Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 52. (1,148.) 31 december 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1,030
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 52
så mycket skarpare, som han själf fått så
klar blick för uppfostrans omätliga
betydelse för mänsklighetens utveckling, är
den oförsvarliga ringaktning för
uppfostran af människor, hvilken öfverallt gjorde
sig gällande. Detta förbiseende, ja i
inånga fall totala undanskjutande af en
den allra viktigaste mänskliga
angelägenhet, har så upprört Spencer, att han
nära nog hela boken igenom återkommer
till densamma. Så säger han på ett
ställe:
Det ämne, som vid egendomsherrens
bord, vid landtbrukarens marknadsfärder
och i byns ölstuga näst dagens politiska
frågor tilldrager sig största intresset, är väl
djurens skötsel ... Då på återväg från
kyrkan ett par grannar följas åt öfver fälten,
hör man dem, sedan predikan blifvit
kritiserad, skrida till kritik öfver vädret, grödan
och kreaturen och så komma till de olika
foderämnena och dessas näringsvärde. Pål
och Per anställa jämförelser öfver sina
svinstior . . . Men hvem har väl någonsin vid
middagsbordet eller eljest under samtalets
gång hört barnens uppfostran och vård
bringas på tal? ... Mödrar, som kanske
aldrig fått lära annat än litet språk, musik
och vissa talanger, skola med tillhjälp af en
sköterska, full med föråldrade fördomar,
anses kompetenta att bestämma allt
angående barnens föda, klädsel och kroppsrörelse.
Under tiden studera fäderna böcker och
tidskrifter, bevista landtbruksmöten, göra
experimenter och slå sig på diskussioner -
allt i afsikt att finna, hur man bäst skall
göda svinen till nästa utställning . . . Hade
Gulli ver om invånarne i Laputa berättat, att
männen sökte öfverbjuda hvarandra i
konsten att på bästa sätt uppföda andra
varelsers afföda, men alls icke bekymrade sig om
hur de lämpligast borde uppföda sin egen,
skulle detta passat i stycke med de öfriga
förvända seder, han tillskrifver dem.
De äro visserligen icke få, hvilka före
Spencer på liknande sätt ljudligen ropat
i människornas öron om nödvändigheten
af barnens uppfostran. Pestalozzi var
den väldigaste predikaren i detta
hänseende. Många äro också säkerligen de,
hvilkas hjärtan värmts af hans och
andras ord och gärning, och hvilka sålunda
satts i rörelse till åstadkommande af en
förbättrad barnauppfostran. Det oaktadt
visar den dagliga erfarenheten
otvetydigt, att den stora mängden af
människor i sina sträfvanden ännu icke
kommit " så synnerligen långt utöfver, hvad
de skola äta, dricka och kläda sig med.
Hade barnen för detta ändamål kunnat
gifva en likadan valuta som hästen, kon
eller svinet, så skulle vi säkerligen fått
bevittna ett vida lifligare allmänt intresse
för barnauppfostran. Men en sådan valuta
gifva de icke, ty när ungarna blifvit
flygfärdiga, flyga de ur boet. Därför
förslår det icke med en ropande röst. Hvarje
tid och hvarje folk behöfver sina. Bland
dem, som. under det gångna
århundradets senare hälft låtit förnimma sig, har
Spencer tvifvelsutan varit en af de
mäktigaste, och fråga är, om man icke just
härutinnan har att söka hans största
betydelse på det pedagogiska området. Ty
hvad man än må säga om hans idéer i
öfrigt - underlåta att lägga märke till
dem kunde man icke, och just den
omständigheten, att hans skrift om upp-
fostran är den, som rönt största
uppmärksamheten utom hans eget land, och
att den öfversatts till nära nog alla
civiliserade folks tungomål, borgar för, att
han utöfvat ett betydande väckande
inflytande.
I öfverensstämmelse med hvad han
sedermera lär uti sin etik uppställer
Spencer såsom uppfostrans ändamål »ett
rätt uppförande i alla hänseenden under
alla omständigheter» eller med andra
ord »ett fullkomligt lif». Detta mål
vill han nå genom inverkan på barnet
i intellektuellt, moraliskt och fysiskt
hänseende. För detta tarfvas
emellertid undervisning. Men hvarom? Och
hur? Under det Spencer ser sig om
efter svaret på den förra frågan, finner
han, att mycket af det, som läses i
skolorna, endast är en yttre grannlåt,
som ägnar sig att ståta med, men som
icke har det ringaste värde för lifvet.
Han upptäcker, att »man kläder sina
barns själ liksom deras kropp efter det
härskande modet», så att barnen
erhålla de kännetecken, som tillhöra en
viss ställning i samhället. Man bryr
sig icke om hvilken kunskap som har
verkligt värde och gör barnen till bättre
människor, man frågar blott efter
sådant, hvarigenom de en gång kunna
vinna bifall, heder och -ära, inflytande
och möjlighet att behärska andra. Så
föres Spencer in på spörsmålet om de
olika ämnenas inbördes bildningsvärde,
och härutinnan har han varit
banbrytande.
Förut hade visserligen då och då
förekommit diskussioner om enstaka punkter
på skolans program. Så hade man
börjat tvifla på den klassiska bildningen
såsom allena saliggörande, och det hade
blifvit ifrågasatt, att de döda språken
skulle maka åt sig. Men någon allmän
norm för bedömandet af hvad slags
kunskap som har större eller mindre värde
hade ingen tänkt sig. En sådan norm
uppställer nu Spencer, och i spetsen för
sin uppfostringslära har han satt ett
kapitel, i hvilket han företager en
omfattande undersökning af de olika
undervisningsämnenas inbördes bildningsvärde.
Med utgångspunkt uti de olika slagen
af mänsklig verksamhet finner Spencer
den naturliga ordningsföljden mellan
ämnena med hänsyn till deras
nödvändighet och vikt vara följande:
1. De, som bereda till omedelbar
s j älf be varelse.
2. De, som bereda till medelbar
själf-bevarelse.
3. De, som bereda till föräldraskap.
4. De, som bereda till
medborgarskap.
5. De, som bereda till olika slag af
förfining i lifvet.
När han sedan tillämpar denna norm
på den härskande undervisningen,
uppvisar han, att våra skolkurser utesluta
just det, som närmast angår våra
sysselsättningar i lifvet, och att den dyrbara
tiden i stället användes hufvudsakligen
på innötandet af döda formler. Det
som uteslutes, och för hvars införande
Spencer slår ett stort slag, är
naturvetenskapen: fysik, kemi, astronomi,
geologi, biologi, enär just dessa utgöra
villkoret för utförandet af de
förrättningar, medels hvilka ett civiliseradt lif
möjliggöres. Under nuvarande
omständigheter, säger han, måste dessa
kunskaper inhämtas, sedan uppfostran anses
afslutad. Och skedde ej detta, skulle
all industriell verksamhet upphöra. På
samma gång drager han i härnad mot
den härskande språkkulten, som i de
flesta fall medför en grannlåtsbildning
och som har sin rot i fåfänga och
fördom.
Till sådant, som fullständigt uteslutes
från vår uppfostran, hör också allt, som
kunde vara ägnadt att förbereda till
lör-äldraskap. Här ha vi ett komplett
tomrum. Med full rätt ställer också
Spencer föräldrarna till svars för allt det
fysiska och moraliska elände, som följer
af försummade föräldraplikter, och som
utgör en tung hämsko på utvecklingen.
Om den lojhet, som i denna punkt gör
sig gällande, säger han:
Är det ej vidunderligt, att ett nytt
släktes öde skall lämnas åt den tanklösa vanans,
nyckens eller inbillningens slump i förening
med okunniga sköterskors förslag och
mormödrars fördomsfulla råd? Om en köpman
började sin affär utan någon kunskap i
räknekonst och bokföring, skulle man skrika
om hans dårskap och vänta sig1 sorgliga
följder. Eller om någon utan att hafva
studerat anatomi gåfve sig ut för kirurg, skulle
vi förvåna oss öfver hans djärfhet och
be-klag>a hans patienter. Men att föräldrar
börja sitt svåra åliggande att uppfostra barn
utan att någonsin hafva ägnat en tanke åt
de fysiska, moraliska eller intellektuella
grundsatserna härför, hvilka borde tjäna
dem till ledning - detta uppväcker
hvarken förvåning öfver dem, som så göra, eller
medlidande med dem, som blifva offren. Till
de tio tusental, hvilka sätta lifvet till, lägg
de hundra tusental, som släpa sig fram med
en svag konstitution, och de millioner, hvilka
växa upp med svagare kroppsbeskaffenhet
än de kunde haft, och detta skall gifva ett
ungefärligt begrepp om den förbannelse,
som drages öfver barnen af föräldrar, som
äro okunniga om lifvets lagar.
Och lika skarpt uttalar sig Spencer
om den förfelade moraliska och
intellektuella uppfostran, som tilldelas barnen
på grund af föräldrarnas okunnighet om
själslifvets enklaste företeelser.
Beträffande de ämnen, som afse
be-redelse till medborgarskap, klandrar han
skarpt den rådande
historieundervisningen och vill hafva denna utbytt mot
historien om samhällets utveckling. De
ämnen, som afse lifvets förfining, poesi,
skön konst m. m., vill han ingalunda
utesluta, men han vill, att de skola
hafva mindre tid än de öfriga.
Såsom grundval för alla de fem
slagen af mänsklig verksamhet lägger
Spencer naturvetenskapen. Slutresultatet af
hans undersökning om de olika ämnenas
bildnings värde blir därför, att
naturvetenskapen ställes främst. Många äro
nog de, som studsat tillbaka för detta
resultat. Man gör honom dock orätt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
