Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
662
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 36
kursen till stånd, och därför ett ’hjärtligt tack!, Vid kursens slut hölls ett fästligt samkväm på »Vilan».
H.
Gullbergs språkkurser i Visby.
EU SO-tal deltagare från alla delar av Sverige.
Om någon till äventyrs ännu tror, att lärarnas sommarkurser ’huvudsakligen äro sinekur er och endast avsedda att öka meritlistan, sa skulle han eller hon ha nytta av att vara imed en dag vid Gullbergs språkkurser. Ty där arbetas med intresse och energi. Man läser tyska, engelska, franska och latin i små grupper och efter rationell plan. Grammiatikstudier och stilskrivningar samt litteraturläsning försiggår allt för svensk; lärare, medan infödda språklärare leda konversationsövningar och hålla föreläsningar på de tre förstnämnda språken. Liknande kurser ha redan under fem somrar pågått under samma ledning, och om undervisningens höga kvalité vittnar bi. a. den omständigheten, att många av de som elever deltagande lärarna och lärarinnorna avlagt studentexamen som privatister.
Ingen må dock få den föreställningen, att kursernas enda eller ens huvudsakliga mal skulle vara förberedelse för studentexamen. Genom uppdelningen i små grupper och sa långt möjligt individuell undervisning kunna kurserna göras njutbara även for dem, som icke ha någon examen till mål utan endast avse att förkovra sig i ett sprak for litteraturstudier eller en utrikes resa. Redan valet av förläggningsort for kursen visar också, att ledaren strävar efter att tillgodose mera an studiesynpunkten. Sommarens språkkurs har nämligen varit förlagd till Visby, som ju jämväl ar en utmärkt rekreationsort. Från staden ha utfärder företagits till flertalet av de sevärda platser, varpå Gotland ar sa rikt. Sålunda har kursen besökt St. Karlsö, Hoburgen, Torsburgen, Dalhems kyrka och Fårö.
Språkkursen, som räknat ett 80-tal deltagare - lärare och lärarinnor vid folk- och småskolor i alla delar av vart land - avslutades måndagen den 6 aug. Dessförinnan voro lärare och elever samlade till ett avskedssamkväm på pensionat Solhcm. De varma ord, som därvid växlades mellan kursledaren, lektorn vid Malmö handelsgymnasium Erik Gullberg, och en representant for kursdeltagarna, vittnade oförtydbart om ett mycket gott personligt förhållande mellan lärare och elever och om djup tacksamhet från de senares sida. Ståtliga blomster hy Ilningar till samtliga lärare och en minnesgåva till kursledaren talade i samma riktning.
Till den allmänna belåtenheten med
årets kurs har säkerligen i icke ringa må>n bidragit kursledarens val av medhjälpare. [Undervisningen har handhafts i tyska av kursledaren och Frau-lein Grete Lichtwerk, i engelska av rektor Einar L&slund och missis Lilian M. Bohn, i framsida av lektor Nils Sund och monsieur Yves Chancerelle samt i latin av fil. lic. ^arl F. Andersson.
Lindqvist.
Jean Jacques Rousseau.
(Ett 15O~årsminne). V.
Genom sin tävlingsskrift och de stridsskrifter han i anledning av densamma växlat med sina angripare hade E. blivit en berömd man. Hans talang kunde ingen bestrida, men allvaret i hans argument väckte tvivel. »Man påstår», säger han, »att jag icke menar ett ord av vad jag har sagt. Detta ar helt visst ett nytt och bekvämt sätt, med vilket man försöker sig på att motbevisa oemotsägliga argument. På den vägen kan man tillintetgöra själva Euklides’ bevis, och överhuvud allt vad bevis finnes i världen. Men», tillägger han, »när en man talar allvarligt, ar man förpliktad att tro, att han menar vad han säger, för sa vitt hans handlingar eller hans ord ej dementera honom».
Ej minst svart blev det for K. att inrätta sitt liv sa, att ej hans egna handlingar kommo i strid med de principer han förfäktat. Han hade predikat oegennytta och fattigdom, fördömt lyx och ärelystnad. Skulle ej lastarena få ratt i sitt påstående, att E. genom att framföra sina extrema åsikter endast sökte göra sig uppmärksammad, gällde det för honom att själv leva, som han lärde. Han börjar nu också arbeta på vad han kallar sin personliga reform,, och att han menar allvar därmed, får han snart tillfälle att visa.
E. erbjöds nämligen vid denna tid en väl avlönad plats hos den nyutnämnde skattförpaktaren Francueil. Trots att hans ekonomiska ställning var mer an bekymmersam, vägrade han dock bestämt att antaga den tjänst, som på en gång skulle ha fort honom till välstånd. »Hur skulle jag», säger han, »kunna bringa de stränga principer jag antagit i samklang med en ställning, som icke stod i något förhållande till dem, och vore det icke tämligen lättvindigt att predika oegennytta och fattigdom, om man vore kassör hots en generalskatt-förpaktaref» I -det brev till Francueil, vari han avböjer erbjudandet om den nämnda befattningen, rekommenderar han sig i stället som notskrivare. Han måste ju ha något att leva av.
Den omfattande polemik, vari E. invecklade sig, lade helt naturligt beslag på det mesta av hans tid. Sa klagar han över ätt han aldripr blev lämnad i fred.
»Den succe mina första skrifter fått hade bragt mig på modet», säger han. »Den ställning jag valt äggade nyfikenheten. Man ville lära känna denna underliga människa, som icke sökte någon och som ej brydde sig om något annat an att leva på sitt eget manér. Mitt hem var fullt av människor, som under olika förevändningar kommo och togo min tid.»
Det oaktat hann E. under dessa ar med att utföra ett par arbeten av sa pass betydelse, att de här förtjäna att omnämnas. Han hade - det var sommaren 1752 - av en förmögen släkting inbjudits att tillbringa några veckor vid en badort. Släktingen, vilken hette Mussard, var i likhet med E. mycket intresserad av musik, och bada voro entusiastiska anhängare av italiensk tonkonst. En morgon, då E. gick och promenerade i brunnsparken, började han, som han själv säger, laga till något slags vers och anbragte i all hast melodier till dem, som det föll honom in. Han visade dem sedan för Mussard, som blev mycket tilltalad av vad E. improviserat och uppmanade honom att närmare utforma sitt uppslag. Efter några dagar var såväl texten som musiken färdig till ett musikdrama i italiensk stil. Det var Le devin de village, Byprofeten.
Operan blev först uppförd för hovet i Fontainebleau, och E. hämtas i hovvagn till generalrepetitionen. Dagen därefter äger föreställningen rum i närvaro av konungen, madame de Pompa-dour och hela hovet. E. har en förnämlig plats sig anvisad i närheten av den kungl, logen. Han bar sin sedvanliga tarvliga dräkt, isom han under senare tid lagt sig till med, hade långt skägg och ovårdad peruk. Helt visst var det en syn att se honom sådan i denna lysande! församiling. ’Själv berättar han därom sålunda: »Då ljuset tändes och mitt öga föll på min dräkt mitt emellan alla dessa eleganta människor, började jag att känna mig illa till mods. Jag frågade mig själv, om detta vore min plats, om jag vore passande klädd, men efter några minuters ängslan svarade jag: Ja, jag ar på min plats här, eftersom jag ar inbjuden, och eftersom det ar mitt stycke, som skall spelas. När allt kommer till allt, ar det ingen som liar större ratt an jag själv till att njuta frukten av mitt arbete och mina talanger. Jag ar klädd som vanligt, varken sämre eller bättre. Om jag åter börjar att boja mig for opinionen i något, sa tar den snart makten från mig i allt. Vill jag vara mig själv beständigt, far jag ingenstädes skämmas över att vara klädd efter det stånd jag valt mig.»
Operan fick en lysande succe och bifallet var överväldigande. Även pressen hade endast lovord. Dagen efter föreställningen far E. befallning att infinna sig till audiens hos konungen. Det gällde en pension, som han vore säker om att få, om han infunne sig. Efter en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
