Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 36
SVENSK LÄRÅRETIDNrNG.
663
sömnlös natt, tillbragt i spänning, beslöt han sig under förebärande av sjukdom att ej infinna sig till audiensen. Flera orsaker torde ha medverkat till detta beslut, men den tyngst vägande sammanhängde helt visst med hans personliga reform. Han ville förbli fri och oberoende. »Jag gick», säger han, »miste om pensionen, som på sätt och vis hade erbjudits mig, men sa undgick jag också det ok, som den skulle ha pålagt mig.»
Sedan stycket ännu en gång uppförts for hovet, tog parisoperan hand om det. Även här blev det en obestridlig framgång, och segertåget spred sig vidare till landsorten och gick därefter vidare’ till utlandet.
Ungefär samtidigt som Le devin de village såg dagen, kom ett sällskap italienska operasångare till Paris for att bjuda på sitt hemlands musik. Deras uppträdande väckte den största uppmärksamhet, även om denna ej från alla hall var sa särdeles välvillig. Parisarna delade sig i två partier, av vilka det ena tog parti for den italienska musiken, det andra for den franska. Till det förstnämnda anslöto sig de s. k. litterära och även musikkännarna, medan det senare huvudsakligen representerades av börds- och finansaristokratien. Det blev ett sannskyldigt krig ej blott med andens vapen, och krigsskådeplatsen utgjordes förnämligast av operan. Slutligen grep man till pennan, och de motsatta lägren formligen bombarderade varandra med stridsskrifter. E., som var hänförd över det italienarna hade att bjuda på, dröjde i det längsta med att aktivt blanda sig i fejden. Äntligen grep dock även han till pennan, och då blev det som alltid eld och lågor. Hela Paris råkade i uppror. R. var sedan gammalt varm anhängare av italiensk tonkonst., och han hade under sin diplomattid i Venedig ingående lärt känna den. Det ar för övrigt redan omnämnt, att hans egen operett Le devin de Village gick i den italienska stilen.
I sina Bekännelser lämnar R. följande ej sa litet (självmedvetna skildring av den verkan hans skrift hade: »Berättelsen om den verkan denna broschyr framkallade skulle vara Tacitus’ penna värdig. Det var vid denna tid en skarp strid mellan parlamentet o-ch kyrkan. Parlamentet var sa gott som jagat i landsflykt, och jäsningen var den våldsammast tänkbara. Ett uppror syntes oundvikligt. Sa kom min skrift, och ögonblickligen voro alla stridigheter glömda. Man tänkte blott på den fara, vari den franska musiken svävade. Det var icke längre tal om något uppror annat an mot mig. Detta var sa våldsamt, att nationen aldrig riktigt hunnit glömma det. Vid hovet tvekade man mellan Bastiljen och landsflykt. När man laser om att denna skrift kanhända har hindrat en statsrevolution, ar man böjd for att betrakta det isom en dröm. Det ar dock den rena sanningen, något som hela
Paris kan intyga, då ej längre tid an 15 ar förflutit sedan dess. Om man an icke gjorde något angrepp på min frihet, sa betyder det ej, att jag gick fri från förföljelse. Till och med mitt liv var i verklig fara. Operans musiker sam-mansvuro sig i syfte att lönnmörda mig. Man berättade mig det, och jag blev en desto stadigare operabesökare. Först lang tid efteråt fick jag veta, att herr Ancelet, officer vid musketörerna, som var min van, hade hindrat de sammansvurna att få sin plan utförd genom att mig ovetande lämna mig eskort, då jag gick från föreställningarna.»
Även om man utgår ifrån att R: s fantasi förlett honom till överdrifter, ar det tydligt, att verkan av hans deltagande i det s. k. musikkriget var mycket betydande, liksom att han själv blev föremål for personlig förföljelse. Han hade med sedvanlig talang i förening med ingående kunskaper i det ämne, vari han tagit till orda, utmanat de nationalistiska lidelserna. Det var ej nog med att han givit den italienska musiken företräde framför den franska, utan han sökte t. o. m. göra gällande, att den sistnämnda saknade både takt och melodi, emedan det franska språket vore oemottagligt för bådadera.
Genom en störtsjö1 av tidningsartiklar och broschyrer sökte nu E»: s motståndare andligen tillintetgöra honom. Hade han i den polemik, som hans. skrift om vetenskapens förhållande till sederna framkallade, haft anledning beklaga sig över att opponenterna ej höllo sig till saken utan gjorde honom personligen till skottavla, sa fanns nu an större anledning härtill. Han talar också icke utan fog om den dåliga smakens intolerans, som just ej står de falska religionernas efter i grymhet. Den stackars mannen formligen överöses av personliga invektiv. Följande smakbit av en av de ledande motståndarna må anföras : »Det civiliserade Grekland måste finna sig i att tala en Diogenes’ skällsord och upplevde att se en Herostrat bland sina egna borgare. Men till att frambringa dessa bada underliga karaktärer behövde naturen den gången två individer. Den har varit fruktbarare och mera uppfinningsrik hos oss, då den förstått att förena dem i en och samma person.» Man nämner honom den italienska tonkonstens Don Quichote, en mordbrännare, som med furiernas fackla i sin hand vill lägga harmoniens tempel i aska, en rasande och vansinnig människa, som ej tror ett ord av vad han säger.
R. å sin sida ådagalägger under allt detta en påfallande värdighet. Han säger ej ett ord. Vad han sagt var enligt hans mening välgrundat, och han aktade sig val, som han själv betygar, att blanda sig i en dispyt, där det var spörsmål om allt, spörsmålet självt undantaget.
Eftervärlden har givit sitt erkännande åt R: s inlägg i denna fråga. Det har
t. o. m. betecknats som ett epokgörande verk i den musikaliska smakens utveck-. lingshistoria och ett mästerstycke av polemiskt skriftställariskap.
Insinuationerna, att han genom sitt uppträdande avsåge något annat ä,n att ge uttryck for vad han ansåg vara ratt och riktigt, sakna helt visst all grund. Trodde man ej honom på hans ord, kunde han hänvisa till Le devin de village, där han visat prov på en musik efter sitt eget hjärta. Att denna även erövrat publikens hade Paris och hela Frankrike nyligen bevittnat.
.Em. Granér.
Disciplinen i fortsättningsskolan och folkskolan.
Då nu den nya fortsättningsskblan sedan något ar tillbaka ar allestädes införd i vart land, torde samtliga lärare vid något tillfälle ha funnit, att det brister i författningarna även vad denna skola angår. Det, som jag då närmast härvidlag åsyftar, ar disciplinen. En var torde ha läst igenom § 31 mom. 3 fortsättningsskolstadgan, där det heter :
Lärjunge, som felar i sina åligganden, vare i mån av förseelsens beskaffenhet underkastad lärarens bestraffning i enlighet med de närmare bestämmelser, som i detta avseende meddelas i det for skolan gällande reglemente, därvid dock! kroppslig aga icke må förekomma.
Som var och en lätt inser, kunde man lika gärna ha skrivit: »Om lärjunge felar, far han göra det sa mycket han vill.» Ty kroppsaga ar val anda den enda straffmetod, som inger respekt.
Låt oss därför se, vilka andra straffmetoder, som möjligen kunna komma i fråga. Lärarens bestraffning, heter det ju, således inte skolrådets eller andra myndigheters. Vad har då läraren for möjligheter 1 Jo, varna den felande, ställa honom i »skamvrån», lata honom sitta inne på rasterna eller lata honom sitta efter, sedan skolan slutat för dagen. Dylika straffmetoder kunde kanske hava någon verkan i småskolan, men for fortsättningsskolans stora barn har det absolut inte den ringaste betydelse utan komme helt säkert endast att uppväcka barnens löje, i den händelse de tillämpades.
Och for övrigt, vem vet, om barnen sutte i skamvrån eller sutte efter, om läraren tillsade dem det, då de veta, att någon aga ej kan förekomma, hur de an bara sig åt. De kanske helt enkelt sade sa här: »Det bryr jag mig inte om». Som lätt inses, ar det just kroppsagan, som ger effekt åt de mildare straffmetoderna ävensom åt förmaningar och varningar, emedan barnen veta, att om de ej låta ratta sig genom de mildare formerna, kunna de riskera att få aga. Ar däremot agan borta, anser jag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
