Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 4
SVENSK LÄRARETIDNING.
65
kel, och det bör därför från lärarhåll betraktas som en framgång, att den överhuvudtaget nu kommer fram. Folkskollärarna äro icke själva utan skuld. Man erinrar sig planerna på »undervisningsarbetarnas» inordnande i Landsorganisationen. Dess bättre äro sådana tendenser numera avlysta.
Genomgående i folkskollärarnas aktioner har vid sidan av det rent ekonomiska kravet skymtat en strävan till teknisk likställdhet med andra tjänstemannakategorier. De ha önskat att bli inordnade i det allmänna lönesystemet med dess för alla olika slag av tjänstemän gemensamma principer, varmed givetvis också skulle följa en likartad bedömning av deras behov och framställningar. Det har från lärarhåll sagts, att folkskolläraren bör med hänsyn till utbildning och studiekostnader jämställas med postexpeditören, och till något dylikt ha lönekraven också tenderat. Lärarlönekommittén följde 1923 dessa anvisningar och byggde sitt förslag på grundval av kommunikationsverkens system. Huruvida denna metod var den allra basta, kan nog på goda skäl sättas i fråga. I varje fall konstaterade man snart, att folkskollärarnas naturaförmåner utgjorde ett hinder, som var mycket svårt att komma förbi. Socialstyrelsens kritik av kommitténs värdesättning av dessa var sakligt sa vägande, att den icke, vare sig då eller senare, kunnat förbigås. Det får ju ej heller förbises, att lärarnas arbetsformer äro av speciell art. De ha sin långa ledighet och över huvud en större frihet an andra motsvarande befattningshavare, och andra förhållanden tyda på att kommunikationsverkens lönesystem icke får anses som allena saliggörande även på det pedagogiska området.
Men det ar närmast icke denna tvistefråga, som gör hela ärendet sa svårt att komma tillrätta med. Det största hindret torde ligga i den omständigheten, att folkskolans lärarkår ar sa differentierad i flera avseenden, att den vid behandling av lönefrågor blir rent av ohanterlig. De stora städernas arbetare få sålunda sin uppfattning bestämd av de lärarlöner, som där utgå och som ofta ligga ganska högt på skalan. I landsbygdssocknarna, där jordbrukarna ha svårt att komma ut med kontanta utbetalningar och där därför penningen överskattas på naturaförmånernas konto, kan en folkskollärare med en jämförelsevis blygsam lön bli betraktad som en avundsvärd man, fri från alla bekymmer. Det ar inte säkert, att människor med dylika utgångspunkter förstå de fall, där omständigheterna äro ömmande. Småskollärarinnorna i en del landsbygdssocknar kunde mer an väl förtjäna en löneförstärkning, och förhållandena äro heller icke vidare gynnsamma för t. ex. de lärare, som gjorde sina studieår under kristiden och sedan, kanske till och med efter någon
tids arbetslöshet, skola amortera abnormt höga studieskulder. Man bör i detta sammanhang erinra sig, att direktiven för 1928 års lönekommitté uttryckligen rekommenderade en sådan utläggning av det vilande förslaget, att de sämst ställda befattningshavarnas behov rimligen tillgodosågos.
Det ar underligt, vad allting blir märkvärdigt, sa snart det gäller folk-skollärarkåren. Det har inte befunnits ogörligt eller olämpligt att placera exempelvis en banvakt på landsbygden eller en fyrtjänsteman ute på ett skär i samma lönesystem som en byråchef i ett av statsämbetsverken i Stockholm. De arbeta givetvis under samma förhållanden! Men folkskollärarkåren den ar sa »differentierad», att den vid behandling av lönefrågor »blir rent av ohanterlig». Ha vi här att möta det nya slagordet mot en rättvis lärarlönereglering, sedan »de statsfinansiella skälens» ohållbarhet blivit uppenbar?
Alla kunna inte gå den lärda vägen genom livet, men alla kunna eller borde med vårt moderna skolväsende kunna skaffa sig ett visst mått av allmänbildning, skriver i Arbetet (soc.) en signatur M. J., vilken själv betecknar sig som »en arbetarhustru med många barn». Det väcker ovillkorligen respekt och aktning, när en svensk arbetare kan avfatta ett kort meddelande korrekt eller skriva sitt namn ordentligt. - - - Låt inte gammal slentrian avgöra ett lärarval, utan låt oss öppet och ärligt säga ifrån, att endast det basta ar gott nog, då det gäller våra barns uppfostran och utbildning. Det bör vara vår uppgift att se till, att för skola och ungdom intresserade man och kvinnor inväljas i skolråden i stället for att, som nu sa ofta sker, personer väljas in, de där inga andra meriter ha an sa och sa många tunnland jord.–––-
Inom varje församling böra vidare föräldramöten anordnas, där föräldrar och målsmän under fritt och öppet meningsutbyte med lärarna kunna få förklaring på en hel del saker, vilka ofta äro dunkla för allmänheten. Giv oss därtill som avslutning på fortsättningsskolan en vacker och anslående högtidlighet, ett slags konfirmation i stället för den schablonmässiga examen. En sådan avslutning skulle samla både gfrm-la och unga till fortsättningsskolans sista dag.
Och, först och sist, låt inte skolans motståndare få anledning att glädjas över strejker. Rensa upp ordentligt inom skolväsendet, särskilt på landsbygden, sa att alla ett samhälles medborgare och i synnerhet dessa skadeglada motståndare en dag äro med på att över ortens fortsättningsskola sätta den inskriften : »Här finns världens bästa sko-
la»! Liksom var och en anser sitt barndomshem som det bästa, bör var och en anse sin barndomsskola som den bästa och akta och ära sin lärare långt efter det han eller hon lämnat skolbänken och läxböckerna.
Jag ar, sa arbetarehustru med många barn jag ar, övertygad om, att fortsättningsskolan ar en både nödvändig och lycklig skolform i all synnerhet med hänsyn till den utveckling samhällslivet över huvud taget undergått de senaste årtiondena. Ty tillvaron ställer i dag helt andra krav på individen, an den gjorde för endast tjugo, trettio ar sedan.
Man skulle önska, att sa upplysta tänkesätt besjälade bi. a. åtskilliga av dem, som i riksdagen ha att behandla folkbildningsspörsmål och skolangelä-genheter.
Jagen.
Laget.
Regeringens budgetförslag har genomgått den första skärselden. Remissdebatten i tordags fick i viss mån sin färg av det lysande statsfinansiella läget. Finansexperterna uppbyggde kamrarna med sina funderingar om lämpligheten av den och den skattesänkningen eller det och det anslaget. Men i det hela gick det beskedligt till, och man hade närmast en känsla av att en allmän optimism utgjorde grundtonen i hela debatten.
Den, som väntat, att de 6 millionerna till provisorisk lönereglering för folkskollärarkåren skulle bli ett av debattens huvudtema, blev grundligt besviken. Egentligen kommo de endast i förbigående på tal. Bondeförbnndets nyvalde andrakammarledare, lir Olsson i Kullenbergstorp, var den ende, som direkt syntes ondgöra sig över det begärda anslaget. I en fråga till ecklesiastikministern sporde han något barskt, vad det var för tvångsläge, som föranlett statsrådet att lägga fram frågan nu, innan kommittéutredningen vore klar. Något försiktigare, men i samma anda uttalade sig bondeförbundets ledare i medkammaren, hr Nilsson i Cfränebo. Den tredje talare, som berörde frågan, var den förutvarande socialdemokratiske finansministern Wigforss,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
