Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 41
SVENSK LÄRARETIDNING.
807
detta speciella fall- till biologer och geografer. Och inte heller till levande lexikon i större eller mindre format. Utan meningen ar val, att barnen skola lära sig att arbeta. Det skall man göra ute i livet, och den konsten ar inte alltid den enklaste. Vad det kommer an på ar nämligen, att man blir en uthållig arbetare. Vad man med uthållighet gör, det ar ens arbete. För att skolan skall ha verklig betydelse, måste den kunna lära barnen och ungdomen detta. Och just i ämnen som historia, geografi, biologi har skolan rika möjligheter därtill. På vad sätt sambandet mellan de båda ämnena kan ordnas, och hur de var for sig böra behandlas enligt de principer, jag förordar, kanske tydligast framgår, om man tänker sig dem inpassade i en kursplan för låt oss säga en Sjuklassig folkskola.
Vad den första undervisningen beträffar ha vi då ett ämne, som verkligen kunde ge barnen tillfälle till koncentration kring det, som intresserar dem i den åldern, nämligen hembygdskunskap. Det ar som nämnt under åren 7 till 9, de omedelbara intressenas ålder, som barnet ar centrum i sin egen värld och endast intresserar sig för vad som omger det i tid och rum. Då kan ingenting vara riktigare an att lära barnen känna sin hembygd. Men både ordet hembygdskunskap och studiet därav måste vara skarpt begränsade. Det, som barnen inte själva se eller äro med om, ar lika litet hembygdskunskap som vad annat som helst. Likaså måste det, som tas med, verkligen vara sådant, som har värde i och för sig. Att i en stad lära sig utantill gatunamn t. ex. ar enligt min mening bortkastad tid och dessutom oriktigt. Men att gå och studera en back och därvid resonemangs vis lära barnen sådana namn som högra och vänstra flodstranden, flodbädd, strömfåra o. s. v., det ger en värdefull kunskap, som sedan kan gälla för vilket rinnande vatten som helst. En liten bäck kan på det sättet i barnens fantasi bli till världens största flod. Och barnens förmåga att föreställa sig ar en god hjälp också vid den första undervisningen. Vad som ar sagt om de geografiska studierna inom hembygdskunskapen gäller också de biologiska.
Emellertid förefaller det mig, som om tre ar i allmänhet vore för mycket, och att en stor del av det, som kallas hembygdskunskap, inte egentligen ar det. Under tredje läsåret bör alltså enligt min mening Sverige läsas och denna gång i nära samband med biologien. Det ar de större växt- och djurgeografiska områdena, som böra ligga till grund för det studiet. Enligt den nu gällande kursplanen läses Sverige i fjärde och sjunde klassen på ungefär samma sätt, natur, klimat, arbetsliv, samfärdsel och viktigare orter. Det kan inte vara rätt ur synpunkten, att undervisningen bor vara koncentrisk.
Innan man börjar med Sverige, bor
kartbegfeppet emellertid vara klart. Som hembygdskarta användes, även om man bor i en stad, utom stadskartan, en generalstabskarta över trakten, sa att barnen själva kunna lära sig dess tecken genom jämförelse med verkligheten. På det sättet kunna de lära sig förstå, vad en karta ar, och använda den rätt, beräkna avstånd o. s. v. Från generalstabskartan övergår man med fördel direkt till globen med: en enkel framställning av poler, gradnät, ekvator o. s. v. Och först därifrån till Roths atlas t. ex. Låter man barnen där på kartan över Sverige, vars läge först jämförts med globen, rita in, hur stor del generalstabskartan omfattar, förstå de utan ord, hur förenklad den nya kartan ar. Kartans färger måste naturligtvis också förklaras. Med ett ord, kartbekreppet måste komma före den egentliga geografiundervisningen, inte mitt i, såsom nu ar det vanligaste. Denna uppfattning om inlärandet av kartan, som utarbetats av lektor Sven Lönborg i Göteborg, har jag under många ar prövat. Det har visat sig, att ingenting kan vara riktigare, när det gäller en sa svår sak som en verklig förståelse av kartbegreppet.
När Sverige skall läsas på detta stadium, borde undervisningen börja med Norrland och då främst .fjällens och de nordliga barrskogarnas område med lappar och renar och våra intressantaste rovdjur. Sa jordbruks- och kustlandet med strömmingsfiske och säl j akt. Mellansvenska låglandet blir sedan ett område. Småländska höglandet och sydsvenska låglandet likaledes. Öarna Öland och Gottland ett. Västkusten likaså. De berg, sjöar, floder o. s. v., som på något sätt inga i dessa skildringar och ha betydelse av en eller annan orsak, tas med liksom de växter, som karaktärisera området, samt de viktigaste av de vilda djuren. Landskapen studeras på kartan liksom städer och - samfärdsleder. Men den första undervisningen om Sverige skall inte vara likadan som den sista. Den skall bestå i bilder, sa fullständiga som möjligt med den geografiska olikheten som bakgrund. Vid ett senare studium komma kulturförhållandena att spela en större roll.
Det blir på det sättet en icke oväsentlig del av Sverige, man har att sysselsätta sig med det året, men fördelen blir den, att barnen få koncentrera sig på vissa bestämda uppgifter, som ligga inom deras intressesfär.
De följande åren, 10-12, ar det som dr Ferriére kallar monografiernas ålder. Det ar speciellt den åldern, som mina försök i Samskolan gällt. Därför skall jag be, att något närmare få beröra denna del av geografi- och biologiundervisningen.
Det var i övertygelsen om att dr Fer-riéres uppfattning av barnens olika intresseåldrar ar psykologiskt riktig, som jag under senare ar lagt om undervisningen i mina ämnen i de klasser, där jag undervisat på ifrågavarande ålders-
stadium. Liksom förut använder jag ingen lärobok av skäl, som jag redan framhållit. Utan barnen ha gjort sina egna böcker, som de skrivit uppsatser i och illustrerat med planscher, egna ritningar, kartor o. s. v.
De geografiska monografier, som studerats under de åren, äro följande:
Grönland. På kartan, som användes som enda lärobok, studerades läge och ytförhållandet Sa följde klimatet och inlandsisen med skildring av Nansens färd över isen. Av djur lästes säl, val-ross och isbjörn. Därefter skildrades eskimåerna och deras liv, seder, bostäder, redskap, föreställningar, Grönländska sagor. På museets grönlandsavdelning gjordes studier och ritningar. I radioptikon visades illustrationer av Ossian Elgströms, Nansens och andra grönlands-farares böcker.
Till Afrikas urskogsområde hörde följande kapitel: Utbredning. Klimat. Urskogen. Gorilla. Chimpans. Markattor. Elefant. Monbuttofolket. Dvärgfolket acka. Skogsavverkning och timmerflottning i urskogen. Kautschuk. Elfenben. Sömnsjuka. En västafrikans skapelsehistoria.
Island: Om vulkaner. Gejsrar och varma källor. Ett besök på en isländsk bondgård. Fåraveln. Hylsmasken. Fågelfångst.
Tundran i Asien: Nordenskjölds resa runt Asien. Utseende. Vildren, polarräv* polarhare, fjällemmel. Lax. Mammut. Samojeder. Religion. Schamanismen.
Barrskogsområdet i Asien: Utseende. Ryska nybyggare. Pälsdjur. Ryska fångar och fängelser.
Sahara: Olika slag av öknar. Växtlighet. Ökendjur. Oaser. Dadelpalm. Dromedar. En färd genom öknen. Tua-regerna. Strutsen. Vandringsgräshoppan.
Antarktien: Lake och klimat. Isen. Pingviner. Sj öelef ant. Jättestormfågel. Sydpolsfärder.
Sydamerikas urskogsområde: Amazonfloden. Klimat. Vegetationen, besök i Trädgårdsföreningens växthus. Bladskä-rarmyror. Darrål. Sköldpaddor. Krokodiler. Kungsorm. Anakonda. Harpyan. Papegojor. Kolibri. Tukan. Sengångare. Myrslok. Fladdermöss. Sirendjur. Tapir. Tvättbjörn. Jaguar. Puma. Apor. Indianer. Gummi. Kakao.
Alperna: Alpernas bildning. Nutida utseende. Snö och is. Pass. Växtvärld, särskilt alpfloran. Kungsörn. Lammgam. Murmeldjuret. Alpsalamander. Glaciär-loppa. Gems. Stenbock. Sennen och senn-livet. Gotthardstunneln av Strindberg.
Indiens djungler: Taraiområdet och Gangesdeltat. Jämförelse med vegetationen i Selvas. Vandrande blad och pinnar. Pytonormar. Glasögonorm. Påfågel. Skräddarfågel. Flygande hund. Indisk tapir. Indisk noshörning. Zebu. Indisk elefant. Schakal. Läppbjörn. Mungo. Hyenor. Tiger. Leopard, Gangesdelfin. Langu-rer. Gibbon. Folket i Bengalen. Religion. Kastväsendet. Fakirer. Kippling: Djungelboken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
