Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 31
SVENSK LÄRARETIDNING.
609
liga allmogen.» Men just då hade allmogen och dess representanter i det allmänna börjat sin stora protestkamp mot den orättfärdigheten, att just denna, kanske den i grunden viktigaste samhällsklassen, skulle ställas alldeles utanför bildningens och den andliga odlingens förmåner. Vi känna utvecklingen. Det har gått betydligt framåt på hundra ar. Men ännn i våra dagar finnas människor, till och med i kulturellt ledande ställning, som innerst mena och efter sitt mått söka verka för en sämre skolbildning för den svenska allmogens barn, och som av hjärtats lust försvara en skolordning i det hela, som ar byggd på klassfördomar och klassprivilegier i stället för på allmänt nationell grund.
Varför har likväl seger vunnits och kommer att småningom helt vinnas för den uppfattningen, att folkbildningen ar ett allmänt samhällsintresse, till följd varav det självfallet bör tillkomma statsmakterna att bestämma angående folkskolans angelägenheter? Jag skall i största korthet blott antyda tvänne omständigheter. För det första ar den allmänna folkbildningen en frukt av det liberala genombrott - detta må ha skett på religionens område, t. ex. genom reformationen, eller på politikens och det sociala livets områden - som tillerkänner varje individ hans fulla personlighets värde och scm en följd därav full andlig frigörelse. Mellan dylik personlighetsfrihet i djupare mening och tvång till bildning och själsodling ar motsatsen endast skenbar. För att krafterna och anlagen hos den enskilde skola komma till sin fulla utveckling och personligheten vinna den sanna friheten ar bildningen oundgänglig. Det ar väl knappast någon i våra dagar, som vill driva den meningen, att det skulle ligga i barnens eget skön att undandraga sig det fostrande inflytande, som hemmet, skolan och samhället hava att bjuda. Då ar det ju inkonsekvent och för sakens skull felaktigt att vilja åt kommunerna förbehålla rätten att få undandraga sig sina skyldigheter i fråga om erforderliga bildningstillfällen för det uppväxande släktet.
Folkbildningen som ett allmänt samhällsintresse ar vidare ofrånkomligt sammanhängande med den politiska utveckling, som steg för steg fort fram till allt större inflytande på de allmänna angelägenheterna for tidigare tillbaka-satta samhällsklasser, och som slutligen mynnat ut i den demokratiska samhällsform, i vilken varje medborgare genom den allmänna rösträtten kommit till lika ansvar och lika makt, när det gäller samhällets styrelse och välfärd. Det ar intressant att studera vår historia och se, vilket intimt sammanhang som alltid varit rådande mellan det politiska och sociala framåtskridandet och skolfrågorna. Det var samhällets omdaning i riktning mot större folkfrihet som i början av förra århundradet drev fram folkskolan. Det
ar samhällets omdaning i demokratisk riktning under innevarande århundrade, som med naturnödvändighet fört fYarn skolfrågorna i främsta planet av tidens stora angelägenheter. När representationsreformen ar 1865 var genomförd, utfärdade en framsynt biskop i Norrland, som i riksdagen verkat för förändringen, ett herdabrev till stiftets präster med maning, att de med förnyad iver måtte verka för allmänt inrättande av folkskolor. Folkbildningen ar ett område, där ivrig framstegsvänlighet och sund konservatism kunna räcka varandra handen i gemensamt intresse.
(Forts.)
Statsbidrag till folkskolbyggnader.
Såsom vi förut omförmält, avgåvo inom skolöverstyrelsen tillkallade sakkunniga den 22 juni 1923 betänkande och förslag angående statsbidrag till uppförande av byggnader för folkskolväsendet i riket, och i Sv. Ltg för ar 1923, nr 27, 28, 29 och 31, lämnade vi en kort redogörelse för sagda betänkande och förslag. Över detsamma har nu skolöverstyrelsen avgivit infordrat utlåtande, dagtecknat den 19 juni 1924.
Inledningsvis erinrar överstyrelsen, att de direktiv, som legat till grund för de sakkunnigas utredning och förslag, innefattas i riksdagens skrivelse till k. m:t den 15 juni 1920, nr 365.
I denna skrivelse, säger överstyrelsen, anförde riksdagen, bland annat, att en av de viktigaste, ja, kanske den främsta av de omständigheter, med vilka man måste räkna, då det gällde att åstadkomma förbättringar på folkskolväsendets område, helt naturligt vore de ekonomiska förhållandena inom skoldistrikten. I hundratals fattiga skattetyngda kommuner hade därför av ekonomiska skäl, trots stora ansträngningar, skolväsendet icke kunnat på ett tillfredsställande sätt ordnas. Den största posten i kommunernas budget utgjordes, som bekant, ofta av anslagen till nödiga skolbyggnaders uppförande och vidmakthållande. Stegrade arbetslöner och materialpris hade under de senare åren gjort skolhusbyggnadstungan svårare an någonsin, ja, i många fall sa svår, att den ut-f jorde ett bestämt hinder för folkskolväsen-ets tidsenliga utveckling. Särskilt gällde detta givetvis just de fattiga landskommunerna. Ur såväl skattutjämningssynpunkt som med hänsyn till skolväsendets bästa vore det alltså av den allra största betydelse, om skoldistrikten genom anslag av statsmedel bereddes behövliga lättnader i de dryga kostnaderna för anskaffande av skollokaler.
Riksdagen förbisåge härvid icke, att det anslag, som för sådant ändamål skulle behöva anvisas, måste bliva mycket stort. Då en tillfredsställande lösning av denna fråga emellertid vore oundgängligen nödvändig, syntes den angivna omständigheten icke få verka avskräckande utan allenast mana till största möjliga varsamhet vid anslagsfördelningen. Behovet av understöd borde således i varje särskilt fall noggrant undersökas. Nödig hänsyn syntes ock böra tagas till i vad mån kommunerna genom upptagande av lån eller genom anskaffande av medel på annat sätt redan sökt sörja för sitt
skol\ asen. Det skulle ju uppenbarligen innebära en orättvisa, om kommuner, som genom försummelse av sitt skolväsen undgått skuldsättning, genom anslag av statsmedel finge sina omkostnader minskade, under det att kommuner, som for berörda angelägenhet skuldsatt sig, icke skulle erhålla samma förmån. Vad anginge grunderna för anslags beviljande, syntes dessa först efter noggrann utredning kunna närmare angivas.
Den av sakkunniga verkställda utredningen synes överstyrelsen synnerligen vägledande och förtjänstfull. Överstyrelsen kan också med undantag för vissa detaljer i allt väsentligt ansluta sig till av de sakkunniga framlagda synpunkter och förslag. I fråga om det nu föreliggande byggnadsbehovct har överstyrelsen emellertid ansett sig böra inhämta kompletterande uppgifter.
I fråga om
1. Behovet av statsbidrag yttrar överstyrelsen bi. a.:
Överstyrelsen finner det ådagalagt, att behovet av statshjälp för berörda ändamål ar av mycket stor omfattning. Ett realiserande av 1917 års riksdags program för folkskolväsendets utveckling kan icke tänkas inom överskådlig tid uppnått utan statens kraftiga medverkan.
Beträffande det konstaterade skattetrycket må emellertid erinras om vad de sakkunniga själva anfört, nämligen att utredningarna angående skattetryck och utdebitering för folkskolväsendet kommit att omfatta en tidsperiod med i många hänseenden onormala ekonomiska förhållanden. Det torde på goda grunder kunna antagas, att, sedan kristiden och dess efterverkningar på den kommunala budgeten övervunnits, antalet hårt skattetyngda kommuner icke oväsentligt minskas. Redan på denna grund torde det av de sakkunniga beräknade behovet av statsbidrag beträffande sin allmänna omfattning få anses beteckna ett maximum.
Beträffande
2. Byggnadsbehovet för folk-skolväsendet
erinrar överstyrelsen, att de primäruppgifter, på vilka de sakkunniga grundat sina beräkningar av byggnadsbehovet, hade ar 1919 av överstyrelsen införskaffats genom vederbörande statens folkskolinspektörer. Primär uppgif terna vore således vid tiden för avgivandet av de sakkunnigas förslag i det närmaste fyra ar gamla, och de på dem byggda beräkningarna kunde följaktligen, såsom också de sakkunniga framhållit, icke giva annat an ungefärliga tal, vilka för att motsvara det verkliga byggnadsbehovet borde minskas med det antal lärosalar och tjänstbostäder, som tillkommit efter 1919.
Överstyrelsen har därför ansett det vara av vikt att genom statens vederbörande folkskolinspektörer inhämta uppgifter angående dels det antal läsrum och tjänstbostäder för lärarpersonalen, vilka uppförts under .tiden från 1920 års ingång till och med den 30 juni 1923, dels det byggnadsbehov, som med beaktande av ovannämda förhållanden kunde anses föreligga den l juli 1923. Ett sammandrag av de sålunda inhämtade uppgifterna meddelas i särskild till utlåtandet fogad bilaga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
