
Visar det sig emellertid, att den af
hr S. och hans meningsfränder
inslagna taktiken lättare än den i
Stockholm valda leder till målet, som är
lärarekårens behöriga inflytande på
skolans angelägenheter, så skola vi bli de
första att bringa honom vår
lyckönskan.
I samband härmed tillåta vi oss
påpeka en oklarhet, som på ett och
annat håll försports med afseende på
den uppgift, hvilken skulle tillkomma
en lärarekårens representant inom
skolstyrelsen.
Äger skolstyrelsen - yttrade härom
inledaren vid diskussionen i Göteborg -
inom sig en representant ur folkskolans
lärarepersonal, är den ju i hvarje
förekommande fall i tillfälle att erhålla
kännedom om den erfarenhet, som
vunnits vid den dagliga skolgärningen, och
de strömningar, som i ena eller andra
afseendet kunna vara till finnandes inom
kåren. Det bör ock påpekas, att kårens
representant kan blifva i tillfälle att
skingra ett eller annat missförstånd.
Men lika viktigt är, att lärarekåren
erhåller kännedom om de åsikter och
intressen, som äro representerade i en så
mångsidigt sammansatt skolstyrelse som
Göteborgs. Här kan bli tillfälle till
ömsesidigt utbyte.
Allt detta är fullkomligt riktigt, och
det är endast mot ett möjligt
missförstånd af de kursiverade orden,
som vi vilja göra en erinran. Enligt
gängse parlamentarisk uppfattning är
en styrelse (liksom ett utskott, en
kommitté, en beredning) en sluten
församling, af hvars förhandlingar
endast så mycket, som föreligger i
form af protokoll, utlåtanden, förslag
och reservationer m. m., tillhör
offentligheten. Om det kunde tänkas, att
en lärarerepresentant i en
skolstyrelse begagnade sin ställning till att
tjänstgöra såsom ett slags
»kunska-pare» för utkolporterande inom
lärarekåren af privatmeddelanden
angående förhållanden inom styrelsen,
så skulle han därmed endast stämpla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
