Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502
SVENSK LARAKET1JDN1NG.
Nr 27
reträtt, te sig som en ratt mager förlikning. Men å andra sidan ar det ju ofta sa i världen, att ikloka människor föredraga en .mager förlikning framför en fet process. Det ar detta, som man här från olika sidor gjort. Bakom utskottsutlåtandet stå representanter for kammarens alla partier med undantag av det kommunistiska, som icke ar representerat i statsutskottet. Det ar då givet, att utskottsutlåtandet från deras sida, som icke deltagit i kompromissen, kan vara angripligt från olika utgångspunkter.
Emellertid tror jag, att herr Olsson i Kul-ienbergstorp driver en ståndpunkt, som ar bra oresonlig efter mitt sätt att se. Han gjorde stort nummer av att statsutskottet tillstyrkt denna skrivelse, trots att riksdagen intog en negativ ställning i ifjol. Men det ar väl ofta sa i livet, herr Olsson i Kullenbergs-torp, att en ifråga någon gång skall mogna for sin lösning. Huru många av oss här i kammaren ha icke arbetat för någonting tills vi slutligen segrat. Hur har det varit, herr Olsson, med bondeförbundets och högerns kamp för t. ex. utförselbevis? Motioner i ämnet ha väckts och ’blivit avslagna. De ha kommit igen ar efter ar, och sa till slut har frågan fått sin lösning. Det ar icke något okänt i svensk riksdagshistoria, att när riksdagen blir på detta sätt konfronterad med en fråga gång efter gång, den slutligen går över från en negativ till en positiv linje.
Herr Olsson i Kullenbergstorp frågade: när har det någonsin inträffat, att riksdagen skrivit och begärt tillfällig lönreglering for en ämbetsmannagrupp ? Ja, herr Olsson i Kullenberigstorp utmärker sig, efter vad jag kunnat finna, för ett utomordentligt gott minne, men här har han glömt, vad som hände då för icke sa värst många ar sedan statsutskottet behandlade en annan stor lärargrupp, nämligen universitetslärarna. Då lag ärendet i det skick, att k. m: t icke framlagt någon proposition om tillfällig lönförbättring, men dåvarande riks arkivarien Clason väckte en motion i riksdagen om tillfällig lömbättring åt dessa befattningshavare. På grundval av en enskild motion fattade riksdagen sedan beslut om införande av dessa löntillägg. Herr Olsson i KullenbeTgstorp var då icke ens reservant, fast han deltog i utskottsbehandlingen. Statsutskottet har t. o. m. på sitt samvete, att man vid detta tillfälle gick utöver motionen. Clason hade nämligen glömt i sin motion några grupper, som voro jämförliga med universitetslärarna, och statsutskottet använde sin initiativrätt och iföreslog tillfällig lönförbättring även for dessa. Jag tror, att jag alltså påvisat ett ganska färskt exempel, som ger vid handen, att nog händer det någon gång, att om man tycker, att en grupp kommit i ett ogynnsamt läge, riksdagen (visar väsentligt högre grad av tillmötesgående an statsutskottet gjort med sitt här [föreliggande skrivelse-fönslag.
Jag tror nu for min del också, att ett bifall till utskotts förslaget ar önskvärt ur alla synpunkter. Man har också hört en sådan uppfattning uttalas både av dem, som äro mycket ljumma anhängare av att få frågan löst, liksom a,v dem, som i likhet med mig ha den uppfattningen, att nnan bor försöka få in lärarna i det allmänna lönsystemet på den plats, där de böra stå med hänsyn till deras kunskaper och de krav, som ställas på dem. Nu har man alltså på båda sidorna resonerat på det sättet, att det ur . allmän synpunkt vore lyckligt, om man sluppe att ha frågan olöst i det oändliga. Det förhåller sig ju sa, att folkskollärarnas löner äro byggda på förtidspriserna, il 914 ars priser. Alla andra tjämstmäns löner äro byggda på en senare och högre prisnivå. När regeringen ar 1920 satte i gång ’med att få lärarna in i det allmänna lönisystemet, skedde detta med den öpipet uttalade avsikten, att de skulle lyftas upp i nivå med vad jämiförliga befattningshavare i statens tjänst kommit upp till. Nu har det grått åtta ar sedan deFis, och icke ett enda öre har kommit lärarna till godo, medan alla andra grupper praktiskt taget fått antingen Definitiv lönreglerino: eller tillfällig lönförbättring. Det ar klart, att denna -fråga later
icke avspisa sig i det langa loppet genom att man bara säger nej och nej, utan det ar önskvärt, att frågan kommer upp till en lösning och till ett snart avgörande.
Jag har nu talat här såsom representant for kompromissen och följaktligen sökt framföra de synpunkter,! som ’från olika håll företräddes, i statsutskottets andra avdelning vid träffandet av ifrågavarande uppgörelse. Jag skall icke i debattens nuvarande läge gå längre an vad jag gjort såsom talesman for denna uppgörelse. Här har nedlagts sa mycket arbete i statsutskottet i denna fråga, att det skulle verkligen vara .mycket beklagligt, om man icke skulle få något resultat av dessa försök, isa att man kunde mötas på den samlande linjen att medverka till ett positivt riksdagsbeslut beträffande lärarnas lönfråga.
Jag ber sålunda, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Kristensson i Göteborg och Törnkvist i Karlskrona,
Hr Anderson i Storegården: Herr förste vice talman! Den växel, som riksdagen i dag på statsutskottets hemställan skulle komma att acceptera, blir säkerligen en synnerligen dyrbar växel. Och i händelse regeringen kommer att diskontera växeln och förelägga den riksdagen nästa ar till inlösen, tror jag det blir ganska svart att få de pengar, som erfordras härför. Det gäller här en fråga av mycket stor finansiell räckvidd. Vi ha hatft finansministrar och ecklesiastikministrar, efter det att kommittéförslaget framlades, av olika politiska partier. Vi ha haft en högerregering, och vi ha haft en socialistisk och en folkfrisinnad-liberal regering. Men ingendera har vågat e,g på att föreslå riksdagen denna med hänsyn till konsekvenserna for staten dyrbara lönreglering.
Nu går emellertid statsutskottet mycket kraftigt in for att förorda, att ett sådant förslag redan till nästa ars riksdag bör framläggas av regeringen. Ar detta verkligen en klok och förståndig statsutskottspolitik? Har det tidigare i allmänhet varit sed, att riksdagen i frågor av sa stor ekonomisk innebörd gått och begärt, att regeringen ’skall framlägga förslag, då regeringen redan genom utredningen och genom tidigare Tiksdagsutta-1 an den har sin uppmärksamhet riktad på saken, och då man efter allt att döma har att motse förslag från k. m: t, när de ekonomiska förhållandena sådant medgiva?
Min egen uppfattning i denna fråga ar den, att det givetvis ar riktigt, att folkskollärarna såväl som alla andra statens befattningshavare insättas i lönsystemet sa, att de komma i rättvist förhållande till andra tjänst-märi. Men mot denna synpunkt måste man sätta en annan, nämligen att under förhandenvarande iförhållanden på det ekonomiska området i vart land staten icke har råd att på detta satt oka sina utgifter for statstjänstmännens löner. Lönerna äro i jämförelse med den standard, som vårt näringsliv lever under, sa tillmätta, att en starkare rubbning till tjänstmännens ifavör skulle synnerligen menligt inverka på vida områden av vårt näringsliv. Jag kan icke se, att det skulle vara möjligt for staten att skaffa de stora belopp, som erfordras for finansiering av denna lönreglering utan att återigen gå till skattehöjningar. Det ar val då fråga om, huruvida icke just detta gör, att då man skall taga upp denna fråga om folkskollärarnas löner till behandling, man bor se den i samband med lönregleringar for jämväl andra t j ans t-mannagrupper. Man bor taga upp saken i samband med frågan om inarbetandet av dyrtidstilläggen i de fasta lönerna, och kan man då genom en rättvis avvägning av lönsyste-met ge folkskollärarna och de befattningshavare, som det i de följande betänkandena ar fråga om, den ställning i lönhänsefnde, som de äro berättigade till, bor man å andra sidan se till, att man icke ökar statens lönut-gilfter och därigenom ytterligare försvårar möjligheterna iför staten att med nuvarande skatteprocent bestrida sina utgifter.
Det ar av dessa skäl, herr förste vice talman, som jag ansett mig nödsakad, att gå på
reservationen om avslag å ifrågavarande motioner. Motionerna ha framkommit ar efter ar, och herr Rydén näm-nde, att just den omstän-digiheten, att riksdagen förra året avslagit motionerna, icke innebar, att man ville ge sig till tals utan att inan tänkte komma igen - han jämförde också denna fråga med frågan om utförseltbevis. Vidare yttrade hr Rydén, att det förelåg här en mager kompromiss men att han såsom representant for folkskollärarna hellre ville taga denna an en fet process. Jag tror, att den kompromiss, som hr Rydén här varit med om i statsutskottet, ar sa fet, att den kanske ar (fetare an någon process även med ett gynnsamt förlopp skulle kunna vara. Det (finns dock någonting som sätter stopp, när det gäller frågor av denna art, och det ar det statsfinansiella läget. Detta läge säger nog ifrån, när denna fråga slutligen skall avgöras, att man icke kan komma sa långt som ’motionärerna tydligen avsett.
Jag skall icke upptaga tiden längre utan ber, herr förste vice talman, att få instämma i det yrkande, som framfördes av herr Olsson i Kaillenibergstorp, nämligen om avslag på motionerna med stod av den motivering, som statsutskottet anförde förra året.
Hr Paulsen: Herr talman! Då jag tagit ställning till denna fråga, har jag alldeles bortsett från jämförelser med andra tjänst-miannagrupper i statsförvaltningen. Jag har gjort detta däriför, att man i en svar tid måste bortse Ifrån denna ifOrm av rättfärdighet och endast se till behovet. Jag ifrågar mig då: äro folkskollärarna sämre ställda i ekonomiskt hänseende an de människor, bland vilka de leva? For att tf å klarhet häri, har jag först och främst räknat med folkskollärarnas inkomster, (vidare har jag räknat med en studieskuld på 7,000 kronor att förränta och amortera under de första tio aren av deras lärarbana. Å andra sidan har jag räknat med arbetares och småbönders och medelstora bönders inkomister, och sa har jag vagt det ena mot det andra. Detta har givit till resultat, att folkskolläraren även i den lägsta löngraden kommer vida över arbetares och småbönders och icke sa litet över den medelstora jordbrukarens inkomstställning. Under sådana förhållanden kan jag icke vara med om en omedelbar lönförihöjning för ifrågavarande t jänstmannagr upp.
Nu kanske man frågar mig, om jag icke värdesätter den fyraåriga utbildningen till någonting. Härpå vill jag svara, att när jag räknat med ränta och amortering av 7,000 kronor under de första tio åren och dragit ifrån detta belopp, innan jag gjort en jämförelse med arbetarnas och böndernas inkomster, synes jag snarare hava övervärderat an undervärderat nämnda utbildning. Jag ar visst icke motståndare till att (folkskollärarna h# det bra, men jag vill icke vara med om att i en (för landets befolkning sa svar tid som denna höja deras löner ytterligare och på detta sätt vidga klyiftan ekonomiskt mellan dem och den befolkning, bland vilken de leva. Och jag skulle vilja tillägga: även denna kar bor vara med om att bära de bördor, som påläggas människorna i en bekymmersam tid.
Nu har icke heller utskottet gatt med på en omedelbar lönförihöjning utan stannat vid en skrivelse om förnyat övervägande i ämnet. Jag skall icke motsätta mig detta skrdvelse-f ö raslag, men jag vill på det bestämdaste saga ifrån, att man vid detta övervägande måste inlägga andra synpunkter an endast en jämförelse med övriga tjänstmannagrupper. Jag begär, att man i detta övervägande även ser ’på de inkomster, som befolkningen har i den ort, där vederbörande folkskollärare har sin verksamhet. Det ar endast under den förutsättningen, att man även tager dessa förhållanden i betraktande, som jag for min del kan vara med om att rösta for skrivelseförislaget.
Hr Sköld: Herr talman! Herr Rydén har ju for kammaren tillkännagivit, att det föreliggande utlåtandet ar frukten av en kompromiss. Ja, det kan man sannerligen se, utan att detta särskilt påpekas, och det ar väl den omständigheten, som gör, att man ar sa ytter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
