Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
776
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 39
Efter inledningsgudstjänst i kyrkan öppnades mötet i folkhögskolans samlingssal av prosten Beckman, som betonade betydelsen av dessa möten. De utgjorde ett viktigt led i strävandet att ena det av de geografiska förhållandena splittrade landskapets befolkning.
Till ordförande vid mötet utsågs överläraren Schölin, Åmål, till vice ordf. N. M. Fremberg, Färgelanda, och till sekreterare S. Mattsson, Torp.
Första överläggningsämnet: Kristendomsundervisningen enligt den nya undervisningsplanen, inleddes av pastor G. Nilsson, Färgelanda. Efter en rätt livlig diskussion beslöt mötet att ej göra något uttalande i frågan.
På e. m. gjorde flertalet mötesdeltagare en utflykt till hembygdsmuseet i Ödeborg, vars efter förhållandena storslagna forn-samling demonstrerades av dess nitiske föreståndare, läraren Linder. Kl. 8 e. m. fylldes åter folkhögskolans samlingssal, där offentligt samkväm vidtog. Därvid höll överläraren P. Skantz, Mellerud, föredrag över ämnet: Intryck och erfarenheter från en studieresa i Förenta staterna.
Andra dagens förhandlingar började kl. 9 f. m. med inledningsföredrag av folkskolinspektör E. Billqvist över ämnet Hembygdsundervisningen under det tredje skolåret. Med utgångspunkt från undervisningsplanens anvisningar framhöll inledaren bland annat den stora betydelse, som en förståndigt bedriven hembygdsundervisning har såsom grund för den följande undervisningen i sa gott som alla ämnen. Bland de många deltagarna i diskussionen redogjorde särskilt läraren Sävblom, Åmål, för praktiska erfarenheter från undervisningen i ämnet.
Sista överläggningsämnet var den nya fortsättningsskolan, inledd av folkskolinspektör J. Renvall, Arvika. Anförandet utmynnade i vissa krav på omändringar i kurserna för dessa skolor, särskilt de yrkesbetonade. Räkneundervisningen borde bi. a. ökas, de praktiska övningarna i modersmålet sättas före läsning av svenska författare, yrkesundervisningen utvidgas samt bestämmelsen ang. aga borttagas och ersättas med en lämpligare.
Den följande diskussionen blev syn-serligen livlig. Inspektör Billqvist önskade särskilt den bestämmelsen, att husligt arbete för flickor infördes i fortsättningsskolan. Mötet beslöt göra de sålunda framkomna önskemålen till sitt uttalande.
Härefter höll överlärare Schölin ett föredrag över lärarpersonlighetens betydelse i uppfostringsarbetet. Efter sedvanlig avtackning avslöts mötet.
Ingen bör försumma
att för sina kamrater framhålla betydelsen av att hålla ett
eget exemplar av
Svensk Eärawe tidning.
Kyrkomusikerna.
Kantorsfrågan.
(Forts. fr. nr 38.)
Vad ar nu att göra för att rätta till de på området begångna misstagen och åter söka få kantorsfrågan upptagen på dagordningen ? Kyrkomusikerna ensamma kunna tydligen icke övervinna hindren. De äro ofta opraktiska, när det gäller att lösa materiella uppgifter, kunna icke organisera sig ordentligt och sakna eget pressorgan. Därför behöva de hjälp och stöd av alla kyrkosångens och kyrkans vänner. Visserligen ha en del församlingar under de senare åren i någon mån behjärtat deras nöd och ökat lönerna med små belopp. Domkapitlen ha också medverkat härtill. Sålunda nekade t. ex. domkapitlet i Skara 1922 att fastställa allt för laga lönebelopp vid ifrågasatta tjänsteföreningar i Grevbäcks och Fröje-reds församlingar. Enligt vad biskop Danell själv meddelat, följer domkapitlet numera den principen att icke bevilja förening av här nämnda tjänster med mindre kyrklig lön an omkr. 600 kr. pr ar. Men en del socknar annonsera sådan förening utan domkapitlets hörande. För kyrkomusici liksom för andra tjänstemannakårer gives blott en effektiv utväg: att statsmakterna åtaga sig och ordna saken. Det bör vara ett statsintresse att sa befordra sång- och musiklivet ute i bygderna, lika väl som att understödja t. ex. föreläsnings- och orkesterföreningar. Behöver man organister och kantorer, bör man också löna dem anständigt, sa att de kunna utföra sin tjänst med fröjd och icke med suckan. Eljest må tjänsterna avskaffas. Den ena kåren bör icke mer an andra anses pliktig att uppoffra sig för saken. Icke ens den minsta församling tillåtes att bestämma lönen åt prästen eller folkskolläraren. Varför skall den då ha en dylik skadlig frihet gent emot organisten eller kantorn? Den partiella lösningens väg synes icke vara framkomlig, ty man har i ar avslagit en sa blygsam begäran från kantorerna, som att de åtminstone i likhet med flera andra kårer skulle få ingå såsom delägare i folkskollärarnas m. fl. pensionsinrättning. Även då skyllde man på deras kommunala anställning, fast en hel del andra ej stats- utan kommunanställda befattningshavare, hushållningssällskapens och landstingens tjänstemän, sjuksköterskor och barnmorskor m. fl., blivit medlemmar av samma pensionsinrättning. För att icke riskera ytterligare förhalning genom fortsatt utredning ar säkert bäst, att kantorskåren och dess gynnare hålla på det av kyrkomötet godkända lagförslaget. Jag vill heller icke tro, att statskyrkan ar sa kraftlös, att den icke kan påverka statsmakterna för saken, om den visar enighet och allvar. Det ar hög tid, att något göres, ty eljest upphäves troligen snart § 27 i folkskolstadgan, och sa sjunka kyrkosången och kyrkomusi-
ken i flertalet församlingar ned till samma låga ståndpunkt som i många friförsamlingar. Göras däremot tjänsterna tilldragande enligt bestämmelserna i 1920 ars lagförslag, ordnar sig nog saken. I t. ex. Lekaryd, en liten församling på knappt 700 invånare, har folkskolläraren såsom kantor 800 kr. Ar viljan god, betyda ett par hundra kronors ökning icke sa mycket för en hel socken. Då får man också kompetenta sökande. I våra dagar kan en organist och kantor, som saknar andra inkomster, ej re^a sig med mindre lon, an vad kommitten föreslog, 2,500 kr. Innehar en kyrkomusiker t. ex. folk-skollärar- eller musiklärarbefattning, bör den omständigheten ej nämnvärt inverka på hans kyrkliga avlöning. Det ar ej heller kyrkan värdigt att anlita andra kårer för att slippa betala.
En åtgärd kan kyrkan när som helst på egen hand vidtaga, nämligen upphäva äldre tjänstgöringsbestämmelser, som ej passa för vår tid. För adjunkter och komministrar finnas inga instruktioner. Samarbetet mellan dem och kyrkoherden ordnar sig ändock. I flertalet församlingar utfärdar man icke ens några stadgar för kyrkovaktaren eller dödgrävaren. Men for klockare, som knappast längre finnas till, och organister-kantorer bibehållas fortfarande stiftsinstruktioner, vilka lukta bara mögel. Jag misstänker, att domkapitelsledamöterna i allmänhet knappast veta, vad slags förordningar de i det här avseendet ännu skola ha gällande. På papperet nämligen, ty instr. ha i praktiken icke tillämpats på åtminstone 50 ar utom undantagsvis nå- . gon gång, när det gällt att trakassera. Men nu duga de icke ens i det avseendet. Min åsikt ar nämligen, att vilken kyrkomusiker eller kantor som helst kan neka att rätta sig efter dessa omöjliga instruktioner och stadgar, åtminstone där de icke åberopats i annonsen vid tjänsternas ledigförklaring. Har han i övrigt rent bröd i påsen, kan man icke göra honom det bittersta härför. Alldeles särskilt tänker jag på innehavare av förenade tjänster, som ju icke kunna dela sig och vara på mer an ett ställe tillika. Vill man varna eller avsätta en kantor eller klockare, som tillika ar folkskollärare, skulle det mångenstädes endast fröjda honom. Icke kan man skilja honom från lärartjänsten därför, fast det heter, att alla sysslorna skola frånträdas samtidigt. Som vi redan sett, blev en dylik stadga för Lunds stift nyligen upphävd hos k. m:t. Bildade människor böra kunna ordna sitt samarbete utan kränkande föreskrifter. Här har man nog av kyrkolagens allmänna paragrafer. Det synes mig vara under domkapitlens värdighet att låta sådana skenförordningar äga bestånd. Kyrkomusiker och kantorer ha för övrigt i allmänhet skött sina befattningar sa, att de icke förtjäna det misstroende, som ligger bakom s. k. stiftstadgar. För min enskilda del tror jag, att den kyrkliga musik- och sångtjänsten utföres bäst utan alla offentliga in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
