Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
SVENSK LÄRAKETIDNING,
Nr 6
belopp, som i statsverkspropositionen upptagits, utan att anslaget göres till reservationsanslag, och det ur budgetssynpunkt eftersträvade syftet alltså vinnas. Om anslaget får behålla karaktär av förslagsanslag, undvikas emellertid de olägenheter, som i det föregående angivits.
Med stöd av det anförda får jag härmed vördsamt hemställa, att riksdagen måtte besluta
att i riksstaten bibehålla ett ordinarie förslagsanslag till reskostnadsersättning åt folkskolinspektörer samt uppföra detsamma med ett belopp av 250,000 kronor.
Ettårig fortsättningsskolkurs i vissa fall.
I A. K. har hr Conrad Jonsson väckt följande motion.
Enligt § 6 i k. stadgan av den 16 sept. 1918 for fortsättningsskolan måste undervisningen i denna skolform uppdelas i minst tvänne årskurser. Det kan ifrågasättas, om icke denna ovillkorliga föreskrift borde modifieras med hänsyn till de skoldistrikt, varest man infört ett obligatoriskt 7:e skolår. Planen till fortsättningsskolan av 1918 års typ ar uppgjord med den föreskrivna 6-åriga folkskolan som grundval. Härigenom blir skoltiden automatiskt längre i de distrikt, där ett 7:e skolår ar obligatoriskt. Emellertid ar det ju klart, att detta skolår mer an väl uppväger fördelarna av första fortsättningsskolåret. Barnen slippa att under detta 7:e skolår kastas ut i förvärvsarbete, och undervisningen ar mera omfattande och mera grundlig, an den kan bli under fortsättnings-skolans första skolår.
Det har i för folkskolan intresserade kretsar varit allmän strävan att införa ett 7:e skolår, där detta låtit sig göra. Denna strävan kan avstanna, om icke de uppoffringar, det allmänna och föräldrarna ikläda sig för det 7:e skolåret, kunna kompenseras genom kortare fortsättningsskolkurs. Man kan ju, för att icke skada syftet med fortsättningsskolan, lägga om kursen i det 7:e skolåret och ge den en mera praktisk karaktär. Huvudsaken ar emellertid, att det sa ordnas, att lärjungar, som genomgått ett 7:e skolår, i folkskolan, få fullgöra sin skolplikt med ett års kurs i fortsättningsskola, exempelvis genom en sådan bestämmelse, fogad till § 6 i den ifrågavarande stadgan, att i skoldistrikt, där enligt reglementet skolkursen skall vara 7-årig, fortsättningsskolstyrelsen kan medgiva, att lärjunge, som med godkända betyg genomgått folkskolans 7:e klass, blott behövde deltaga i fortsättningsskolans 2:a årskurs.
Med stöd av det anförda - som torde stämma gott överens med åsikterna inom vida kretsar av målsmän och lärare - tillåter jag mig föreslå,
att andra kammaren måtte besluta i skrivelse till k. m:t hemställa om sådan ändring av stadgan den 16 sept. 1918 for fortsättningsskolan, att lärjunge, som med godkända betyg genomgått 7:e folkskolklass, må få fullgöra skolplikten med ett-årig fortsättningsskolkurs.
- I motion nr 166 föreslår hr Johan Jönsson i A. K.,
att i lagen om fortsättningsskolor göres tillägget, att skoldistrikt, vilka inrättat ett sjunde obligatoriskt skolår, erhålla rätt att anordna fortsättningsskola såsom en kortare ettårig kurs, och anhåller, att utskottet formulerar en sådan tilläggsbestämmelse.
Halvtidsläsningen.
Friherre Adelswärd i F. K. liar väckt motion, nr 117, om skrivelse till konungen rörande vissa ändringar i gällande bestämmelser om skoltyper med vm.annandagsläs-
ning m. m. Vi återgiva motionen i dess helhet trots den langa motiveringen och skola framdeles återkomma till densamma.
Alltsedan vederbörande myndigheter började utöva tryck på kommunerna att i större utsträckning ändra skoltypen från varannan-dagsläsning till vardagsläsning, har missnöjet och motståndet mot dylika förändringar blivit allt kraftigare. Man kan säga, att det i en stor del av landet nu förefinnes en allmänt utbredd folkmening mot ett genomförande av vardagsläsningen, åtminstone i det hastiga tempo, som förutsattes enligt de nyaste förordningarna rörande folkskolväsendet. Som bekant ar ett förbund, omfattande hela landet, bildat, för att ge uttryck åt denna mening. Man talar till och med i en del av pressen om utomparlamentariska åtgärder, bondetåg o. s. v. för att giva starkt uttryck åt denna folkmenings utbredning och betydelse.
Jag skall genast saga, att jag icke tillhör detta förbund, att mina åsikter icke helt sammanfalla med dess och att jag i synnerhet icke gillar vissa av dess motiv och metoder. Men icke desto mindre ar jag en bestämd motståndare till ett hänsynslöst genoinförande av vardagsläsningen under alla förhållanden och anser, att då icke nödiga betingelser för vardagsläsningen förefmnas, bör varannandagsläsningen såsom skoltyp betraktad, vara med den förstnämnda fullt likställd. Detta ar anledningen till att jag väcker föreliggande motion.
Den nyss åberopade folkmeningen grundar sitt motstånd mot en hastig och allmän övergång till skoltypen med vardagsläsning företrädesvis på ekonomiska skäl och på frågan om kristendomsundervisningen. Jag återigen betraktar i detta sammanhang frågan uteslutande ur humanitära, hygieniska och pedagogiska synpunkter.
Vad kristendomsundervisningen beträffar, ar detta en fråga, som såvitt jag förstår, icke alls behöver göras beroende av frågan om den ena eller den andra skoltypen. De ekonomiska synpunkterna, vilka ingalunda böra underskattas, gälla i första rummet frågan om den snabbhet, med vilken en övergång till en dyrare skoltyp bör äga rum, i mindre grad, huruvida denna skoltyp bör allmänt införas. I en tidigare motion och i tidigare offentliga uttalanden i skolfrågor har jag starkt framhållit, att folkskolväsendet borde först och främst vara en statens angelägenhet och att kostnaderna i vida högre grad an tidigare skett, borde bestridas av statsmedel, varigenom argumentet om svårigheterna för små och fatti-fare kommuner att övergå till bättre och yrbarare skoltyper bortfaller. Jag ar fortfarande av denna mening, och utvecklingen har under de sexton ar, som förflutit, sedan jag väckte ovannämnda motion om folkskolan som bottenskola, ganska hastigt gått i denna riktning. Jag vill emellertid icke underlåta att säga, att de invändningar, som framställts av ekonomiska skäl, äro val värda allt beaktande och icke få avfärdas såsom ett de obotfärdigas förhinder eller såsom ett svepskäl för att komma ifrån en av annan anledning ogärna sedd utveckling. Det må vara staten eller kommunen som betalar - en beräknad utgift av tillsammans ett och ett halvt hundratal miljoner endast för nya skolhus under de närmaste åren - varav enligt ett avgivet betänkande om statsbidrag över 50 miljoner skulle tillskjutas av staten -ar dock sa betydande, att den, som känner det allvarliga läge, vari statens och kommu-nernas finanser befinna sig, och de bekymmersamma ekonomiska förhållanden, som råda såväl inom vart land som i världen i övrigt, måste rygga tillbaka för en sa stor engångsutgift for vart folkskolväsende, hur stor van han an må vara till folkundervisningens förbättrande. Man måste fråga sig, om denna verkligen ar sa dålig, att ur statsekonomisk synpunkt sa betänkliga åtgärder
måste vidtagas för att med sådan brådska få en förment förbättring till stånd? Det förefallen som om den mest »heltidsläsnings-fanatiske» folkskollärare måste medge, att sa icke ar fallet.
Huru förhåller det sig nu med den förmenta förbättringen, om den betraktas ur pedagogisk och hygienisk synpunkt? Kan i en del fall denna heltidsläsning medföra en bättre undervisning och uppfostran? I de ’fall, där icke de naturliga förutsättningarna finnas för tillämpningen av den högre skoltypen, blir det säkerligen icke händelsen, vilket jag nu skall söka visa.
För att ett barn skall kunna tillgodogöra sig undervisningen, ar det uppenbart, att det icke får komma till skolan kroppsligen uttröttat. Det måste vara fysiskt utvilat för att själens spänstighet må vara tillräcklig för det intresse och den vakenhet, som äro oundgängligen nödvändiga, för att det skall kunna inhämta några kunskaper av en aldrig sa god undervisning. Det ar vidare klart, att det måste finnas en gräns för de kroppsliga ansträngningar, som ett barn kan underkastas, utan att dess förmåga att tillgodogöra sig skolundervisningen allt för mycket skall nedsättas. Vederbörande skolmyndigheter, som omöjligen kunna bestrida detta faktiska förhållande, tyckas emellertid icke ha gjort sig reda for, var denna gräns ligger, ty tiden för skolundervisningen synes vara tämligen slentrianmässigt bestämd, med i vissa avseenden rätt vida gränser för skolråden att bestämma den verkliga undervisningstiden. Det ar stadgat, att lärotiden skall vara 8 månader av året. Detta stadgande anses uppfyllt, vare sig undervisningen pågått 6 eller blott 3 dagar i veckan. S. k. »heltidsläsande» skolor förekomma, där undervisningen pågår blott 5 dagar i veckan, och till och med att under två av dessa dagar halva folkskolan ar ledig, sa att den effektiva undervisningen för varje barn blir blott 4 dagar i veckan. I själva verket närmar sig ju detta, om man räknar med utnyttjade undervisningsdagar pr barn, ganska mycket halvtidsläsningen. Mot den förstnämnda anordningen göres från folkskollä-rarhåll ingen anmärkning, samtidigt som man från samma håll anser varannandagsläsningen för fullkomligt förkastlig. Jag har gjort den personliga erfarenheten, att vid diskussion om undervisningsplanen och tidsindelningen inom de olika skoldistrikten man ofta i första rummet tillser, att lärarna få det mått av undervisningstimmar, som fordras enligt avlöningsbestämmelserna, och först i andra hand tänker på barnen. Varför icke i vissa fall öka lästiden till 9 månader under året, med ett färre antal läsdagar i veckan, varigenom i alla fall samma antal undervisningsdagar för varje barn kunde uppnås?
Man räknar vidare till »huvudformerna» sådana skoltyper, där 4 och till och med 6 årsklasser undervisas samtidigt. Var och en kan förstå, att icke undervisningen kan bliva synnerligen god i en sådan skolform, men blott det ar heltidsläsning, ar all rättfärdighet uppfylld, och man blundar för det verkliga resultatet! Till »undantagsformerna» räknas däremot varje skola med halvtidsläsning, även de, där i småskolan icke mer an en årsklass och i folkskolan blott två årsklasser samtidigt undervisas. Jag skall icke närmare ingå på de många olika skoltyper, som förekomma och som mer eller mindre gärna tillåtas; jag vill blott med dessa exempel, som nog kunna mångfaldigas, framhålla, att heltidsläsningen eller vardagsläsningen, tillhörande olika slag av »huvudformer», ingalunda lämnar någon säkerhet för att undervisningen i dessa skoltyper därför ar den bästa. Däremot kan man saga, att varannandagsläsningen och andra slag av »undantagsformer» icke under alla förhållanden erbjuda en sämre undervisning; i vissa fall och med lämplig praktisk anpassning efter förhållandena, kan den säkerligen till och med bereda en bättre un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
