Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 22
SVENSK LÄRARETIDNING.
421
Efter besöket vid ekonomibyggnaderna styrdes stegen upp till »Bohusstugan» vid herrgården, där vandrarna välkomnades av fru Ester Larsson (brukspatron Eskil Larsson var av sjukdom nödsakad hålla sig i sina rum). I storstugan flammade en storvedsbrasa, och gossarna bjödos här på varm choklad med rikligt dopp m. m. Fru L. förevisade den i Bohusstugan inrymda rikhaltiga samlingen av verktyg och vapen, redskap, bohag och möbler från gångna tider, vilket allt jämte »stugan» skall skänkas av hr L. till hembygdsmuseum för socknen. Under det läraren var inbjuden hos herrskapet L., besågo lärjungarna under trädgårdsmästarens ledning växthus, trädgård och park, varefter Bohusstugans »annex» med en myckenhet jordbruksredskap, åkdon, selar m. m. från svunna tider besågos under inspektörens ledning.
Sedan platsen för gamla »Torskogs bruk» med sina hamrar, smedjor, sågar och kvarnar iakttagits och den härliga utsikten över den nu vitskimrande älvdalen med sin isbelagda älv beundrats, anträddes vandringen utför Silverbäckens stup, där vattnet leker fram under fruset skum för att söka ro i Göta älvs sköte.
Härefter bar det i väg över den frusna älven till Gamla Lödöse med därvarande, varvsbolaget tillhöriga nyanlagda hönseri som studiemål. Under fackmans ledning besågs nu detta. Vals- och grynkvarnen för spannmålens »förädling» till olika mjölsorter och gryn m. m. kunde icke besökas med hänsyn till risken för olycksfall bland därvarande transmissioner. I stället bar det upp på den forna Slotts -kullen, typisk i sitt slag, och ägnade ledaren där några ord åt Lödöse och Torskog i gångna tider.
Nu vände skaran om till Torskogs varv, där en isbrytare var under byggnad. Sågverket och hyvleriet med sina olika maskiner, turbinerna i vila och arbete m. m. beskådades under upplysande ledning av vederbörande ingenjör. - På hemvägen besöktes Nordängens stora hönseri och fjäderfäavelsstation med sina 700 pullor, ett 50-tal tuppar och en hel del kacklande gäss. Där var mycket att iakttaga och lägga på minnet för att där hemma i möjligaste mån söka ordna det sa för hönsen som här med rationell utfodring m. m. - Slutligen besöktes ett mindre lantbruk, vars framstående kreatursbesättning, ardennerhästar, gödselstad m. m. besågos med ägaren som ledare. Denne inbjöd besökarna till ett rikt dukat kaffebord i sitt hem.
Det led nu mot aftonen. Den lärorika och uppfriskande utflykten, under vilken mycken vänlighet och välvilja bevisats lärjungarna och deras lärare överallt, dit de kommo, var ändad. Men den kommer att allt framgent vara ett angenämt minne för deltagarna.
P. E. Nyström.
Åskådning, ett medel i sångundervisningens tjänst.
(En slutreplik.)
Det ar ett icke ovanligt tillvägagångssätt, att man för att avleda uppmärksamheten, när diskussionen börjar bli besvärlig på ett område, flytta över den till ett annat. Sa har hr Erlansson gjort. Visserligen har han erkänt vissa begångna misstag. Han har till och med trätt ur sin isolering och ställt sig ’bredvid oss andra, som dock endast äro ringa arbetare i sångundervisningens tjänst. Det ar ett stort framsteg.
Men det ar ett nytt misstag att gripa till den indirekta bevisföringen, när den direkta icke lyckats. Hr E. menar, att om formlerna uteslutits ur H:s sångbok, sa följer därav naturnödvändigt deras olämplighet. Sa enkel ar icke frågan. Den gällde dessutom icke mina läroböcker. Jag ar icke nog egenkär att tro, att formelmetoden står och faller med mina sångböcker. Dessutom måste jag förorda ett närmare studium av både formelmetoden och mina sångböcker för att träffa sakens kärna.
Vilken ar grundstommen i formelmetoden? Det ar toniJcatreJclangen. Kring dess toner gruppera sig de övriga tonerna sålunda, att 2:a tonen sluter sig till den l:a, den 4:e till den 3:e, den 6:e till den 5:e @ch den sjunde eller inledningstonen till grundtonen, vare sig denna förekommer såsom l eller 8. Prof. Dessirier har låtit denna tonernas anslutning ske genom upprepning och därigenom fått en melodi för varje ton.
Nu ar frågan den, om icke samma resultat kan vinnas genom att behålla grundstommen och låta anslutningen till respektive treklangstoner ske stegvis utan upprepning av melodiformeln. Det ar, vad jag gjort efter prövning av saken. I detta nya läge spelar tonens nummer i tonföljden väsentligt större roll för fixerandet av treklangstonerna, an vad solfa-namnen göra. Dessa ha därför kunnat uteslutas. Men principen finnes kvar lika levande, även om uttryckssättet ar ett annat. Hr E: s vapendragare i Folkskollärarnas tidning har funnit denna princip sa förträfflig, att han, visserligen på ett språk, som hittills lyckligtvis varit okänt i anständig diskussion, förklarar den vara tillkommen genom hr E:s inflytande. Och då kan man tänka sig. Tyvärr kom inflytandet för sent. Även med risk att vara otrogen mot den nya dogmen har jag trott det vara lättare för barnen att i likhet med prof. Dessirier fixera tre toner, an att i likhet med hr E. låta dem fixera sex. Kvartsextac-kordformeln, som hr E. använder, ar nämligen överflödig. Därtill kommer, att de av prof. Dalcroze framförda gehörsövningarna särskilt för uppfattande av hela och halva tonsteg utgöra en förträfflig grundval för uppfattande av utvikning och modulation. Häri ligger också
kärnpunkten i hr E:s konstruktion av »klaviatur och notplan». Han har velat åskådliggöra, vad Dalcroze tänkt. Men varför då gå en sådan omväg: först klaviaturen, sedan linjerna och slutligen noterna, dessa senare till och med på ett annat papper, där läraren nödgas skriva upp varje övning. Barnen skola dock varken avläsa klaviatur eller enbart linjer utan noter.
I min nya upplaga av »Lärokurs i skolsång» har jag också helt enkelt strukit klaviaturbilden, då den visat sig obehövlig. I stället använder jag en notbild med stora noter för stamtonen och med små noter för de mellanliggande höjningarna eller sänkningarna. Det ar en fullt åskådlig bild, som genast visar de av noterna betecknade tonavstånden. Denna bild kan också på ett par minuter förstoras på svarta tavlan med krita och kostar ingenting.
I fråga om barnens s j älv verksamhet kan man nog i skolan dra för stor växel även på denna. Barnen kunna mycket väl få en föreställning om en vävstol genom att se den, även om de ej själva gjort den. Och vi ha inte alltid tid att låta barnen springa omkring och flytta brickor, hur roligt det an möjligen kunde vara. -
Om jag således under mitt arbete gjort försök med vissa förenklingar eller kombinationer från olika metoder, sa har det inte alls att göra med formelmetodens vara eller icke vara. Jag har inga »olyckliga erfarenheter» av den även i dess oförändrade form. -
o
Emellertid har jag icke velat lägga något hinder i vägen för hr Ers tavla och framförandet av hans tankegång, som trots allt ar helt och hållet av-hängig av denna tavla. Kan någon finna hans tillvägagångssätt utgöra »förenklingar och genvägar», sa vore det angenämt, även om min erfarenhet ar en annan. Därom får ju också framtiden döma. Vad jag vänt mig emot, ar det »sårande» sätt, på vilket hr E. angripit en sångmetod, vars lämplighet han helt och hållet utdömt, därför att han själv icke funnit sig till rätta med den. Man kan göra »olyckliga erfarenheter» och på grund därav söka sig nya vägar, ifall man nu verkligen kan finna några nya sådana. Men därav följer icke, att man hänsynslöst utdömer de vägar, man förut trampat. Vad som ar en »praktisk metod» för den ene läraren, kan vara oanvändbart för den andre. Det fordras vidsyn av den, som vill vara handledare för andra. Ett verkligt ingående studium av vad som på ett givet område tänkts, talats och skrivits, sa att man ar väl förtrogen med tidigare förekommande och använda metoder, bör vara grundvalen för det egna tänkandet, om detta skall få någon betydelse för utvecklingen och ej endast bli ett hugskott av försvinnande art.
Olof Holmberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
