- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 47:e årg. 1928 /
587

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nr 32

SVENSK LÄRARETIDNING.

587

Vara folkbibliotek och deras skötsel.

Det finns väl numera knappast någon välordnad kommun, $om inte har sitt eget lilla bibliotek, det må nu vara kommunens eget eller en boksamling tillhörande en inom densamma verksam förening. Bibliotekets uppgift ar alltid densamma, nämligen att göra böckernas annars ganska dyrköpta skatter tillgängliga for allmänheten.

For att ett bibliotek skall löna sig, måste det vara flitigt använt. Det ar bortkastade pengar att köpa böcker, som sällan eller aldrig användas. Tyvärr går det emellertid ratt ofta sa. Många tro, att det ar allmänhetens fel. Det ar visst inte alltid fallet. Det första av ett biblioteks många uppgifter ar att väcka intresse för intellektuell sysselsättning, och det sker genom att skota biblioteket på ratt satt. Att skötseln av biblioteket ar av mycket stor betydelse, kan synas självklart, men trots detta syndas det alltför ofta just i det avseendet. I egenskap av tillfällig bibliotekarie vid ett mindre bibliotek på landet har jag gjort vissa erfarenheter, som synas mig ganska värdefulla och därför borde vara bekanta även for andra i samma ställning.

Innan jag går vidare, vill jag emellertid först säga, att mina erfarenheter endast röra mindre bibliotek och särskilt nystartade sådana. Vidare Dömmer jag uteslutande att hålla mig till detaljer. Den rent teoretiska skötseln av ett litet folkbibliotek ar ju ganska enkel, men som sagt praktiskt kan den gestalta sig på olika satt, till synes beroende på hur detaljerna tillvaratagas.

Bibliotekarien.

Redan inledningsvis nämnde jag, att en av bibliotekets uppgifter ar att väcka intresse for läsning. Till en början alltså, när ett bibliotek ar nystartat, far man i regel ganska många låntagare, men alla komma visst inte av intresse for läsning utan många av ren nyfikenhet. Men nyfikenheten ar också ett slags; intresse, och det gäller att taga vara på den. Här vilar hela ansvaret på bibliotekarien, och de fordringar, som ställas på honom, äro sannerligen inte små. Lat oss ta ett exempel. Där kommer kanske någon, som ber att få låna »en bra bok». En dylik begäran ar icke alls ovanlig, isynnerhet ca det gäller någon, som första gången besöker biblioteket. Och just därför, att det ar första gången, ar det av största vikt, att den, som på sa satt vill prova biblioteket, verkligen får en bra bok. Men det, som passar en flicka på 17 ar, passar i regel ej hennes Morfar, som ar 70. Det vet också bibliotekarien.

Antag således, att det var flickan på 17 ar som framställde frågan. Bibliotekarien, som känner sitt bibliotek, näm-

ner genast några böcker ur högen, vilket har till följd, att flickan i fråga lånar, lat oss säga »Singoalla» eller »Inga Heine». Hon kommer hem med den till sin pappa, som ar entusiastisk jägare och med synnerligen stor förtjusning skulle last »Ack, jägarlivet ar sa härligt», »De röda jägarna» eller varför inte »De sista örnarna» (tank vilken nytta!)., Nämnda böckjer funnos allesamman, men j agar entusiasten vet fortfarande ingenting därom. Han inser ju, att det var ett misstag, men det dröjer i alla fall länge, innan han kommer tillbaka, kanske aldrig. Flickan laser naturligtvis inte heller boken - det var ju inte hon, som skulle läsa den! Boken blir oläst skickad tillbaka.

Men det visar ju ändå bra litet intresse från låntagarens sida, tänker kanske någon. Han kunde väl åtminstone försöka en gång till. Ja, man tycker det; men det gällde ju att väcka ett intresse, som inte fanns!

Detta ar endast ett exempel av de många, som skulle kunna anföras. De äro inte alla av precis samma art men i alla fall tämligen analoga, varför jag anser det nu anförda vara tillräckligt för att klargöra, vad bibliotekarien har att iakttaga. Hade han i det här fallet framställt följande fråga: Skall Ni s j älv läsa den? då hade han ju fått klart for sig, vem saken egentligen gällde, och missförståndet hade aldrig behövt ifrågakomma. Hade han dessutom haft reda på att ifrågavarande person var jägare, hade han haft goda utsikter att fånga hans intresse och därigenom kanske även många andras.

Bibliotekarien bor således vara vaken. Han bor sa vitt mögligt redan från början kanna låntagarna eller i varje fall snarast möjligt lära känna dem och deras speciella intressen. Han bor taga reda på deras åsikter om redan lästa böcker, komma ihåg från den ena gången till den andra och sa småningom leda intresset in på nya områden. På sa satt skall han snart finna, att deras intressen i de flesta fall racka till att omfatta hela eller åtminstone stora delar av biblioteket - intresset ar väckt, och bibliotekarien har fyllt sin huvudsakliga uppgift.

Sörj for nyanskaffning!

Det ar emellertid icke tillräckligt att väcka intresset, det måste också hållas1 vid makt. Det viktigaste härvidlag ar naturligtvis nyanskaffning, ty en bok kan ju i regel ej läsas mer an en gång. Tyvärr äro nog kommunerna i många fall alltför knappa med medlen, då det gäller biblioteken. Man tycks tro, att när man en gång skaffat sig ett bibliotek, sa ar allt gott och val. Nu ar det emellertid det förargliga med ett bibliotek, att det aldrig blir färdigt. Liksom allt annat, som ar statt i utveckling, tål ej heller biblioteket något stillastående. Far det icke tillfälle att skrida framåt, dröjer det i regel ej

länge, förrän en tillbakagång inträder. Här har biblioteksstyrelsen sin uppgift. Hjälper ej annat, bor den framhålla, att det icke nödvändigt behöver galla stora summor. Huvudsaken ar, att det blir något men regelbundet, sa att biblioteket årligen far åtminstone det lilla tillskott, som ar absolut nödvändigt for att intresset for detsamma skall hållas uppe.
Därmed äro vi inne på en tredje viktig fråga, nämligen valet av böcker.
Valet bor förberedas.
Det ar naturligtvis icke likgiltigt, vad man har att bjuda allmänheten på. Tvärtom ar det just böckernas art som framför allt ar av betydelse, då det gäller bibliotekets1 framgång.
När nya böcker väljas, sker det nog ofta sa, att bibliötekskommittén sammanträder och ur de for biblioteken avsedda katalogerna »plockar ut» vad man anser sig kunna få for den till buds stående summan. Det ar givetvis en alldeles felaktig metod. Det händer då, jag har själv sett exemplet, att man till ett bibliotek, som förut endast äger omkring 200 band, rekvirerar t. ex. Frödings samlade skrifter, trots det att en ytterst obetydlig summa står till förfogande. Ett dylikt val ar olyckligt i två avseenden. Först och främst ha Frödings samlade skrifter inga som helst utsikter att bli lästa av den enkla orsaken, att man icke förstår dem. Och om man laser dem, ar det icke nog med att man icke förstår dem, utan man t. o. m. missförstår dem. Följden kan bli den, att biblioteket förlorar en del av sitt anseende. Vidare ’ar ett val av en författares, det må vara vilken som helst, samlade skrifter absolut felaktigt, då det gäller ett sa litet bibliotek, ty man bor undvika ensidighet och följaktligen icke avsevärt gynna den ene författaren framför den andre.
Vad jag velat visa med ovanstående exempel ar det, att valet av böcker icke får ske på måfå. Det måste på lämpligt satt förberedas. Medlemmarna i bibliötekskommittén böra vara sa mycket intresserade for saken, att de var för sig upprätta förslag. Lämpligt ar det också att någon tid fore valet i bibliotekslokalen utlägga listor, där den läsande allmänheten själv far uttala sina önskningar. På sa satt far man i regel mycket att välja på, och man behöver icke leta sig fram i kataloger. Då det sedan gäller att välja bland alla förslagen, bor givetvis bibliotekarien ha ganska mycket att saga, ty han känner bast låntagarnas intressen och bibliotekets behov.
Till slut vill jag ange några regler, som jag tror med fördel kunna tillämpas vid valet av böcker.
Välj modärn litteratur!
Ett bibliotek, d. v. s. ett folkbibliotek, ar ju avsett att läsas av nutidsmänniskan. Utvecklingen på alla områden har

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:47:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1928/0595.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free