Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 11
SVENSK LÄRARETIDNING.
211
Sedan den uppfattningen blivit alltmera allmän, att den grundläggande undervisningen ar i pedagogiskt avseende i hög grad krävande, ha också den senare tidens skolreformer bidragit till att aktualisera kravet på en fullgod utbildning för detta skolstadium. En sådan kan dock lika litet för dessa lärare som för andra vinnas genom att tillfälle beredes en del lärarinnor att deltaga i en eller annan fortbildningskurs. Skulle denna väg bli på något sätt effektiv, måste ett stort antal kurser av tillräcklig längd årligen anordnas, och deltagandet i desamma måste göras obligatoriskt för alla lärarinnor, då eljest de, som bast behövde kursen, kanske ej komme med. Men i sådant fall bleve kostnaderna för dessa kursers anordning sa avsevärda, att de väsentligen eller helt skulle förbruka den besparing, som kan göras genom att bibehålla småskoleseminarierna tvååriga i stället för att utöka lärotiden till tre ar.
De, som ha den uppfattningen, att småskollärarinneutbildningen måste förbättras, men söka undgå utsträckningen av utbildningstiden, torde knappast i tillräcklig mån beakta vikten av att den blivande lärarinnan under en skäligen tillmätt tid erhåller den handledning i sina studier, som ar en nödvändig förutsättning för att hon skall kunna göra arbetet i skolan fostrande och ej slentrianmässigt. Det bör beaktas, att småskoleseminarierna ofta mottaga ett i studiehänseende föga skolat elevmaterial, och att det nutida studie- och arbetssättet alltmer kännetecknas av självverksamhet och därför icke bör alltför mycket hämmas av för knappt tillmätt tid.
Den invändningen, att reformkravet väckts för tidigt, i det att seminarierna ännu icke skulle ha hunnit att till fullo genomarbeta och tillämpa den nya undervisningsplanen, anser skolöverstyrelsen utgöra ett det påtagligaste vittnesbörd om det faktiska läget. Om undervisningsplanen ar sa krävande, att man ännu vid slutet av en tioårsperiod brottas med problemet, hur man skall kunna växa in i och på lämpligt sätt genomarbeta det rikhaltiga lärostoffet, sa finner överstyrelsen detta närmast visa, att spänningen mellan lärokursens innehåll och lärotidens längd ar för stark. En del folkskolinspektörer antaga orsaken ligga däri, att seminarierna onödigtvis syssla med rent elementära kursmoment. En sådan uppfattning lärer väl dock icke vara med verkligheten överensstämmande. Kursplanen ar ingalunda förbindande på sådant sätt, att den skulle tvinga seminarierna att ödsla tid på innötande av sådana kunskaper, som eleverna redan äro i besittning av. Förklaringen till spänningen ligger helt visst i de ofrånkomliga krav, som måste ställas på all lärarutbildning och ej minst på ut-
bildningen av lärarinnor för småskolan. Dessa krav hade redan före 1919 års reform framträtt sa starkt, att alla seminarier funnit sig nödsakade utsträcka lärotiden till två ar. Ej heller denna lärotid hade visat sig tillräcklig, men man löste svårigheterna genom eftersättande av övningsämnena. Häri gjorde reformen ar 1919 en ändring, vilken dock, på grund av att lärotiden bibehölls vid två ar, måste komma att gå ut över de teoretiska ämnena. Det ar med dessa svårigheter seminarierna alltsedan haft att kämpa. I känslan av reformens karaktär av försök med en minimitid hade överstyrelsen också föreslagit, att seminarierna skulle bibehållas vid rättigheten att ytterligare utsträcka lärotiden utöver de två ar, som blevo obligatoriska. Den ifrågasatte också, att staten till utbildningens förbättring skulle kunna lämna bidrag till förberedande kurser vid seminarierna. Vid reformens genomförande skötos etnellertid dessa förslag åt sidan under hänvisning till att någon tids erfarenhet skulle kunna ge vid handen i vad mån de föreslagna åtgärderna vore behövliga.
Som centralstyrelsen redan i sin tidigare skrivelse erinrat om, har folkundervisningskommittén uttalat sympatier för en lika och gemensam utbildning för alla lärare på barnskolans stadier. Den uppfattningen har också vunnit starkt stöd hos folkskolans lärarkår, att arbetet i folkskolans lägre klasser kräver en lika god lärarutbildning som arbetet i de högre klasserna. Då emellertid ett genomförande av ett dylikt program synes ligga utanför vad som inom överskådlig tid kan vara genomförbart, torde sa mycket starkare skäl förefinnas for att den mest behövliga reformen nu genomföres, nämligen att tiden for småskollärarinneutbildningen utökas i den rimliga mån, som ligger i att förslaget om en treårig kurs förverkligas.
Då 1914 års genomgripande reform av lärarutbildningen vid folkskoleseminarierna genomfördes, torde den ha bringats till utförande ej minst genom den starka opinion, som tid efter annan restes for saken bland folkskolans egna lärare. Småskolans lärarinnor krävde vid genomförandet av 1919 års reform en mera genomgripande förbättring av småskollärarinneutbildningen, och denna kår har sedan vid upprepade tillfällen gjort uttalanden i samma riktning. Det ar nu centralstyrelsens förhoppning, att statsmakterna måtte vidtaga åtgärder för att landets kanske sämst ställda lärarkår erhåller den förbättring i sin utbildning, som denna kår finner sig oundgängligen behöva för fyllandet av sitt viktiga kall.
I anslutning till det anförda och under hänvisning till centralstyrelsens föregående underdåniga framställning
i ärendet får centralstyrelsen i underdånighet hemställa,
att e. k. m: t i enlighet med centralstyrelsens underdåniga framställning av den 25 mars 1928 måtte snarast möjligt för riksdagen framlägga proposition därom, att den utbildning av småskollärarinnor, som hittills bedrivits av landstingens småskoleseminarier, måtte övertagas av staten, samt
att e. k. m: t härvid måtte föreslå, att utbildningstiden vid småskoleseminarierna utsträckes till tre ar.
Stockholm den l mars 1929.
Underdånigst
Å centralstyrelsens för Sveriges allmänna folkskollärarförening vägnar: (Underskrifter.)
Folkskolinspektionen. Skolöverstyrelsen hemställer, att k. m: t måtte förordna och konstituera folkskolinspektören i Västerbottens norra inspektionsområde förutvarande statsrådet N. J. F. Almkvist att från och med den l april 1929 vara folkskolinspektör i Stockholmstraktens inspektionsområde.
Dispens från boställsordningen. K.
ni: t har medgivit, att med anordnande av särskild ingång till tjänstebostäder må anstå vid Torslanda småskola i Torslanda skoldistrikt till utgången av ar 1929, vid Gårdsjö stations skolhus i Hova skoldistrikt till utgången av ar 1931 ävensom vid följande skolor i Vi-restads skoldistrikt: Eneryda och Gylte-boda skolor till utgången av ar 1930, Bråthults skola till utgången av ar 1931 och Sedingehults skola till utgången av ar 1933.
Uppehållande av tjänst. K. m: t har
medgivit, att förenade folkskollärar- och klockarbefattningarna i Pä j åla kyrkby inom Pä j åla församling må tills vidare, dock senast intill utgången av ar 1929, uppehållas med vikarie.
Fortsättningsskolorna. K. m: t har medgivit, att undervisningen i fortsättningsskolan i Öxabäcks församling må tills vidare intill utgången av ar 1935 med högst 180 undervisningstimmar förläggas till maj och juni månader det ar, under vilket lärjungarna avgått från folkskolan.
- K. m: t har medgivit, att för de lärjungar i Välluvs skoldistrikt, som, efter att hava med fullständigt betyg genomgått distriktets sexåriga folkskola, under läsåren 1926-1927 eller 1927 -1928 undervisats i folkskolans sjunde årsklass och därefter avgått från folkskolan vid slutet av resp. läsår, fort-sättningsskolkursen må kunna omfatta allenast en årskurs med minst 180 un-dervisningstimmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
